Åtta dagar kvar till knogprotes-operationen. (Vill skriva men har redigeringsproblem med blogger)
Är som bedövad. Ligger i sängen medan bilderna flimrar förbi, bilderna från minnenas arkiv: Jag blir klädd i gröna kläder, får ett spruta så att jag inte kan prata, ångra mig och springa iväg, men känna smärta fullt ut. Båren rullas in i operationssalen, där man börja sticka sönder mitt lår i 1000 år och en evighet. Tårarna rullar nedför kinderna. Jag kvider, men kan inte säga: "Ni lovade mig narkos!" Tortyren fortsätter. De hugger i låret och foten ända tills de inte orkar mer. Musklerna i foten rycker till hela tiden. De ser att nervblockaden inte bedövar min fot och det hade jag sagt till dem, men de tror aldrig på mig - att det finns annorlunda hjärnor med annorlunda nervbanor, t ex autism.
Jag förs över från båren till operationsbordet. De rycker i mig och är arga för att jag inte hjälper till mer. De behandlar mig som en frisk person med en sjuk fot. Jag är inte tillräckligt gammal för att de ska ta min ledgångsreumatism på allvar.
Till sist ligger har jag kommit fram till det stadium då de otrogna måste tro och måste ge mig generell narkos. De börjar nedräkningen och efter några sekunder är bara min kropp kvar på bordet och min själ tar semester i den djupa vilan.
Uppvaknandet brukar vara chockartat. Där ligger jag maktlös med en dunkande hand, fot eller axel. Smärtan är svår eller outhärdlig. Kan inte tala eller svälja. Halsen är söndertrasad av slangarna. De tar de minsta de kan eftersom jag har Sjögrens syndrom, förutom Polyartrit. Men i alla fall är halsen trasig och jag kan inte ens dricka vatten. Någon sträcker fram små svampar indränkta i vatten, som jag kan suga på. Jag suger begärligt, som en törstande i öknen. Jag ber om fler svampar.
Jag förs över till en säng och får ligga där max tre dagar. Till en början med får jag bedövningsmedel via en kanyl nära den opererade axeln (vid axeloperation). Det funkar två dygn och sedan är jag nära att kvävas och halva ansiktet hänger. Trycker på larmet. Personal sliter ut slangarna och utlämnar mig åt smärtans tigrar. Jag tigger morfin av sköterskan. Hon ger mig en enda Ketogan och det hjälper inte ett dugg. Tårarna kommer och tar över. Jag snyftar högljutt och sköterskan drar för draperiet så att ingen ska behöva se mig, men höra kan de ju. Jag tigger senare fler Ketogan, men det blir bara två. Jag glömmer aldrig just den operationen med smärttoppar på samma nivå som vid barnafödande. Jag ville bara vråla ut smärtan med fick försöka kväva mina skrik i kudden.
Ja, det är ungefär sådär det brukar gå till. Är Spenshult bättre? Kommer de att ge generell anestesi och sedan morfindropp. Kommer de att respektera mig och min höga smärtkänslighet? Kommer det att bli bättre nu? Jag vågar inte tro - på något, inte ens på Gud. Det är 17 operationer för mycket.
Sätter på mig hörlurarna och fördjupar mig i Youtube-filmer om änglar och NDU-upplevelser.
Jag kan råka tillhöra de 7 procenten som dör. Jag kanske ska dö nu? Men jag kan inte be. Ringer präst på journumret och vill att han ska be för mig, men han talar i stället lugnande och tröstande: "Gud finns där i din smärta även om du inte kan säga ett ord p g a dödsångest. Det hänger inte på Dig. Du har en skyddsängel som vakar över dig!"
Jag berättar om alla mina änglamöten. När jag varit nära döden så har jag mött dem många gånger. Nej, jag har inte sett dem/den, bara hört en vänlig, neutral röst tala till mig.
Jag behöver kanske inte tro på Gud, det kanske räcker med att han tror på mig?
