Det roligaste är ju de positiva synkroniseringarna. Jag har för många minnen i arkivet ... hmmm.
Jag har redan berättat om de gånger jag snubblat över en självmordskandidat eller människa i precis rätt sekund. Sådana upplevelser ger mening åt livet!
En gång hade jag rest med min son till specialist i en grannstad, därför att han hade råkat få en hammare i ögat och på så sätt fått en skada. Efter besöket skulle vi ta ut en lindrande medicin på apoteket. Sjukhuset hade ett apotek, men kön var emormt lång! Vad skulle jag göra? Åka till apoteket i hemstaden? Det skulle bli extra steg att gå för mig som reumatiker. Handlingsförlamad satte jag mig ned, med en nummerlapp i handen. Jag bara satt där, trött, och undrade vad jag egentligen borde göra...
Bredvid mig råkade det sitta en dam, som också väntade. Hon var antagligen mycket ensam för hon började prata med mig om varför hon hade sökt läkarhjälp. Jag hade ju all tid i världen att lyssna, så det gjorde jag. Hon bar på både ett stort fysiskt OCH psykiskt lidande. Efter en stund frågade hon oss varför VI var där? Jag berättade vad som hade hänt och då sa den äldre damen:
- ÅH, HERRE GUD!
Hon visste inte att hon sa de orden till en troende människa, så jag svarade förstås att detta var den enda trösten i lidandet: GUD! Jag sa att jag trodde att han älskar och lider med varenda människa, även med henne. Då brast allting för damen och hon började gråta. Jag höll om henne och lät henne få gråta ut mot min axel en stund. Hon behövde verkligen den där kramen och tanken på att vi kanske inte är alldeles ensamma här på jorden.
Jag trodde att jag bara var allmänt velig men medan jag höll om kvinnan insåg jag att det funnits en mening med att jag bara hade suttit där på stolen.
När vi skildes åt verkade hon lite hoppfullare och det kändes som om vi hade suttit i en bubbla av kärlek och vilat upp oss efter våra strapatser.
Jag gav mig åt hemåt: först med buss och sedan med tåg. "Tyvärr" kunde jag inte betala något för dessa två resor eftersom de maskiner som jag skulle ha stämplat mitt rese-kort i inte fungerade. Det var alltså två synkroniseringar till. För mig kändes det som om Gud hjälpte mig med min ekonomi medan jag försökte hålla mitt hjärta öppet för kärleken.
En annan situation dyker upp ur minnet. Jag hade fikat på ett kafé och skulle fortsätta ta vara på den soliga sommardagen. Men det fanns ingen vän ledig som sällskap. Då bad jag den Högste om en synkronisering: "Låt mig få träffa Någon här ute på gatan, som jag kan få prata med en stund!"
Jag gick ut på gatan och någon började ropa mitt namn. Jag såg då att det på andra sidan gatan stod en bekant. Hon verkade ovanligt glad att få se mig! Så vi gick iväg någonstans och satte oss ned för att prata. "Ylva" hade haft en väldigt svår uppväxt och var manodepressiv, det fick henne att agera obetänksamt många gånger. Köpmissbruk och ekonomiska problem hade hon faktiskt ärvt. Men nu hade hon trasslat till livet mer än någon gång tidigare. Hon hade tagit ut hyrespengarna och gömt dem i en burk hemma! Sedan kom det någon som stal pengarna. Hon hade redan stora skulder och gav därför upp kampen för att få behålla lägenheten.
- Jag är vräkt! sa hon. Vad ska jag ta mig till?
- Din dotter bor väl i Spanien nu?
- Ja.
- Hon behöver dig! Du måste åka dit! Jag ska hjälpa dig med flytten och ekonomin så mycket som jag kan.
På grund av sin sjukdom hade hon kontakt med en psykiater. Han hade hotat henne med tvångsvård när hon talade om sin längtan efter att åka till Spanien. Men jag SÅG att det var dit hon skulle åka!
Jag hjälpte henne att sälja sina katter och lite annat praktiskt, men för övrigt mest genom uppmuntran och genom att låna ut pengar. Jag hade fått ett arv, så jag kunde göra det. Jag gick med Ylva till en resebyrå och köpte en biljett till en viss stad i Spanien eftersom hon hade svårt för att göra sådana saker.
Ylva lagrade upp en del saker i ett förråd och sedan reste hon till Spanien och hyrde sig en lägenhet nära dottern, som bodde hos sin pappa. Pappan var av den problematiska sorten så hans företag gick snart i konkurs och han, samt dottern, blev hemlösa. Han började dricka igen. Men dottern gick inte under för det - hon kunde ju flytta in hos sin mamma!
Sedan stannade de kvar flera månader i Spanien och njöt av det trevliga vädret. Men pengar kunde Ylva fortfarande inte hantera. Hon var i behov av att kunna låna pengar, men hade ju inga vänner i det främmande landet. Hon gick ofta till ett internet kafé och skrev mail till mig om vad som hände och om det fattades pengar. Då kunde jag skicka det hon och dottern behövde. Jag var den enda de hade att vända sig till. Ibland hade de inte ätit annat än vitt bröd ett par dagar då mina pengar kom fram.
Om inte jag hade "råkat" träffa på Ylva den där dagen - hur skulle det då ha gått?
Vi var på den tiden inte nära vänner, det blev vi sedan. Mitt arv var ju inte pengar jag själv hade tjänat in utan de kom till mig från en gammal släkting som hade dött utan att ha några arvingar. Hon hade nämligen inte skaffat sig några barn på grund av sin sjukdom: Manodepressivitet! Jag ville inte stå hindrande i vägen för den energi som sökte sig från den ena manodepressiva kvinnan till den andra - liksom två systrar, som aldrig hade träffats!
När Ylva kom hem igen lärde jag henne att söka fondpengar. Hon blev faktiskt riktigt duktig på det. Hennes liv fick sedan en annan riktning. Saker och ting ordnade upp sig på ett oväntat bra sätt efter diverse stormar. Hon behöver inte min hjälp mer. Det var just DÅ - den där dagen vi drogs till varandra, det var DÅ just vi skulle träffas.
Ytterligare en synkronisering att förvånas över: Det var en änkeman som berättade den för mig:
Hans fru hade tappat lusten att leva. Därefter drabbades hon av cancer, men eftersom hon sa ja till de behandlingar som erbjöds, så blev hon frisk igen. Hon hade väl inte vågat säga nej till behandling eftersom omgivningen då hade dömt ut henne som självmordskandidat.
Nå, då depressionen höll i sig beslöt hon sig för att ta en nöjestur med färjan ESTONIA.
Denna dödslängtande kvinna lyckades boka in precis "rätt" tur (tour) med båten. Det blev alltså så att hon sjönk tillsammans med färjan ESTONIA. Man kan se det som en tragedi, men faktum var ju att hon äntligen fick det hon ville: lämna sin kropp. Sagor har inte alltid "lyckliga slut" på det sättet vi tänker. Ibland kan det få vara bäst att få gå igenom dödsskuggans dal och in i det stora, barmhärtiga,
EVIGA LJUSET!
