Nu tänkte jag bara skriva av mig, rakt av, utan omsvep. Tänker inte ens svepa in min självmedömkan i vackra, falska ord. Jag tycker förbannat synd om mig själv! Så, nu var det sagt!
Jag har inga vänner kvar efter 41 års sjukdom. Jag har inga vänner, men vissa kontakter - det är inte samma sak.
Jag kan ju inte fira midsommar med min son. Han har sitt eget liv. Kommunens änglar - bless you! Men jag kan inte fira med er heller. Min diakonissa - bless her! Hon har annat att göra och sådant som bygger upp henne. Det är hon värd. Hon kan inte bara vara världsfräsare hela tiden, hon behöver andra som kan pigga upp henne.
Det svenska, socialistiska-kommunistiska samhället är uppbyggt på grunden att var och en lever sitt eget liv, med staten som garant.
Vill barnen flytta till Australien fast mamma inte kan, så gör de det, utan dåligt samvete. STATEN tar ju hand om gamla mamma!
Snälla svenskar - jo, snälla är ni ju, men hjärntvättade. STATEN TAR INTE HAND OM OSS SOM ÄR KRONISKT SJUKA OCH ÄLDRE! De ger viss basservice och resten av tiden är en ocean av ensamhet. Där driver sjuka existenser omkring tills de dör av sjukdom, missbruk eller självmord.
Men staten har lärt oss att den fixar allt. Många har förstås vaknat och insett att så är det inte. Men ändå fortsätter man sin själviska livsstil där mamman eller sjuka vänner inte ingår i planerna.
Är man svårt sjuk så är man död, i princip. Den sociala döden föregår den fysiska döden. Så är det här men inte i alla länder. Jag har avnjutit en del pub-länder, där jag kände en trygghet i att det alltid fanns någonstans att gå för att PRATA, inte knulla. När jag hittade EU-reglerna om 20 000/ mån i inkomst för att ställa sig i kön till medborgarskap och visst socialt stöd, då dog mina drömmar - stendog, som efter ett meteornedslag.
Om jag säger att jag hatar Sverige, så ta mig inte på allvar! Det finns mycket jag uppskattar, men INTE den extrema socialistiska egoismen som överlämnar de svaga åt en regering som gör vad f.n de vill och medelsvensson kollar inte upp vad som hänt de senaste 20 åren, t ex att de som är blinda har förlorat sin personliga assistens och sitt liv. T ex att kommunen INTE längre är skyldiga att ge en bostad åt hemlös svensk, ev. med vissa handikapp. Lagen är omgjord till att gälla dem som fått PUT.
Nu är jag 65 och kedjad vid Sverige genom alla dessa bidrag som kunde ha ersatts med en pension, skattefri - som GÅR ATT LEVA PÅ! Men bidragsplottret kedjar mig fast vid Sverige. Men äldre invandrare får 10 000 skattefritt. Det är ju bra. Då kan de besöka hemlandet så ofta de vill och stanna där längre perioder. För mig gäller sex månader, sedan är jag utan tillgång till sjukvård mm.
Minns ni den gamla damen som flydde de vita väggarna och ensamheten för att bo med sin son i Thailand? Hon hade väl ingen dator, hade inte läst på, visste inte att utanför EU får du enbart din tjänstepension med dig, inget annat: garantipension, bostadstillägg o handikappersättning.
Så efter ett tag insåg hon att hon saknade inkomst! Någon falsk adress i Sverige hade hon inte haft vett på att skaffa sig. De smarta och samvetslösa kommer ju alltid undan, men inte de renhjärtade.
Så jag är fast i ett land där ingen bryr sig om sjuka eller äldre. Må de ruttna bort! De sista 4 åren har bara varit ett inferno av infektioner, operationer, lungproblem, sömnproblem - svävande i intet.
Ledgångsreumatismen har gjort sitt med att förstöra mina leder. Nu återstår bara de inre organen: lungor, hjärta, njurar och lever. Så slås man ut mer generellt och väntar ständigt på sjukbesöken, som inte kommer från vänner - utan bara proffsen.
Vilken svensk hälsar ofta på en sjuk vän? Har fått intrycket att det är ovanligt. Det är ju inte SKOJIGT! Man har det roligare med friska vänner. Jag fattar det, men inte egoismen bakom. Aldrig!
När jag hade krafter kvar bjöd jag in de utstötta på afton-fester. Jag gjorde allt för att rädda dem som höll på att sjunka på stormigt hav. ALLT! ALLT! Pengar, rum, kläder, mat, lyssnande öra, kommunikation med myndigheter, jag KRIGADE med myndigheter, för att ge de värnlösa svenskarna ett hem, en framtid. Nu är jag för trött och märker att ingen funkar som jag. De ser inte människan som ett mysterium att utforska, att tränga in i - oavsett diagnos. ALLA människor har något att dela med sig av. Men det var min ovanliga människosyn, eftersom de "normala" bara tänker på sig själva. Man bjuder inte in dem som drabbats av cancer, RA, MS, blindhet eller whatever.
Livet är bara till för de friska och lyckliga. De samlas i flockar och stoppar i sig jordgubbar på midsommaraftonen, efter sillen alltså. Livet är till för de friska och hyfsat unga. Eller inte?
Du är här på jorden för att betjäna din nästa! Du är här för att trösta dem som sörjer! Du är här för att besöka de sjuka! Du är här för att utvecklas som ande, från egocentrisk till allt mer empatisk och allt mer lik den Allvetande och Gode skaparen. DU har en uppgift!
Det gör ont att så många inte fattat livets mening: ATT ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV!
Midsommarafton är din chans att visa att DU bryr dig om den som är sjuk eller bortglömd!
GLAD MISOMMARAFTON:
