Efter det som verkade vara en evighet hade nu mitt funktionshindrade barn nått fram till målet: EN HANTVERKSUTBILDNING! Vi var självklart lyckliga över detta faktum, att han hade fått en bristyrkesutbildning. Men samtidigt manglades nyheten ut via massmedia: "En våg av massarbetslöshet sköljer nu över landets ungdomar."
Jag kände mig en stund som en liten människa på en strand i Thailand, som står och stirrar på en tsunamivåg, som hon inte hinner springa ifrån.
Markus svagaste sida var att ta kontakt och att prata med främlingar. Det är ju sånt man måste göra när man söker jobb. Arbetsförmedlingen utlovade ett saftigt lönebidrag. Jag sammanställde alla hans meriter så snyggt som möjligt. Men - vem skulle ta kontakten med arbetsgivarna? Ett säkert svar var: INTE MAMMA! Ett bättre svar var ju då AMI, arbetsförmedlingens handikappsektion.
Vi väntade på att de skulle agera. Månaderna gick. Markus blev allt oroligare. Då blev han erbjuden ett jobb, med att lackera köksluckor. Jobbet hade de som vanligt hittat i "Slaveripärmen", dålig lön, dålig arbetsmiljö.
Efter första arbetsdagen kom Markus hem totalt neddrogad av gifter. Han kunde inte ens köra MC, utan fick leda den hem. Jag fick veta att alla former av utsug saknades. Man sprutade inte ens av golvet med vatten vid arbetsdagens slut. Det var uppenbart att de inte följde en enda miljölag. Så jag ringde omedelbart Arbetsmiljöverket och anmälde företaget för brott mot miljölagarna.
Detta hände innan Alliansen tog bort nästan alla sina inspektörer - "för att inte göra företagarna nervösa och hämma deras kreativitet" (Arbetsmarknadsminister Littorins uttalande).
Så redan dagen efter anmälan infann sig en inspektör och utfärdade verksamhetsförbud för företaget.
Därmed hade den envisa mamman lagt ned två företag i Småstad, därför att de inte betedde sig just mot min son. Markus blev utskälld för att han hade pratat med mig om hur det gick till i verkligheten.
Så, nu återstod bara en enda lösning och det var att Markus själv ringde upp en företagare och sökte jobb på egen hand. Det fanns ett ledigt i Göteborg. Det skulle innebära pendling. Skulle han våga ta kontakt. Jag sa: "NU hänger Allting på Dig! Jag får inte längre vara ditt språkrör. Ring eller gå under!"
Nästa dag när jag hade vaknat hade Markus redan ringt och han skulle ned omedelbart och visa upp vad han i praktiken kunde prestera. "Jag struntar i om du har dyslexi, sa arbetsgivaren!"
Så, då fick Markus äntligen visa upp vad han kunde - och det dög! Lagarbete var inget hinder för honom även om det står i varenda annons idag att man ska vara social och utåtriktad. Idioti! Man behöver inte prata mycket för att vara en bra lagarbetare. En hantverkare behöver inte vara social, han behöver kunna sitt jobb!
Det klart att lönebidraget var en mycket stor tillgång när han skulle ut i ett arbete, som tar ca fem år att lära sig på plats. Ett lönebidrag som följer en person ut i på den reguljära arbetsmarknaden - det är något av det bästa (eller det enda bra?) samhället har gjort för personer med funktionshinder. Det här steget kan dock vara svårt att ta. Många når aldrig de "riktiga" jobben utan hänvisas bara vissa "lönebidragsjobb".
Det var så här långt jag som förälder kunde/måste ledsaga mitt barn. Men sedan - där ute i det vanliga arbetslivet, där kunde jag inte längre göra något för att hjälpa honom, eftersom det lätt skulle kunna leda till att han fick sparken. Nej, miljön var inte tillräckligt bra och ja, det ledde till vissa skador.
Visst gjorde jag ett litet försök: ringde facket. Inspektören de skickade kunde inte se skillnad på en värmefläkt och ett utsug, så det var ju meningslöst. Arbets- och miljömedicin testade arbetsplatsen och underkände den i viss mån. De uppmanade oss att kontakta Arbetsmiljöverket, men Littorin hade ju tagit bort deras inspektörer, så där var det Nej.
Nå, idag arbetar Markus på en mycket renare arbetsplats, utan lönebidrag. Det är ett hårt arbete, men en liten arbetstidsförkortning är inte att tänka på. Konkurrensen är mördande. Människor som visar minsta tendens till svaghet blir sparkade utan nåd. Men så här ser ju livet ut för många.
I alla fall fick mitt barn chansen att skaffa sig ett normalt liv, med bil, semesterresor och annat.
Utan all kamp skulle han ha sorterats bort och kanske krattat löv idag, eller varit sjukpensionär.
En människa är inte sina diagnoser. Hon är så mycket mer - allt det där som inte fångas in av diagnosmetoderna. Intelligenserna är många:
http://ehdin.com/?navid=14&sub=4
"HQ omfattar alla våra intelligenser - IQ, EQ, BQ och SQ - som står för det rationella, det emotionella, kroppsmedvetandet och den andliga intelligensen. HQ förenar dessa fyra förmågor."
Jag tror att Markus starkaste sidor var BQ (taktil intelligens) och SQ (andlig/intuitiv intelligens).
Men BQ-begåvningen ingick inte i några testmetoder, ändå måste sunt förnuft och praktiskt handlag ha varit det viktigaste i Homo Sapiens överlevnad på jorden tills helst nyligen.
Jag skriver just nu om ett av Europas svåraste problem: massarbetslöshet bland de praktiskt lagda människor som inte längre behövs, där låglöneländer eller robotar tagit över jobben. Det är som om en stor del av Homo Sapiens står inför utrotning. Kan vi inte lösa det här problemet så har Europa ingen framtid.
Den som läst mina inlägg om De bortglömda barnen inser också den enorma kamp som krävts för att rädda en enda barn undan arbetslöshetens ättestupa. Tänk om vi alla protesterade mot det som just nu händer? Lever vi i en demokrati, där vi kan påverka, eller i en ekonomistisk diktatur, där vi egentligen knappt har något att säga till om? Jag vet inte, men snälla ni alla som läser detta:
SIMMA MOT STRÖMMEN! SLÅSS! SLÅSS FÖR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA!
Min berättelse om Markus är en berättelse om hur två människors kamp ändå ledde till något av ett mirakel. Och mångas kamp borde kunna göra ännu större ting!
