KAMPEN FÖR EN FUNGERANDE HAND, forts.

Jag är otroligt trött på den här knogprotesoperationen nu och vill inte ens skriva om den, men känner att jag inte vill sluta mitt i operationsberättelsen.

 

Det har gått tre månader och NU borde jag i stort sett ha fungerande knogar, men det har jag inte alls och det finns bara en väg att gå nu: rakt fram, d v s träning och ev. om-operation. 

 

Jag kan inte börja tänka på något annat och skita i handen eftersom jag kommer att behöva den om en sekund igen. Våra tankar förverkligar sig ju mest igenom våra händer. Ja, jag sitter i klistret, så är det: Superglue!

När jag och Jenny, arbetsterapeuten, insett att minst en sena var sammanväxt med bindväven och förhindrade knogarnas rörlighet då bröt jag ihop, men hon skrev genast ihop en liten berättelse, tog alla kontakter, spårade upp dr Sollerman, som nu befann sig på Capio i Halmstad. Det enda jag behövde göra var att åka dit och det gick smidigt för att sonen körde mig.

Det vinstdrivande företaget gav mig inte många minuter med kirurgen och denne hade visst inte alla fakta på dataskärmen. När jag frågade om två av fingrarna delade sena så svarade han bara att det troligen var så. Varför ringfingret är för högt och lillfingret hänger fick jag inget svar på men det kanske blir så när man ska splitta en trasig sena och få den att räcka till för två fingrar.

Läkaren bekräftade att senorna vuxit fast i huden, i princip alla. Så, jag undrade om vi inte skulle skära upp huden nu då? Men - han ville vänta tre månader. Under den tiden ska knogar/fingrar tvingas ned med gummiband. I denna tvångsskena ska de sitta varje natt i TRE plågsamma månader!

Och efter den tiden, om senorna ändå sitter fast DÅ skulle det bli operation och en ny träningsperiod på flera månade

Det enda jag hörde att han sa var: 3 MÅNADERS SMÄRTA + 3 MÅNADERS SMÄRTA + 3 MÅNADERS SMÄRTA + YTTERLIGARE SEX MÅNADERS LÄKNINGSTID, minst.

 

Var all intensiv träning jag genomgått under sommaren, under skrik och tårar, bortkastad? Skulle jag tvingas börja om igen om tre månader? OCH HUR SKULLE JAG ORKA HA HANDEN I EN SMÄRTSAM POSITION UNDER 90 NÄTTER????

 

Jag gick sönder. Jag är inte stark. Har varit sjuk i 40 år och vill inte mer nu. Det räcker. VILL INTE GUD! DÅ hittade jag ett recept på svag morfin. Det låg i ett kuvert jag fick med mig hem efter operationen. Tyckte de var hårda som bara gav mig ett mindre antal tabletter att ta med hem, men att de hade skickat med ett recept hade jag missat där jag låg drogad i sjukhussängen.

 

NU kändes det mera rimligt att tvinga ned de där satans knogarna i maxposition. Japp, de skulle allt få känna på spänning! Men själv tänkte jag väja undan smärtan med hjälp av morfinet. Det kom verkligen väl till pass! Jag kan inte sova med smärta. Fäller in en bild på min tvångsskena. Fingrarna är ju böjda som ni ser, men knogarna är bara rörliga till max 20 %. Ju ondare jag vill ha desto längre ned kan jag dra gummibanden. Bra va!? Även om jag skulle ha en släng av borderline så behöver jag absolut inte skära mig. Det finns andra sätt att skapa smärta.

 

 

Jag brukar också sätta över självhäftande gasbinda över fingrarna för att de inte ska åka upp medan jag sover.

 

I natt sov jag underbart gott trots tvångströjan på handen, tack vare morfinet. Och om några veckor hoppas jag knogarna har vant sig vid att bli kuvade, för då är morfinet slut. 
Men allt detta kan som sagt vara bortkastat lidande eftersom en om-operation kan bli nödvändig i alla fall.

En bild till: handens ovansida i dagsläget. Senaste beskedet jag fick var att knogarna är gjorda av Silicon. Men det kanske är i kombination med stål, vilket var det första budet jag fick. Vet ej.

Tja, så kan en reumatisk hand se ut efter sex operationer och otaliga cortisonsprutor i smålederna. Utan dessa ingrepp och cellgiftsbehandling så skulle handen se så äcklig ut att folk skulle svimma av fasa.

Detta inlägg blev ganska sansat tycker jag. När jag skrev av mig efter läkarbesöket blev allting superrörigt för att jag var i chock och utmattad av 60-milaturen. Men nu tänker jag mer så här: "Ok, så här är det att vara reumatiker! Jag har varit med om många fel- eller om-operationer. Och det har även de reumatiker jag mött gjort. Acceptera!"

Och så har jag tänkt mycket på andra människors lidanden här i denna tåredal, d v s jag har skaffat mig referensramar. De är superviktiga.

Läste t ex nyss om en kille som körde ihjäl sig med sin MC då han krockade med en älg i de trakter jag själv körde väldigt mycket, när jag hade sommarstuga där.
Det är inte mycket skog på platsen och det var tidig eftermiddag, hur kunde han ha gissat att det var älgdags? Killen var bara 43 år.

När jag drog iväg just där med min trimmade moppe dök det aldrig upp en enda älg. Vi har alla våra olika livsöden. Så är det bara.

 

 

 

 

 

.