http://www.svt.se/nyheter/sverige/lillemor-vagras-plats-pa-aldreboendet
När jag för något år sedan googlade på orden "sjuk och isolerad" fann jag mest isolerade hundar i karantän eller andra djur. Eller isolerade idrottsmän, skilda från sina team p g a idrottsskada. Eller förkylda ungdomar som "isolerats" ett dygn eller två.
Jag letade efter människor att identifiera mig med. Man känner sig mindre ensam om man hittar andra ensamma där ute i kylan.
Därför startade jag en blogg, som skulle handla om sjukdomar, ensamhet och sociala problem, både egna och andras.
Enligt en indisk studie är Sveriges största problem ISOLERING!
När jag nyss googlade på orden "sjuk och isolerad" fann jag återigen mest hundar i karantän och något irriterad skriver jag därför återigen ett blogginlägg på temat - i någon sorts förhoppning om att svenskarna ska få upp ögonen för Problemet, det som finns mitt ibland oss, det som många lider av, skäms för eller rymmer ifrån genom att ta tabletter, alkohol eller bara sova i ett slags uppgivenhetssyndrom. Detta syndrom är inte förbehållet flyktingbarn utan kan drabba vilken isolerad individ som helst, människa eller djur.
Inlägget börjar med en länk till Nyhetsprogram från idag. Det gäller en gammal, dement och sjuk kvinna, som till varje pris vill komma in på ett hem för att känna trygghet, men som måste bo kvar p g a "kvarboendeprincipen". Denna princip är en ekonomisk princip, som inte alls är grundad på vetenskapliga undersökningar eller intervjuer med gamla och/eller sjuka.
Det är billigast att låta hemtjänsten titta uppp några minuter då och då med medicin eller för att värma micromat. Den psykiska biten, den som handlar om ensamhet, den vägs över huvud taget inte in. Den oroliga sjuke drogas ofta ned med epilepsimedicin eller neuroleptika, vilket förstås är uttryck för en social katastrof. Det handlar om att kemiskt lobotomera människor man inte har nytta av, som inte tillför samhället någonting. Det är vanligt att de får hallucinationer eller demens av de "stämningsreglerande" drogerna.
Maria Larsson säger att regeringen arbetar på att öka antalet trygghetsboenden, men vem kan lita på henne? Det var ju hon som sa att Utförsäkringen inte skulle ökat antalet socialbidrag, förlåt, försörjningsstöd. Men vi vet ju vad som hände när denna katastrof drabbade Sverige och undan för undan har regeringen fått backa något i sin inställning till hur illa man kan behandla landets sjuka.
Jag som skriver detta är 60 och har varit sjuk i 37 år, funktionshindrad i viss mån ända från början av mitt liv. Jag har levt, arbetat, haft familj och vänner, men successivt har det sociala livet glidit bort ifrån mig p g a sjukdomar som b l a ger symtom som utmattning. Jag behöver ha närhet till människor där jag bor - varje dag. Men i stället blir det några timmar i veckan. Resten av tiden tillbringar jag i soffan eller sängen. Det senaste året har jag försökt sova/slumra bort varje helg, eftersom de där oaserna dit jag går ibland då är stängda.
Så, problemet är inte begränsat till de verkligt gamla utan också till sjuka i alla åldrar, vars kroppar är trötta och plågade. Vi är fängslade - och utan att egentligen någon reagerar. Det ses som helt naturligt, lika naturligt som att vi har tusentals uteliggare eller att nästan ingen av dem kan få en längre behandlingshemsvistelse och därmed inte heller utredningar angående bakomliggande problematik.
Varför hör vi så lite om det här, eller ingenting alls när det gäller yngre sjuka? Kanske för att folk tycker att vi borde nätdejta och stå i som så många andra gör? Men - hur många gånger orkar ett hjärta krossas? Hur många gånger orkar man känna hatet från en parner som är frustrerad för att man behöver så mycket vila, inte kan gå så många steg, sällan orkar laga mat osv? Nej, jag har ingen lust att bli psykiskt misshandlad mer, inte heller att kräva att en man tar hand om mig.
Det gör mig arg att så få svenskar ifrågasätter det som står på "Din kommuns hemsida" under "Social service". Där står förstås hur välordnat allting är och att de sjuka har möjlighet till något form av särskilt boende om de vill. Men det är inte så! Det är bara ord!
Det finns t o m de som skäller ut mig om jag ber om hjälp att öppna en trög dörr och säger åt mig: "Ta ansvar för ditt eget liv och skaffa en personlig assistent"! Vet dessa människor hur svårt invalidiserad man måste vara för att få en sådan? Nej! Det krävs i princip en helt orörlig kropp.
Måste det vara så svårt att minska vårt lands svåra sociala problem? Vi behöver ju bara säga HEJ och le. Varför inte öppna dörren för en granne och ta en liten fika? En granne man vet inte är farlig. I detta nedskurna samhälle behöver vi alla vara varandras nästa och börja dela vårt bröd med varandra som grekerna gör.
SÄG HEJ!
Vill gärna se fler kampanjer som denna:
http://www.saghej.se/?page_id=35
PS. Nej, jag klagar inte bara. Jag har gjort och gör det lilla jag kan för att hjälp den i min omgivning som behöver något jag kan ge.
