ASPERGARE and forever young

Jag har på senare tid försonats med tanken på att mina autistiska drag kanske räcker till för diagnosen Aspergers syndrom, som jag fick för några år sedan. Jag känner verkligen inte igen mig i allt men just nu känner jag mig superautistisk och jag ska berätta varför. Jag nämner några symptom här, som besvärat mig senaste veckorna. Tänker nämna fler framöver.

 Vi är alla olika, även aspergare. Våra hjärnhalvor är dåliga på att samarbeta så en del är vänsterstyrda, andra högerstyrda och jag tror att kvinnorna är de som har bäst förbindelse mellan vä och hö, annars skulle våra barn inte kunnat överleva. Barn? Jodå, många av oss lever normala liv, d v s inklusive yrke, man, barn och skilsmässa!

Den som vill veta alla symtom kan googla på DSM-kriterier för AS. Ärligt talat känner jag inte igen mig särskilt bra där, inte förrän man greppar den mångfald av symtom som ingår under varje rubrik. Det är så många symptom jag inte känner igen mig i, men jag tänker hålla mig till dem jag känner igen - hos mig eller andra aspergare jag mött.

 

 NAIVITET

 

 

 

 AS är en emotionell utvecklingsstörning. Det innebär helt enkelt att jag aldrig, precis som Pippi Långstrump önskade, blir riktigt vuxen. I princip är jag väl kroniskt 13 år eller så, det varierar. Kan bete mig som en 17- åring i bästa fall eller rent av som en 30-åring. Att ens försöka vara som en sextioåring är ingen idé. Även om det finns några rynkor så är mina ögon fulla av frågetecken och förundran inför livet. Det andra uppfattar som en fara kanske jag uppfattar som något spännande, en utmaning. När de ser mina ögon så ser de ett barn som noggrant iakttar världen och tror ofta att jag är yngre än jag är. Det sociala språket är ju inte så utvecklat hos mig, inte så automatiserat och alltså går det åt mycket tid till att försöka förstå hur jag ska förhålla mig till andra människor. Därav de något förvånade ögonen.

 

När jag ser vanliga tantögon, vuxna, blasé, erfarna, stålsatta, avståndstagande, på sin vakt mot avvikande typer, som jag, då inser jag att för mig är det kört. Jag kommer ALDRIG att bli vuxen! Det man SKA prata om går väl att lära sig i någon mån men kallprat klarar jag bara korta stunder. Jag kan stanna vid ytan en stund men sedan dyker jag och det är få som vill simma med ner till djupare vatten.

 Som jag har levt borde jag ha varit död flera ggr om, då nyfikenheten och viljan att utforska världen har vida överstigit min rädsla. Jag har rasat ned från höga berg, gått rakt ut i trafiken medan jag läst på läxan en gång till, kört omkull med moppen på snö och is några ggr och brutit benet. Körde året runt, trots att jag var över 50 och kvinna. Tanter brukar ju inte alls köra moped, som vi vet. Jag gör det för att jag inte kan så långt p g a RA men alla andra tanter i Småstad gör det INTE därför att det är socialt oacceptabelt, avvikande och alltså FEL. Men vi autister löser problem på det mest närliggande sättet. Vi söker funktionella och möjliga lösningar, inte socialt accepterade sådana. Bil har jag inte råd med och rullstolen ligger kanske tio år fram i tiden. Min lösning funkar för mig till omgivningens fasa, är över 60.

Många kvinnor med psykiska, fysiska eller neuropsykiska problem blir sexuellt utnyttjade.

Naivitet är givetvis farligt så länge man är  allt för gammal och med ett hyfsat utseende. Kan man inte det sociala språket i mötet med män, då tror man givetvis att världen är full av kärlek. Men det är den inte. Den är full av könssjukdomar, falska löften och manipulation.

 

Jag har haft sex med direkt olämpliga män, typ en dansk kille från Hells Angels vars fickor var fullproppade med kontanter. Jag har rest runt i Europa och övernattat hos rara män som låtit mig få sova i deras sängar, när hotellen varit fullbelagda. Tänk så många snälla män det finns! 

Som ung sniffade jag på överklasslivet genom att hänga med chefer, som jag gått på cafe Opera med och de finaste diskoteken runt Stureplan, innan de insåg att jag inte var ett dugg som andra och alltså inte passade in - där heller.  

Har rökt marijuana i Holland med ett hälsokostfreak och yoga master, renlärig alltså. Jag hade ju ingen aaning om hur marijuana funkade och denna förtjusande naivitet var ju svår att motstå. Så jag förledde mannen att ta med mig och sina barn till en coffeshop för att sedan avnjuta majan efter den godan laxen vi hade fiskat upp ur en laxdam. Han bjöd på tantrasex senare på natten. Ja, det var ju en trevlig Hollandsresa.

Det fanns tanter som frågade mig vad jag tyckte om de stora tulpanodlingarnas skönhet och prakt. VAD svarar man då? "Nej, faktiskt inte, men marijuanan och tantrasexet var fantastiskt! Och alla pubarna sedan! Där kunde man till en billig penning supa sig under bordet!"

Jag fick till två någorlunda långa relationer, men att matcha en aspergare som är multisjuk med en vettig man var inte möjligt.  

 

Historierna kring de män som tog tillfället i akt att utnyttja en kvinna som tror på varje ord en människa säger, (jo, aspergare tror ofta ordagrant på det folk säger!) dessa historier skulle räcka till en hel bok och kanske t o m slå ut Kerstin Thorvalls bravader i "Ensam dam reser ensam". Hon skrev ju alltid sanningen rakt av - autistiska drag där med? Hon dansade också diskodans fram till gravens kant. Jag har dragit mig undan det där livet nu, är för gammal och en könssjukdom skulle lätt kunna ta livet av mig. Nu är det ju ok med HIV också, wow! Det är en sjukdom som kräver livslång behandling med medicin som höjer immunförsvaret. RA kräver att jag ständigt sänker immunförsvaret. Den ekvationen går inte ihop. Detta gäller för alla autoimmuna sjukdomar. HIV är obotligt för oss!

 Jag har lätt för att tro på det mesta, utom ateismen. Hur många smällar jag än åkt på så är jag alltid villig att tro på MIRAKEL. Japp. Och visst har de dykt upp. Jag lever ännu trots en del mindre överdoser som råkat inträffa när någon trampat på mig.  Den barnsliga delen av mig klarar inte av svek, utnyttjande, lögner och annan ondska. Barnet får panik och den vuxna delen av mig förmår inte att trösta den barnsliga delen, som löper amok i hormonträsket.

 Den senaste smällen fick jag när jag la mitt liv i händerna på en ny kontaktperson. (Jagar inte längre Kärleken)  Men det har visat sig vara lika svårt att hitta den rätta kontaktpersonenen som den "rätte".

BAKGRUND: Det gick bra med de två första kontaktpersonerna, sex år. Men sedan gick det inte alls.

Träffade C och hon bestämde över mig som över en tax. Hon utgick från att jag var gravt utvecklingsstörd IQ-mässigt eftersom hon inte kunde något om Asperger tydligen. Men där ligger vi ju ofta en bra bit över 100, så det blev jobbigt att bli tilltalad som en idiot och behöva gå efter felaktig information. Hon blev så triggad av att jag ofta visste mer än hon att hon skällde ut mig och sa upp sig.

 ENVISHET

 

 

 När det gäller att stå upp för Sanningen så kan ingen rubba mig ur fläcken. Jag VET det jag vet.

Fick en ny kontaktperson med fel personkemi. Gjorde mitt bästa med anpassningen. Men ... 

Jag hade läst in mig på islam drygt ett halvår och delade en väldigt obehaglig vers i koranen med henne. Hon blev antirasist-galen och sa att detta givetvis inte stod i koranen eftersom hon var PK. Jag stod på mig och hon med, fast hon aldrig läst koranen. Jag hade mycket att säga om islam och detta resulterade i en utskällning samt att jag sa upp henne. Den största fördelen med viss autism är väl vår höga intelligens och att vi läser in oss på aktuella ämnen. Att gå till angrepp mot våra kunskapsområden är möjligt men efter det är relationen ev. avslutad. En lugn diskussion  tål jag givetvis. LSS har meddelat att de har problem med mig: jag har för hög IQ. Jag misstänker att de sökande inte vet att AS är en emotionell och social utvecklingsstörning men INTE intellektuell!!!! (utom i vissa fall, men de är minoritet)

 D lovade att hon skulle ha bil även till hösten trots att hon just då hade hyrbil. Vi fick nöja oss med mannens bil sedan. Hade hon sagt att det var en tjänstebil hade jag sagt nej från start, men hon sa det  inte/kunde inte reglerna, och sedan blev det en chock för mig att förlora henne eftersom jag behöver bil p g a handikapp. 

 FÖRUTSÄGBARHET och IMPULSGENOMBROTT

Impulsiv är jag, men inom fasta ramar. Ser till att hyran blir betald och att ekonomin klaffar.
 Att kravet på förutsägbarhet stigit kraftigt beror säkert också på att jag nu är fysiskt och psykiskt så utmattad att jag inte klarar av ett enda svek till eller plötsligt ändrad plan utan att bryta ihop. Den kan ändras, men i god tid. Och p g a denna egenskap rök min senaste kontaktperson - E

Jag trodde verkligen hon var rätt för mig (naivitet) och växlade snabbt om från depression till eufori. Hon var så full av liv, spontanitet och intelligens. Det här skulle bli kul! Men förutsägbarheten var väldigt låg. En träff kanske inte var spikad förrän sent på kvällen innan.

En träff kunde sluta en timma i förtid medan en annan gick 40 minuter över tiden. Allt flöt liksom. Jag blev förstås chockad när hon bara gick en timme för tidigt, utan förvarning. Efter upprepad turbulens i impulsivitetens vilda vatten flöt vi så mot Niagarafallen.

 Jag närmade mig årets träff med Havet. Bor inomskärs, inte detsamma. Älskar havet passionerat och har alltid hållit mig så nära som möjligt. Vi hade vikt SEX timmar för en dag för att åka utmed de finaste ställena och äta fisksoppa på min favoritrestaurang.

 Jag jobbade i tre timmar för att med hjälp av min nyopererade proteshand göra mig riktigt fin och fräsch samt packa lite grejer. Bara att dra ett streck med en eyeliner är en prestation med knogproteser.

 

29 minuter före avfärden kommer då ett sms: ”Jag är förkyld. Har t o m ONT I HALSEN!!! Måste inställa träffen."

 

DONK! Där gick jag i däck fullständigt. Kroppen blev snabbt som överkokt spagetti. Ett gift spred sig genom kroppen och gjorde mig nästan förlamad. Var det verkligen adrenalin eller var det dopaminet som rasade ner i skorna?  Hastigt blodsockerfall? Början till en hjärtinfarkt eller stroke med partiell förlamning? (Försöker här beskriva ett autistiskt "meltdown", neurologisk storm.)

 Där låg jag som en trasdocka i soffan tills jag lyckades skrapa ihop mig och hitta en dunk vin i kylskåpet, för den här resan ut i den iskalla, mörka rymden orkade jag inte göra utan narkos. Några tabletter, vin och fortsatt sms:ande. "SOS SOS! JAG MÅSTE FÅ PRATA MED DIG!!!" Svaret blev varje gång att hon inte hade tid. B l a skulle hon ta en snabb dusch och sedan ett långt bad???!!! Och göra en hårinpackning, gå till frissan eller hudterapeuten först, kanske? Steka pannkakor? Skriva sina memoarer? Inte vet jag, annars så stannade hon väl i badet hela dagen. Hon ringde sent på kvällen men då hade jag ju tuppat av för länge sedan.

 Hon skrev att vi kunde träffas senare på dagen, men jag ville förstås inte ha hennes infektion eftersom jag inte har något immunförsvar kvar, nästan. Det där hade jag ju berättat om? Eller så var hon inte sjuk, bara trött, för trött för en heldagsutflykt. Kanske tillhörde hon sjöälskarna eller trädkramarna? Havshatarna? Jag grubblade på hur stor andel av detta som varit vit respektive svart lögn eller bara trötthet, mytomani eller psykopati, medan jag hällde i mig ett glas till. Kanske en korsning av allt det där plus några stänk ADHD eller .... eller .... vad?

 

 

 I min NAIVITET hade jag skapat mig en drömbild av denna person, som i viss mån liknade mig själv. I min ENVISHET kunde jag inte bara förlåta och gå vidare mot nya brutna löften eller acceptera ännu en avbokning fem minuter före resans avgång. Eftersom E struntade i begreppet FÖRUTSÄGBARHET så gissade jag att liknande situationer skulle dyka upp igen. Det verkade som om det jag hade berättat om mina handikapp gått in i ena örat och ut genom det andra. Det verkar som om de flesta inte fattar grejen med att jag berättar om alla de sjukdomar jag har. Jag gör det ju för att de ska undvika att krossa mig. Jag är skör. Anpassning från omgivningens sida är nödvändig. Jag skapar inte neurologiska stormar för att jag tycker det är kul.

När jag inte hört av henne på ett par veckor sa jag upp henne med och nu ligger jag säkert väldigt taskigt till hos LSS. De betraktar mig nog som ett hopplöst fall. Ja, det är svårt att ta hänsyn till multisjuka. Det kräver multikunskap. Men ofta möts jag av multiignorans.

Alla drabbas inte av det Dr Asperger kallade "neurologisk storm", meltdown = härdsmälta, hjärnsmälta, tantrum, impulsgenombrott etc. Hjärnan har blivit överbelastad av intryck, i mitt fall handlar det också om kroppens tillstånd.

Min pappa hade det. Mamma triggade honom tills utbrottet kom. Då skakade hela hans kropp, varenda nerv och muskel i hela kroppen. Han utstötte stammande ljud eller hotade att döda oss. Vi barn låg ofta under sängen och undrade om han skulle döda mamma med stolen eller inte. Inte. Det blev aldrig något krossat eller någon skadad. Asperger innebär problem med det perifera nervsystemet. Problem vid operationer med t ex partiell nervblockad, det funkar inte. Så uppenbart är det nervsystement som funkar annorlunda. Det innebär inte att vi är mördare eftersom vi i allmänhet är mycket snälla.

Susan Boyle är någon jag känner igen mig i. Begåvningen hade svårt att komma till sin rätt eftersom hon ofta reagerade som ett barn med att gråta, springa ut eller annat. Hon har behövt mycket stöd för att kunna dela sin gåva med världen.
Jag önskar att alla aspergare fick stöd att dela sin gåvor med andra. Ofta stämplas man ut efter ett enda skrik + spring ut ur dörren. Med större tolerans och respekt från omgivningen skulle flera av oss kunna fungera hyfsat och andra skulle få visa världen sin genialitet. Tyvärr får de flesta inte chansen. De är annorlunda på olika sätt och detta räcker åtminstone i Sverige för att bli utstämplad. Att bli utmobbad får AS att bara vara något hemskt, men med förståelse, kunskap, stöd och kärlek kan det visa sig finnas mycket välsignelse för denna värld att finna hos människor med Aspergers syndrom.

Jag gjorde föreesten som Susan en gång. Jag sjöng ett par låter och satte mig ned. Hade fått för mig att det skulle vara paus, men det skulle det inte. De övriga musikanterna fick det att framstå som ett practical joke och tog upp mig på scenen med några skämtsamma ord. Detta med hyperkänslighet är nog vanligare hos oss känsliga musiker med AS är t ex matematikerna.