WHO WANTS TO LIVE FORVERER!
https://www.youtube.com/watch?v=Z1waL65aMOQ
En oerhört gripande sång sjungen av en aidssjuk man. Jag behöver den för att konfronteras med tanken på att livet helt plötsligt tar slut!
Min bror ... så stark, han nästan bar mig i augusti och i september lämnade han jorden. Han levde inte upp till några fördomar om vilka som får hjärtinfarkt. Han var superstark och superpositiv, ingen alkohol eller röka, men med fel gener ... sånt man inte alltid kan veta, särskilt inte så som den svenska sjukvården är upplagd. Den har blivit en näradöden-upplevelse!
Själv vill jag helst inte leva mer, men måste tydligen ett tag till. (Jag är otroligt ensam p g a mina sjukdomar och skulle behöva rejäla utredningar för att få veta varför andningen inte fungerar ordentligt när jag sover eller anstränger mig. Utan bra sömn faller jag och dagarna i spillror. Lever bara i marginalen.
Från julafton och i ca tre veckor är det i stort sett helg hela tiden och alla minnen från yngre dagar tränger sig på. Jag var som tomtemor själv och gjorde allt som hörde julen till. På nyårsafton bjöd jag alltid in någon ensam så länge som jag hade en familj. Sedan gällde det att hitta någon annan ensam att fira med. Det brukade gå, men inte numera eftersom jag inte orkar laga mat. Kan inte "köpa mig" vänskap och den tycks inte vara gratis.
Min son ställde upp på julafton, nästan hela fyra timmar och det var ju väldigt fint. Men helgdagarna innebär oändligt många fler timmar än så. Jag har funnit ett sätt att klara av dessa plågor och att döda alla glada minnen: Alkoholen. Och det är jag inte ensam om. 65 % av de äldre och skröpliga tar till detta bedövningsmedel.
Jag skulle givetvis föredra marijuana eftersom den inte är dödlig, till skillnad från den av staten sanktionerade alkoholen. Har man inte felprioriterat? Medicinsk marijuana kommer inte till Sverige i min livstid i alla fall. Knark är knark. Mer än så vet inte de flesta. De vet inte vad det är för skillnad på de olika delarna av cannabis-plantan eller att hasch är gjort på oljan. Många verkar tro att det är ungefär samma sak som kokain. Suck! Ändå finns internet!
Jag har problem, men vad skulle två stunder med AA per vecka ge mig mer än en färdtjänsträkning på 1000 kr? Nog skulle jag sitta ensam på nyårsafton och andra helger i alla fall. Här i stan består AA mest av äldre, gifta män som har varit nyktra i 30 år och kanske tycker att AA blivit något av en ordern?
Vi, de 65 procenten, dricker för att vi p g a sjukdom/svaghet o ålder isolerats allt mer. Danspalatserna dit jag tidigare drogs för att få leva upp en stund vill förstås inte ha en gammal kärring där. Vi har ju åldersdiskriminering i Sverige. Även om jag är dålig på att avläsa signalsystem från vanligt folk så är jag inte blind eller döv. Jag vet verkligen hur mobbare ser ut.
Visst finns det gammeldans och andra danser för äldre, men då behöver man fungerande axlar och övriga leder, vilket jag inte har. Diskodans är allt jag kan, d v s känna rytmen och röra de leder som vill. Vilken lycka, att få kroppen förvandlad till rytmiska vibrationer och gå in i trans dans.
Annat att göra här: Man kan stiga upp kl sju på morgonen och fika med PRO kl 10 eller åka med på en utflykt kl 9. Men det går inte för en sömnlös reumatiker, med taskiga lungor och andra fel. Diskrimineringen mot nattmänniskorna kommer aldrig att upphöra, inte i småstäderna. Där tänker man smått och konservativt. Det var länge sedan de flesta av oss gick ut och mjölkade kossorna kl 5 på morgonen, men folk lever vidare som om ingenting hade förändrats.
Fick tillfälle att prata med en ung färdtjtänst-kund idag. Han såg frisk ut och var full av energi, så inte vet jag vad han led av, men det var jättekul att prata med honom om Saab, Volvo och andra intressanta ämnen. Vi fick superbra kontakt direkt. Han steg ur bilen när jag gjorde det, tittade med intresse på mig och sa: "Vi ses!"
Hmm, vad menade han med det? En 35-åring. Vi skulle ses var och när? Nej, han bad inte om telefonnumret. Men ibland bara smälter jag ihop med en annan människa, oavsett ålder och kön. Detta händer ibland oss aspergare. Vi är liksom tidlösa och jag har haft vänner som varit 30 år äldre eller yngre.
Men det är kul med dessa oväntat trevliga möten med människor jag kan råka stöta på när jag har orsak att ta mig ut. Orsaken var att gyn skulle kolla om mina cellförändringar hade satt fart igen. Man vet aldrig med cancer och sånt. Fick veta att livmodern var röd och irriterad - och? Det där kan jag ju grubbla på i sex veckor tills provresultatet kommer, om jag orkar ...
Jag tror inte jag har en chans att överleva livmoderoperation då mitt immunförsvar är som hos en Aids-sjuk. Man är bara så försvarslös när virus eller cancer slår till. Så därför lyssnade jag en massa gånger på Freddie Mercurys sång när jag kom hem från sjukhuset. Jag har älskat, jag har levt och just därför kanske jag dör i cancer (HPV-virus). Men sökandet efter kärlek kan jag inte ångra.
Mitt och våra lidanden tar slut en dag. Ett nytt år ... men ingen vet vad som väntar. Det är det stora med livet: att det är skört och förgängligt, som en smältande iskristall i min hand. Just nu kan jag känna den smärtsamma kylan från iskristallen samtidigt som jag beundrar dess förgängliga skönhet. Jag lyfter upp den så nära jag kan för att komma nära skönheten och struntar i smärtan. Den är bara en naturlig del av livet, också 2017. Och lika naturligt är döden en del av livet (eller liven).
LIFE IS LIFE!
