HIMMELEN PÅ JORDEN

Som jag ser det så stoppade Gud min vilda framfart i den värld som jag till varje pris ville förändra.

 Det gjorde t ex ont i mig att prata med en ung, österrikisk, katolsk tjej, som var jätteglad medan hon höll på med sina bröllopsförberedelser. Hon skulle gifta sig med en annan katolik. Enligt min protestantiska tro borde hon vara ledsen för att hon hade ”fel” tro och därmed var i fara.

 Min världsbild och livsstil fungerade inte p g a en hjärna som envisades med att tänka själv och ett mycket känsligt hjärta. (HSP heter det numera). Om större delen av jordens befolkning var på väg till helvetet så skulle jag knappast kunna njuta av min himmel.

 Ett av de ”wakeup calls” jag minns bäst är när jag som ung pingstvän stod på kyrktrappan för att evangelisera genom att sjunga: ”Vill du bli verkligt fri, lycklig och glad, så öppna för Jesus din dörr!”

 Jag tvingades ställa mig frågan om jag själv var lycklig och glad eller helt enkelt en hycklare?

Jag hade mycket med mig i bagaget att bearbeta från min dysfunktionella uppväxt. Jag var på väg, men sannerligen långt ifrån målet. Måste jag verkligen vara lycklig? Och om jag inte var det, måste jag då låtsas vara lycklig inför de icke kristna, genom att alltid le?

 Många år senare landade de läkande orden från baptistpastorn Harry Månsus i mitt hjärta:

”Låt mörkret få vara mörker!” Han menade att äkthet är en förutsättning för mänsklig mognad: skratta har sin tid, sörja har sin tid. Religiösa masker förkväver sanningen. Nu menar jag inte att alla pingstvänner bär mask – nej! Det finns de som ÄR sanna och de som har haft ett bra liv från början – de som av naturen är naturliga!

 Men vi som måste kämpa oss till grundtryggheten måste också få tillåta oss att skrika och gråta innan vi kan skratta.

 Frälst eller ofrälst, svart eller vit, himmel eller helvete - det tankesmönstret gav ingen ro. Det tog minst 15 år för mig att montera ner den ”Berlinermur” jag här talar om, den som skiljer oss människor från varandra. Sedan var jag redo för mer verkliga, sanna och djupa möten med människor, som alla var Mina lärare!

 I förrgår t ex mötte jag en av dessa förklädda gudar/lärare:

 Jag köpte Magnesium i en hälsokostaffär eftersom jag alltid har brist på det när kroppen vacklar. På vägen mot dörren var det en man som tyvärr inte hann ikapp mig – för att öppna dörren, vilket han hade tänkt göra. Han skämtade lite med mig och hans ansikte sken så glatt. Kläderna var gamla, otvättade och hängiga. Tänder fanns det inte många i den leende munnen.

 Ja, det var ett riktigt original. Man skulle också kunna betrakta honom som en outsider, knäppgök eller liknande – om man har för vana att döma hunden efter håren. Men livet harde lärt mig att inte göra det och plötsligt insåg jag att jag inte hade så bråttom som jag trodde. Jag beslöt mig för att stanna upp i det där Nuet, där evigheten bor. (Det kallas visst medvetande närvaro ...) Jag strök några programpunkter och fokuserade på denne mans ögon, de som utstrålade sådan värme och kärlek. Vem var han egentligen?

 Vi stod där och pratade om hälsofrågor, alternativa behandlingsmetoder och mycket annat. Han hade lite svårt att tro på att ledgångsreumatism inte alltid kan botas med te gjort på torkade nässlor, men han hade uppenbarligen den livsinställningen att det mesta går att ställa till rätta, i alla fall det som är viktigt i livet: kropp, själ och ande. Han hade rest jorden runt som sjöman och varit inne i hem från vitt skilda kulturer, mött människor från jordens alla hörn – gratis! Han flinade stort och tandlöst, nöjd med sitt liv.

 Till sist måste jag ställa frågan:

-   Säg, VARIFRÅN har du fått din otroligt positiva livssyn?

 Hans svar kom för mig helt oväntat:

-  JO, JAG SER HIMMELEN I VARJE MÄNNISKA JAG MÖTER!

 Jag blev tyst. Husen runt oss var gråa, marken höll på att säcka ihop p g a klimatförändringar och ständigt regnande. Det var kallt och människor sprang framåtböjda, med frusna ansikten, runt omkring oss. De flesta svenskar undviker kontakt och flyr undan en man som den jag nu hade mött. Han bekräftade att många avvisade hans erbjudanden om att ge en hjälpande hand, men trots ett avvisande klimat, både mänskligt och på andra sätt, fortsatte han att leva kvar i sin dimension:

 HIMMELEN PÅ JORDEN!

 Han delade inte upp människor i olika kategorier utan såg dem alla som gudaväsen. Han visste det som jag under årens lopp också hade lärt mig; att varje människa bär ett ljus, en ande, inom sig och även om hon skulle vara omedveten om det så är det så i alla fall. Med den attityden till människorna blir allt så mycket mer spännande och livet rikare. ”Älska din nästa så som dig själv!” För att kunna göra det så måste jag SE storheten i den lilla människan och möta henne med full respekt.

 När Jesus talade till det fattiga, kämpande folket så fylldes han av medkänsla och sa ömt till dem: ”Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade!” Varför passade han inte på att säga: ”Tro på att jag är Guds son, Messias, annars hamnar ni i helvetet!” Till de lidande kom Jesus inte med tunga krav utan med tröst, mat eller helande. Han sa också till dem: ”Himmelriket är INOM ER!” Han visste att de väntade på Messias, räddaren, men han uppmanade dem att inte vänta, att vända sig inåt och upptäcka sin egen gudomlighet. Himlen är redan här!

 Man behöver inte vara rädd om man lever med denna inställning till människor eftersom Anden kan känna av andra människors energier. Om någon för tillfället låter sig styras av mörka krafter så känner den andliga människan av det, liksom djuren gör, och då kan man ju tassa undan.

 Den allra ”minsta” människa du möter i livet kan vara en av dina största andliga lärare!

 

Jag tänker berätta om hur min vilja/förmåga att visa medkänsla kom att genomgå en process genom åren.

SÅSOM I HIMLEN - sången med det viktiga budskapet om att leva nära sig själv: