Jag har länge skrivit om den systemkollaps som vi sjuka eller gamla lever i. Vi väntar inte på krisen. Vi lever i den. Broschyren "Om krisen kommer" var avskyvärd! Dan Eliasson, den vålnad som förföljer oss, menade att INDIVIDEN skulle försvara sig mot kriser o krig, utan att i realiteten kunna göra det.
Om man bor i t ex Tensta och bygger lager med vatten och konserver mm - vad händer då när krisen kommer? Jo, desperata människor bryter sig in och tar ditt förråd. Självklart.
Innan EU fanns hade staten lager med säd, i händelse av missväxt och lager med viktig MEDICIN i händelse av kris. Skyddsrum i händelse av krig.
I och med att vi sögs upp av EU-byråkratin avvecklades alla dessa lager, d v s lager med medicin!!!
När jag först stötte på detta med att ett läkemedel, vanliga sådana, var "restat" på flertalet apotek så fattade jag ingenting utan googlade förstås snabbt igenom olika medier och fann olika förklaringsmodeller.
En var att Englands eventuella Brexit är orsaken. En annan var att de gigantiska läkemedelsbolagen inte tog ansvar, i alla fall inte för lilla Sverige. Varför läkemedelsbolagen inte skulle vilja ha maximal vinst genom maximal produktion fick jag ingen förklaring på????
På sidor som Diabetesföreningen stod för fann jag detta med de försvunna lagren som Sverige en gång hade, men sedan skulle vi ju förtrösta på EU, att alla länder bidrar för att hjälpa varandra. Men i verkligheten är det uppenbarligen inte så!
STATEN HAR ÖVERGETT SITT ANSVAR FÖR SIN BEFOLKNING, genom att inte ha de lager jag nämnde. Att lagra insulin är tydligen en omöjlighet. Det är färskvara och tillförseln måste säkras av någon annan än individen.
Tusentals svenskar har apodospåsar, där mediciner ligger för att intas enligt instruktioner. Alla dessa människor kan INTE lagra mediciner!
Själv ligger jag taskigt till p g a Xanor. Det är knark och jag började ta det p g a svår tinnitus. 75 % blir bättre eller bra av detta medel. Molekylärt är Xanor mycket likt Gaba: ett ämne som spelar stor roll vid autism. Jag borde haft mer Gaba för att hålla mig lugn men det finns inte att köpa, vilket dock Xanor gör. Men knark förlorar gradvis sin effekt och därför ökade jag med åren dosen fast jag vet vad Cold turkey innebär och att ett stopp skulle kasta in mig i detta tillstånd. Jag har varit sjuk i så många decennier att mitt hjärta inte skulle klara av detta och sjukhusplatser råder det ju en skriande brist på.
Det finns ingen fast anställd reumatolog i NU-sjukvårdens mycket stora upptagningsområde, så vi är många som ligger riktigt taskigt till nu. Men jag har tänkt: Så länge en stafettläkare kan förnya mina livsuppehållande mediciner (2), så kan jag i alla fall överleva.
MEN SÅ BRISERADE BOMBEN: VÄXANDE LÄKEMEDELSBRIST!
Så brast även den illusionen. Jag vill inte slungas in i värk-skov och torteras av RA för att min medicin inte finns där på länge.
En sak som jag inte har läst men har som egen åsikt angående bristen: Sverige är på väg att gå i konkurs. Vi kan inte lägga ut biljarder på invandring utan gränser och samtidigt ha en välfärd som innefattar läkare o mediciner till alla.
Naturligtvis finns det en budget för hur mycket medicinerna i landet får kosta, även om landstingen i viss mån är självständiga, men de är sammankopplade med statsfinanserna. Om vi tar in några miljoner invandrare, som i allt för hög grad inte kommer i arbete så kan ju inte medicinerna räcka till för alla, eller? Jag tänker bara logiskt.
Jag har följt forskningen kring RA noggrant o är en aning synsk, så när jag läste om de nya TNF-medicinerna så visste jag direkt att dessa skulle ge reumatikerna ett nytt och bättre liv. Lite generellt cellgift + "lokalt cellgift" borde göra susen.
Jag väntade otålig och ville bli försökskanin. Både reumatiker och min läkare såg ned på mig. Hur kunde jag veta så säkert att just TNF skulle vara revolutionerande? Jag bara visste det.
Jag bad min läkare att få testa en annan medicin än mitt cellgift, trots att jag gissade att den var verkningslös. Jag åt den tills jag var så sjuk att min sega reumatologläkare gav upp och sa: "OK, du får Enbrel!" Produkten var då testad och ute på marknaden. Jag var en av de första att få sprutan. Sedan stängdes portarna! Landsting och stat ylade: "VI HAR INTE RÅD!" Beroende på vilket landsting man bodde i fick reumatikerna vänta några år på denna fantastiska spruta: 3000 kr i veckan kostade det med två sprutor, d v s 12 000 kr/månad.
Jag tackade mig själv och Gud för att jag hade erövrat min dyra och effektiva medicin och tyckte synd om alla de som inte läst, tänkt och använt sin intuition i tid.
Så visst sätter myndigheterna ned foten när man inte har råd med mer medicin! Det handlar om Sveriges budget och hur politikerna styr landet.
Det finns olika konton, visst. Men ändå ser jag likheter med detta och den förfallna järnvägen som staten inte har råd att underhålla eller de ständiga neddragningarna på vården medan tusentals människor dör för att de inte får vård i tid.
