DE BORTGLÖMDA ÄLDRE

Jag skrev om att min son blir psykiskt misshandlad och situationen går nog att lösa på lång sikt om han hittar ett annat billigt hus att hyra. Det är ju osäkert och tidsbegränsat men bättre än sämre alternativ. Mina bästa år var när jag fick bo i villa med en man och känna mig fri. Det var inte ständiga störningar från grannar. Där jag nu bor har oväsendet varit fruktansvärt och tar aldrig slut. Så jag förstår att min son är kär i ett hus som han inte vill lämna. Det är ont om billiga hus, men vid separation är han tvungen att lämna har vi fått veta, det finns särskilda skäl till det. Att leta hus nu går inte. Det är ju för det mesta mörkt. Man skiljer sig inte på julafton heller.

När jag sökt hjälp via vissa telefonlinjer så är det svårt för dem att fatta varför jag är inblandad i detta. Jo, därför att Coronan stängde ställen för ensamma och i Sverige går man inte till puben om man är nästan 70 år. Det gör man i Skottland, Holland och säkert många länder men Sverige upplever jag som åldersdiskriminerande. 60 procent av personer över 65 använder alkohol för att döva sin ensamhet.

Jag är alltså beroende av stöd från mitt vuxna barn, såsom det varit i många tider och länder.

Jag stod i systemets kö och framför mig en kvinna som hängde över sin rullator. Hon verkade vara 90 år gammal, skinn och ben i princip. Hon la upp likörflaskor på bandet i alla möjliga färger, 8-10. Man förväntar sig inte det och jag tror inte att hon skulle festa, utan lindra sin ensamhetsångest. Jag köpte mitt vin.

Före Coronan: Jag fick träffa en kontaktperson, åka bil till natur, köpcentrum och fik. Jag hade rätt mycket boendestöd, prat och städ, både och. Jag var nöjd. Med så sa hon upp sig. Sedan kom Coronan och raserade det mesta. Nå boendestödet hade jag redan sagt upp för att de ville ha 2000 kr i månaden, vilket jag inte klarar av.

Jag har fått 2 timmars boendestöd nyligen, per vecka. De kommer faktiskt hit. Men mina nya kontaktpersoner får jag bara ha telefonkontakt med för att sociala nämnden har bestämt det. Det dör säkert lika många av isolering som Covid 19. 

Jag får faktiskt träffa min son i morgon en stund efter alla stormar jag beskrev i förra inlägget. Vår kärlek till varandra tål nog en hel del påfrestningar. Två funktionshindrade får särskilt starka band till varandra och vi hjälper varandra på olika sätt.

Alltså är mitt barn det viktigaste i mitt liv när välfärdssverige rasar samman. 

Jag såg ett program: Många rika tar sin gamla mamma till Thailand för billig 24-timmars vård efter vanvården i t ex Tyskland eller Sverige. Men på sikt räknar man med att ingen kommer att ta hand om dessa änglalika vårdare när de blir gamla.

Vi tycks leva i ättestupans tidevarv.