Translate

måndag 11 mars 2013

ATT LEVA – att släppa taget!


I skrivandets stund är läget detta: Gynekologen har tagit ännu ett prov för att se om de två operationerna har fått mina förstadier till cancer att stanna upp. Om en månad får jag svar.
 
Den första koniseringen ledde till en supersnabb ökad spridning av sjuka celler. Den andra ledde till att jag i tre månader kom att kämpa hårt för att kunna andas, få hjärtat att slå normalt och att få sova några timmar. VC viftade bort mig förstås och gynekologen med. Men reumatologen såg allvarligt på mig och sa att jag antagligen fått inre blödningar och blodproppar, vilket leder till svårigheter att andas, tänka, gå o s v. Att skära i en för övrigt frisk kropp är inte samma sak som att skära i en svårt sjuk. Jag ska framöver genomgå en serie undersökningar - i slutet av vårdköerna!

Att ta bort livmodern verkar meningslöst sett ur detta reumatikerperspektiv. Jag kommer antagligen att dö av inre blödningar. Att inte operera leder på några års sikt till livmodercancer. Jag är inte i skick för något cancerkrig, vilket kroppen tydligt har sagt ifrån.

 Gynekologens ord förra veckan brast i fråga om logik:

-   Det kan räcka med kontroller…du kan leva med vissa cellförändringar…reumatiker får ofta det…
-   Aaah? Du menar att jag kan leva med en tvåa? (cellförändringar 1-3)
-   NEJ! Det menar jag förstås inte!
-   Men, då blir det ju ändå operation om det andra ingreppet har lett till ökad spridning igen?

 Gynekologen stirrade ned i golvet. Vi visste båda två att man inte kontrollerar bort förstadier till cancer. Man opererar bort dem, vilket inte funkar om man saknar immunförsvar och cellerna är i enda röra p g a 15 år på Methotrexate, lågdos cellgift.

 -  Men det är ju bra att du inte är överviktig!
-   VA? Det är ju just det jag är – överviktig.
-   Ja men, päron-övervikt är inte farlig. Man lever faktiskt längre med en viss övervikt!

Jag började tycka synd om henne. Det var tydligen så att hon försökte trösta mig, men nu hade hon verkligen hoppat i galen tunna! Ja, jag är för tjock, men nej, övervikt är inte livräddande.

Jag till läkaren: ”Jag vill bara att du ska veta en sak: Jag är inte rädd för döden men jag vill veta var jag står, så att jag kan planera mitt liv på bästa sätt!”

Jag har vant mig vid den osäkerhet som jag måste leva med så här mot slutet av mitt liv med Polyartrit. Livslängden brukar förkortas med 10-15 år, vilket i mitt fall skulle leda till en livstid på 68 år. Jag fyllde nyss 62…

 Så jag har bråttom med att berätta färdigt – vad detta liv lärde mig. Växterna skickar iväg sina frön med himlens vindar mot slutet av sommaren, för att vissa ska slå rot och ge nytt liv. Naturens lagar.
De flesta människor vill lämna något efter sig. t ex en bok. Men jag vet att det man lär sig mest av är EGNA ERFARENHETER, inte andras!

 Jag bjöd nyss in till födelsedagsfest, trots att jag inte fyllde jämt, för jag vet inte om jag någonsin blir 65.

 En gäst sa: ”Själv firar jag aldrig ojämna födelsedagar.” Jag svarade: ”Det här är egentligen inte en födelsedagsfest. Det jag vill fira är LIVET, det liv vi just nu håller i vår hand. Vi är ju alla vid liv just I DAG – och det är minsann ingen självklarhet!”

 Jag hade bjudit in två mycket viktiga vänner, en som stått mig nära de senaste 20 åren och en annan som var en slags nyckelperson de första 25 åren av mitt liv. De står för olika skeden i mitt liv, där jag genomgått en hel del förändringar i mitt sätt att tänka.

 Jag ville tacka dem för vad de betytt, men inte genom ett tråkigt tacktal, utan genom att påminna dem om roliga saker vi hade gjort tillsammans och få dem att sjunga med i sånger som har betytt mycket för oss alla. Vi älskar alla tre att sjunga och det är något man gör väldigt ofta i frikyrkan.
 
Mina vänner hade haft det tufft de senaste åren och jag hade sällan sett dem le eller skratta. Jag önskade av hela hjärtat (som en slags födelsedagspresent) att få se dem skratta igen, så jag
målade upp en hel del absurda bilder över livet för att vi skulle få en chans att skratta åt det. Till sist låg vi alla dubbelvikta av skratt i sofforna och jag njöt av att få se mina vänner bara asgarva åt allt elände!

LIVET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG!



 
Många har ställt sig frågan: ”Vad skulle jag göra om jag visste att jag bara hade tre månader kvar att leva?” Det har jag med. Kanske har jag några år kvar, men det enda jag känner för just nu är faktiskt att bara skratta. Varför? Tja, allt det där vi tar på blodigt allvar, som t ex pengar – det har plötsligt, i mötet med döden, ingen som helst relevans! De är plötsligt värdelösa, för oss själva i alla fall.

 Det ringde ett par killar på dörren i syfte att öka min trygghet genom ett bättre ”öga” i dörren. ”Nej tack, sa jag, jag behöver ingen trygghet! Jag är döende i cancer!” 
Det var ett jättebra sätt att bli av med dörrförsäljare - rekommenderas! När de hade gått satte jag mig i soffan och fnittrade en lång stund åt min spontana "lögn". Jag är ju inte där än, men orden kändes märkligt befriande och tankeväckande. Ordet "trygghet" hade för mig nyligen fått en ny innebörd. Stackars killar! Jag hoppas de inte fick fler sådana där käcka kommentarer vid dörrarna.

 Jag minns en höst då mitt liv hade varit i fara och jag plötsligt fick en tillfällig gåva: Jag såg på ett transparant sätt in i en strålande andevärld. Jag såg mina respektingivande skyddsänglar, på lagom stort avstånd från lilla mig och ett starkt ljus, som en stjärna – det kom emot mig och drog sig sedan tillbaka för att upplösas i ett enormt ljus fyllt av andeväsen av olika slag.
 
 

 Närmast mig fanns något annat - någon form av små väsen runt mina ben, som delade min vardag med mig, och ville få mig att skratta åt mina misstag, att inte ta ”verkligheten” på så stort allvar. För vad är egentligen ”verkligheten”? Mina vänner fanns där i tre, sköna månader. Schizofreni? Nej, jag tror inte det - jag har aldrig mött någon lycklig schizofren person. Men det jag just då upplevde fick mig att känna mig harmonisk och fridfull. Jag kunde inte oroa mig för någonting, i stället fnissade jag åt dumma saker man ju ibland gör eller tänker.

 En man jag känner lite såg förvandlingen och tittade undrande på mig: ” På senare tid har du sett så … hmmm….harmonisk ut!??” Fast vi träffades i en av svenska kyrkans gemenskapsgrupper visste jag inte om det var opassande att ge förklaringen – GUD!? Ändå hade jag ingen annan. Under denna tid fungerade jag som en ”katt-magnet”. Jag visste inte hur jag skulle bli av med alla dessa främmande katter som plötsligt blivit så keliga.

 Dessvärre skrämde jag bort dessa mina små skyddsandar – genom Rädsla. (Jag tror de finns kvar, men jag kan inte längre känna av dem såsom då).

Jag är beroende av moped därför att jag bara kan gå korta sträckor. Och så blev den stulen! Jag drabbades av panik. Varför, varför lät jag oron ta över när jag innerst inne visste varför den blivit stulen? Jag hade nämligen tröttnat på den. Kickstarten funkade för dåligt på vintern. Jag ville inte längre bli utskrattad för att jag var en tant på 30-moppe.

 Min dröm var en bekväm EU-moped och om jag sökte fondpengar och lån skulle jag kanske få råd att skaffa en. Att förverkliga en dröm när man är fattig kräver ett visst inre och yttre arbete. Min dröm ville förverkliga sig nu och därför försvann min Puch Dakota, sedan jag hade bett den dra åt skogen. Tanken har en skapande kraft – varför kunde jag inte bara acceptera det?

 Det gick bra med fonder, lån, körkort osv. Sedan kunde jag, utan att bli utskrattad, glida omkring på min handikappanpassade EU-moped med elstart. Livet hade gett mig en knuff i ryggen för att få mig i rörelse. Det negativa hade egentligen haft en positiv innebörd.

 Dessutom blev det så att helgen innan jag tänkte ta provet för förarbevis behövde jag läsa igenom körskoleboken. Det slumpade sig så att min son skulle göra om sitt teoretiska prov för bilkörkort den där veckan.

Jag visade honom mina understrykningar och sa: ”Lär dig det här utantill – detta är kuggfrågorna du kommer att få!” Jag vet inte om det var mitt sunda förnuft eller mina synska drag, som fick mig att stoppa in viss, rätt värdelös, information i hans minnesbank, men hur som helst kom just dessa frågor upp – och han klarade, trots dyslexin, äntligen sitt teoritest för bil!!!

 Mina hjälpandar hade haft rätt: Jag kunde gärna ha gapskrattat åt det faktum att min oönskade, gamla moped försvann ut ur mitt liv. Jag kunde ha lett åt det gamla som försvann och omfamnat det nya som kom emot mig, för att det ÄR LIVET. Livet är ständig förändring och detsamma gäller de lättare dimensioner min ande ska övergå i. Att släppa taget om det gamla är att omfamna det nya. Inte storgråter vi över de brungrå löven, som ligger där på marken i november? Vi vet ju att de ingår i en ständig, meningsfull, förändringsprocess.
 
Jag har ofta lyssnat till den här låten och den tänkvärda texten. Hur mycket smärta tillfogar vi oss själva helt i onödan genom att hålla fast vid det gamla?
 
MAYBY THIS IS THE MOMENT OF REBIRTH?