NOLLVISIONEN som försvann

 NOLLVISION MOT SJÄLVMORD

Det måste vara kul att sitta i regeringen och måla upp bilden av de perfekta samhället, måla en tavla med sköna ord, inkassera en fet lön, men inte GÖRA någonting för att uppnå målet, i detta fall nollvision för självmord. Vad gjorde man efter Anna Lindh-mordet och galningen som körde ned folk i Gamla stan?

Man tillsatte en utredning av en duktig psykiatriker som talade om den bättre vården, med mindre piller och mer samtalstid. Jodå, allt såg bra ut, men man lyfte inte ett finger för att genomföra de olika förslagen. Det var bara en ridå.

Man hade redan bestämt sig för att låsa in galningarna. I NU-sjukvårdens område lade man ned en hel rad fungerande enheter, som t ex ett charmigt hus på landet för psykossjuka. Där fick de äta bra mat, ha gemenskap med varandra och annat som ökade deras välmående.

Enheter för anorektiker, välfungerande, lades ned, hus för människor med personlighetsstörningar lades ned. Det var många välfungerande vårdenheter där tillgången till naturen ofta var en viktig faktor. Protesterna rasade in, både från poliktiker och privatpersoner och föreningar. Men i själva verket var beslutet fattat för länge sedan. Man skulle bygga ett fängelse för brottslingar och psykiskt sjuka som skulle bli RYMNINGSSÄKERT! Är det det viktigaste för en deprimerad människa eller en tjej som skär sig, att hon inte kan rymma? Hur kan man låsa in sådana tjejer, utan dom, i ett fängelse på obestämd tid?

Jag pratade med en bipolär kille om detta med grönområdet i mitten (Brinkåsen är byggt som en ring) om hans promenader skedde på samma området som brottslingarnas och han sa JA. Han sa också att det inte förekom några samtal med kontaktpersoner, kuratorer eller liknande. Det var ren förvaring.

Hur många med depression och ångest vill bli inlåsta i ett fängelse? Frågan borde vara aktuell nu när okänt antal människor har blivit arbetslösa och de som fått vård i hemmet inte längre får det. Det kallas boendestöd och kan innebära fina samtal med en lagom utbildad boendestödjare. Kommunalt LSS fungerar inte heller p g a Covid 19. Man får inte träffas. Är masker och visir för dyra??

Att lämna mängder av människor, vissa djupt deprimerade, utan hjälp och stöd för att plastskydd skulle anses för dyrt eller klumpigt - hur kan man göra så??

För sjuka singlar, som inte orkar ta långa promenader eller  är välkomna på ställen där man  förr kunde träffa människor i ett diakonalt arbete, för att det är stängt p g a Corona - vilka konsekvenser kan inte det få? Jo, att flera människor dör att isolering än av  Corona och det är nog där vi står idag.

Jag tänker inte lägga in mig på Brinkåsen, never! Vad skulle vinsten vara? Min säng är mjuk och extra stor därför att jag som reumatiker behöver det. Mikromat är ju inte bra, men man svälter inte ihjäl och går inte upp 3 kg i månaden, som på vissa antidepressiva.

Vi kommer aldrig att få veta hur många som tar livet av sig i den här krisen. Vem bryr sig? Det finns ju ett rymningssäkert fängelse som heter Brinkåsen alldeles nära ett fd mentalsjukhus. Man har kommit långt!

Hur långt har staten kommit i sin nollvision? Ingenstans! Siffrorna pekar uppåt, inte nedåt.

Här hemma har jag Wifi, dator, Netflix, mat och klarar mig bra, förutom att ensamheten bryter ned mig successivt. Den har den efffekten på många människor. Läste idag Att Julian Assange har Aspergers syndrom, liksom jag. Vi kan begrava oss i datorer, filmer eller andra intressen och behöver inget fängelse. Om Assange vore det största hotet mot världsfreden ... men det är han ju inte. Vi övriga som knappt medicinerar mot ångest och depression blir inte heller farliga, i allmänhet. 

HALLÅ? Hur tänkte ni uppnå er nollvision? Genom att droga ned oss! Fy skäms! Så mycket lögn det finns i denna regering!

Just nu begraver jag mig i min dator genom att skriva av mig hur jag långsamt tynar bort i ensamheten tillsammans med ett okänt antal singlar. Till Er sänder jag all kärlek jag kan!!! 💓💓💓

Sara bad Gud att få lämna det här livet

 När jag mötte Sara första gången tänkte jag att hon såg ut som en pingstvän, och det visade hon sig vara. Jag undrade varför hon var så gulaktig i hyn, men var inte säker på att andra människor såg detta, eftersom jag är lite synsk.

Vi blev goda vänner o arbetskamrater, tills hon fick sjukpension. Läkarna fattade att hon inte vara frisk, men de kunde inte ställa diagnos, vilket är alldeles för vanligt i Sverige.

Vi fortsatte hålla kontakt via telefon. I Stockholm kan det ta alldeles för mycket tid att resa till sin vän. Jag hade ett barn att lägga ned tid på, och jobb förstås. Min ledgångsreumatism hade inte besegrat mig än.

Den sista träffen: Sara stod vid Hötorget, klädd i kappa, en stor hatt, halsduk, glasögon som liknade skidglasögon. Hon tålde inget som helst drag och jag skämdes en aning över att ha en så gammal och konstigt klädd vän. Men det är ju det inre som räknas: ett guldhjärta går inte att köpa.

Vi fikade och hade en fin gemenskapsstund innan hon skulle ta tåget hem till sig och jag tåget åt ett annat håll. Minuten innan dörrarna stängdes sa Sara: "Jag har bett Herren att ta hem mig till sig!" Jag blev mållös men hann ju inte säga något.

Jag minns inte om vi hann ha något telefonsamtal mer innan hon dog. Det gick så fort. Vad hon dog av vet ingen. Hon bara låg död i sängen när man sökte upp henne.

Jag ringde väldigt många ggr innan jag insåg att hon var död och att det var dags att ta reda på sanningen. Ringde nog begravningsbyråer och fick telefonnummer till en anhörig. Hon hade berättat att de inte hade någon kontakt, att de var elaka mot henne, så jag blev väl inte överraskad över den stenhårda röst jag fick tala med som starkt ifrågasatte varför Saras bästa vän skulle få någon information, men det fick jag. Likmasken hade varit så snabb att det inte fanns mycket att obducera. Så det hela fick förbli ett mysterium. Nå, hon kände ju inget av det som hände i kroppen eftersom hon hade flyttat ut.

Att man kunde lämna jordelivet genom att be änglarna komma och hämta hem en, det var för mig nytt. Hade aldrig hört talas om det. Men som sagt, hon var väl ca 60, hade en okänd sjukdom och inga andra vänner än ett par telefonvänner. Hon blev mobbad av damerna i Filadelfia på deras fikaträffar då de bestämde sig för att hon ju måste vara psykiskt sjuk efter svenska läkare aldrig någonsin missar en diagnos. Att bara sitta i soffan på Kungsholmen och köpa lite mat ibland. Är det ett liv? Inte för alla. Hon skulle ju kämpa inte bara mot isoleringen men också sjukdomen.

NJUT AV LIVET I HIMLEN SARA! 💓💓💓

ÖVERLEVARE FRÅN ESTONIA

 Innan jag går vidare med att skriva om "omedvetna självmord" vill jag berätta om hur jag själv kom att delta i Estonia-katastrofen, indirekt.

Jag satt i min studio och deppade. Flera tavlor hade blivit sålda på en delutställning men inte denna stora akvarell, trots att jag knappt gjort den själv. Jag målade den supersnabbt, liksom driven av något högre.

Den föreställde fem vita fåglar som svävade över ett stormigt hav målat i royal blue, guld, silver, rosa och sådana färger jag använder om jag målar det andliga. Tavlan målade sig själv och var oerhört vacker - varför hade ingen köpt den?

Då sa den Helige Ande, som kan vara svår att skilja från min vanliga tankeröst: "Måste du alltid ta betalt? Detta är ju en gåva jag gett dig. Kan du inte vara villig att ge bort tavlan om jag ger dig ett tecken? Åh, förlåt sa jag till Gud. Jag är ju inte här bara för att tjäna pengar, men för att tjäna Dig. Ok, ge mig bara ett tecken så är jag med.

Hon kom nästa dag, en slumsyster från Frälsningsarme´n. Hon ville titta på mina tavlor och fastnade direkt för akvarellen med det stormiga havet.

- Kan du tänka dig att ge den till mig mot att jag betalar materialet?

- Visst, sa jag. Jag var ju förberedd på detta.

Och då sa hon vad hon skulle göra med tavlan: sätta upp den vid fotändan till sin systers säng så att det första hon såg på morgonen skulle vara de fem fåglarna. Slumsystern (i detta fall en riktig syster) sa att hennes syster då skulle tänka att hennes fem väninnor hade flugit hem till himlen och hade det bra där. Allt är väl!

Hon berättade att systern inte hade gått ut på nära ett år för att all grundtrygghet var krossad. Hon skulle ju kunna falla genom ett hål i gatan eller vad som helst. Och skuldkänslorna malde: Varför överlevde jag, men inte de?

Nu förstod jag att jag faktiskt inte hade målat tavlan själv utan bara varit ett redskap för att trösta en överlevare efter en katastrof och detta var mer värt än allt annat i världen för mig.