I mitt förra inlägg använde jag ett ord, som jag inte lärde mig i skolan, i kyrkan eller på Internet: PREKOGNITION. Man frågar inte efter det man inte vet finns. Jag hade inte läst parapsykologi eller intresserat mig särskilt mycket för det området. Orsaken var att jag, som kristen, hade lärt mig att parapsykologi var något farligt – att det var ockultism.
Men faktum var att jag
under livets gång blev allt mer paranormal! Och vad gör man åt det? Kämpar
emot? Nej, you’ve got to go with the flow!
- Snälla!
- OK!
Jag satte mig bredvid
mannen och såg djupt in i hans skimrande, glada, öppna ögon. Han var väl ca 90
år gammal och tycktes befinna sig i en annan dimension – himlen. Han tycktes ha
tappat det mesta av minnet (kan säkert vara skönt!) och nu kunde han bara le
ett underbart, stort, tandlöst leende. Jag log tillbaks och nickade med huvudet
när han pratade fast jag inte förstod ett dugg. Det kändes ändå meningsfullt,
som om vi kommunicerade kärlek, bortom orden.
-
Vill du ha
påsen? Frågade jag.
-
Han nickade
ivrigt med huvudet.
Han fick sin påse men
ville inte ha den. Han gav den till mig. Han tycktes vilja att jag öppnade den,
så det gjorde jag. I påsen låg det en bok som hette:
NATURLIGT ÖVERNATURLIGT: EN
HANDBOK I PARAPSYKOLOGI.
Han nickade mycket ivrigt
med huvudet. Jag ställde frågan ett par gånger till. Varje gång nickade han
med huvudet och pekade glatt på mig. Jag kände mig tvungen att ta emot gåvan. Jag tackade
mannen, som efter en stund gick iväg med sin rullator.
Slumpen? De senaste åren
hade det haglat ned händelser, som jag inte förstod och inte hade några ord
för. NU hade jag, av en dement främling på ett kafé, fått ett lexikon med ord
för mycket av det jag hade varit med om (och inte hade varit med om än)!
Mirakelkursen innehåller
en del meningar som jag tycker är riktigt bra, t ex ”Kärlek är att släppa
rädslan”. Jag var tvungen, p g a Kärleken, att släppa rädslan och acceptera de
sinnen, som inte var accepterade eller namngivna av vetenskapen. Tänk efter! De
flesta tror på Kärleken, men ändå vet vi så lite om vari den består och varför
den har så stor läkande kraft. Också det som är osynligt finns.
Den kyrka, som gjorde att
jag blockerade mig för området parapsykologi – Pingstkyrkan – var också den
kyrka som gjorde mig paranormal! Man predikade där om något som Bibeln kallar ”Andends
dop” (the baptism in the Holy Spirit). Denna upplevelse skulle öppna dörrarna
till ”Andens gåvor” (the gifts of the Holy Spirit): att tala främmande språk,
att kunna se in i framtiden, att kunna veta saker om en människa som bara hon
och Gud vet, att kunna förmedla helande, tröst och hjälp med mera. Jag menar
att jag i viss mån, ibland, fick tillgång till dessa gåvor, utom tungotalet,
som alltid finns tillgängligt om jag vill använda det.
Jag är inte pingstvän
längre och behöver inte försvara denna företeelse. Ville bara berätta vad som
hände mig en gång;
Den slog ned i mitt hjärta. Det sved till där
och en värme spred sig uppåt och till min tunga, som började tala främmande
språk. Samtidigt drunknade jag i en känsla av att vara oändligt älskad av någon
som SER MIG och denne någon älskar och lider med alla människor på jorden.
Tyvärr fick jag också känna smärtan i denna lidande kärlek, men jag fick det
jag hade bett om, så det var bara att acceptera. När jag viskar eller pratar de
olika främmande språken i min ensamhet så känner jag Guds närvaro och att jag
dras närmare honom. Vissa ord påminner om latin, andra ryska, hebreiska eller
kinesiska. Det är vackert och en sak vet jag: Jag har inte hittat på orden
själv. De gör mig inte hysterisk utan lugn.
Upplevelsen av den heliga
Ande krossade för alltid murarna mellan denna värld och andevärlden. Den var
efter detta absolut verklig!
Upplevelsen gav mig en
djup respekt för den mörka andevärlden och trots att jag under min livstid
stött på ca tre kraftigt besatta människor så har jag inte ensam utövat
exorcism eftersom det kan vara farligt. Men vid de tillfällen jag blivit
attackerad så har jag haft kraft nog att få andarna att lämna mig ifred. Om man
vill utforska det andliga kan man dessvärre inte helt undvika vissa
konfrontationer.
En gång när jag satte mig
på en buss fanns där en man som var besatt. Han skrek ut både
svenska ord och helt obegripliga ord, mixat med ordet "Satan". Plötsligt vände
han sig om, såg mig rakt in i ögonen och utropade: ”Kristus!” Sedan sa han en
del personliga ord till mig om den livsprocess jag befann mig i. En sak han
nämnde var att jag var en diamant som höll på att slipas. Andevärlden kände
alltså till att de svårigheter jag gick igenom var till för att jag en dag
skulle börja glänsa som en diamant, men jag var inte där än. Jag var
deprimerad över att min kropp bröts ned och lyste knappt alls – det visste andarna. Något mer fick jag inte
höra eftersom polisen klev ombord och tog med sig den stackars mannen.