Ja, det är den stora frågan. Mitt vårdförsök misslyckades. Blev remitterad till röntgen via helgakuten, med enbart allmänläkare. Efter 10 timmars väntan fick jag beskedet att jag nekades den röntgen allmänläkaren hade remitterat mig till. Enbart huvudet skulle röntgas och remiss komma inom en veckan.
Läkaren var väldigt otäck och, som jag trodde, det kom ingen remiss inom en vecka och nu skiter jag i det. Mitt huvud har efter fallet repat sig så att det funkar som före olyckan, d v s jag kan skriva in alla OCR-nummer rätt. Det räcker för mig. Jag kommer dessutom ihåg vad jag heter!
Eftersom jag nekades röntgen av bröstkorgen så vet jag inte om ett eller flera ben är brutna eller har sprickor i sig. Detta borde påverka läkningstiden.
Jag läste på nätet om unga killar som vurpat och reagerat som jag: Efter 2 veckor steg de svåra smärtorna till OUTHÄRDLIGA SMÄRTOR! De och jag tog slut. Förmågan att utstå tortyr kanske räcker till just två veckor? Och då sökte vi alla hjälp eftersom helandet gick åt fel håll så att säga.
Hur det gick för dem vet jag inte.
Själv har jag tagit mig fram till:
FYRA VECKOR OCH FYRA DAGAR!!!!!!!!!!!!!!!!! I´m still alive!
Efter tre veckor kunde jag resa mig ur soffan utan att skrika och inte bara sova på vänster men också höger sida, den skadade, men inte på rygg.
Jag tvättade hår och kropp, klädde mig och svimmade sedan nästan av. Satt en halvtimma och försökte bara andas utan stort flås. Sedan blev det en kort promenad i backar (Bohuslän!) till havet och det gick för att min son sköt på i ryggen, slet och drog i mig för att hjälpa mig fram till HAVET, som jag är besatt av. Där satt jag och tog emot havs-healing. Efter detta var jag HELT slut så sonen fick köpa mat etc.
Efter fyra veckor fixade jag till mig igen och tappade inte andan efter dusch mm! Det blev ingen testpromenad p g a regnet men vi var ute på restaurang och jag skrek inte en enda gång och flåsade inte som ett ånglok när jag gick! Kunde alltså vara bland folk.
Jag kan dessutom sova korta stunder på rygg!!!
Den elake kirurgen sa att läkningen skulle ta 10 veckor, fast han inte ens undersökt mig. Fuck him!
Jag är inställd på att vara hyfsat återställd efter
SEX VECKOR. Orsaken är den att jag en gång bröt benet på tre ställen och det läkte efter sex veckor. 19 ledoperationer: Läkningstid: sex veckor av ben. Detta är standard, men visst, revben kanske ska ha längre tid på sig. Bara Gud vet.
Läkningstiden måste ju vara beroende av om man har ramlat, vurpat eller blivit överkört av en ångvält. I det senaste fallet dör man väl, men om inte så kan operation genomföras för att stadga revbenen så att innanmätet i kroppen inte skadas mer än minimalt.
Jag blir fort trött och trött av att sova. Jag märker att jag inte djupandas eftersom det gör ont. Kort andhämtning är inte lika bra för kroppen och det är väl därför man känner sig sjuk (eller i mitt fall sjukare än för det mesta).
Min moped är laddad och väntar på mig och solen. När solen kommer ska jag ge mig av på en kort provtur för att känna om vingarna bär eller snarare att revbenen inte blir till käppar i hjulen.
När jag klarar att åka moped och våren är här då kan jag äntligen få känna mig fri. Jag har inte vågat gå ut efter olyckan då jag var rädd att luften skulle ta slut och att jag inte skulle kunna ta mig hem igen. Min tillit till kroppen växer dag efter dag.
En gammal man på nätet skrev att han efter de brutna revbenen blev permanent handikappad och gick med kryckor eller käppar samt svåra smärtor.
Men det är ju så: Läkningen går bäst när man är ung, hyfsat bra vid 65 tydligen men senare får man räkna med att kroppen inte orkar läka sig, inte i rätt position.
Jag har otroligt bra läkkött. Kan inte ha hål i öronen om jag inte har örhängen på varannan dag. Efter ett halvår har hålen vuxit ihop.
Mina senor växte snabbt ihop med bindväven sedan jag fått protesknogar. Operationen gjordes om men allting växte ihop igen. Jag är besegrad av min kropps förmåga att snabbt läka både det ena och det andra. Det är på både gott och ont, men mest av allt något gott med tanke på min ålder.
UPPDATERING - DET HAR NU GÅTT SEX VECKOR MEN JAG ÄR LÅNGT IFRÅN BRA!
Att vilja bli frisk räcker ju inte. Dessvärre hade nog kirurgen rätt angående tio veckor. Jag orkar så lite att jag undrar om det ens räcker med tio veckor? Jag har inte kunnat röra mer än minimalt på mig.
Jag har rört mig minimalt i fyra år p g a fyra operationer, infektioner, tungt gips, sömnproblem, lungproblem mm. Hela tiden har jag hoppats att DEN HÄR våren ska jag försöka få igång kroppen lite mer, men det har ju inte gått p g a dessa problem.
Jag hade inte gett upp: "DEN HÄR våren ska jag komma igång lite mer." Och så bröt jag revbenen.
Ju fler år jag är sängbunden i hög grad (inte hela tiden) desto mer förtvinar musklerna både i det perifera och autonoma nervsystemet. Denna orörlighet är farlig och orsaken till att jag föll.
Det finns stunder då jag ger upp tanken på att komma igen. RA förkortar livet 10-15 år och jag skulle då kunna dö vid 68, om tre år. Man kommer inte alltid igen utan man kommer ibland till slutet av denna kropp och början av nästa liv.
Uppdatering: VECKA 8. Jag ska vara återställd om 2 veckor och det kanske jag är men det känns osäkert. Framgångarna har ju trillat ned, men mina prestanda är ändå låga. Gjorde en provtur med moppen och det kändes som om revbenen skar in i magen. Hade inte räknat med att det skulle göra så ont. Men jag testade en glest trafikerad väg, mest bestående av hål. Får väl testa snart igen, på asfalt, helst utan hål.
Det hade känns tryggare om jag hade beviljats röntgen så att jag kunde vara säker på att allt ligger på rätt plats, hur många ben som skadats och hur, men det hade vården inte råd med ... Äldre, multisjuka borde få den servicen eftersom det är svårare att läka då.
