Man blir inte längre kallad en gång per år till "sin psykiatriker" eftersom de har blivit utbrända och bortsparade. Behöver man träffa någon så måste försöka ta sig in i psykiatrins telefonkö och hur det går till vet jag inte, för jag har inte lyckats. En kall röst säger alltid att kön är full: "Ring en annan dag!" Som multisjuk orkar jag inte ägna all min tid åt att försöka ta mig fram till diverse telefonköer utan jag ger upp. Det enda som jag orkar nu är medicinförnyelse. Det fixar jag med brev till reumatologen o en telefonsvarare på psyk.
Men om man plötsligt blir sämre och MÅSTE få träffa en läkare - vad gör man då? Tja, tänkte jag, som drabbats av vårångest - då återstår psykakuten. Jag visste att den inte är akut längre. Man måste beställa tid, men det visade sig vara värre än så. De vill knappt ta emot någon alls utan jag hänvisades till att ringa psykiatrin, som är så kraftigt underbemannad att de nog inte bryr sig om att ta emot mer än ett fåtal samtal per dag.
KONSTEN AV TA SIG IN PÅ PSYKAKUTEN - NÄL:
Jag har en kontaktperson. När vi var ute nyligen så var det som sagt full sommar helt plötsligt. Hettan plågade mig och jag mådde väldigt dåligt. Till sist skällde hon ut mig och anklagade mig för att inte ta tag i mitt liv och skaffa hjälp med min dåliga andning, sömnproblem och depression. Jag ansåg mig ha gjort allt jag kunde göra utan att ha fått verklig hjälp, så jag gick sönder och ringde biståndsbedömaren och bad om ett möte i mitt hem med henne, kontaktpersonen och mig. Jag ville rädda detta för mig så livsviktiga stöd men visste inte hur. Kan man sudda bort en depression? Kan man köpa sig nya lungor och en friskare kropp - var?
Så satt vi plötsligt där alla tre och jag pratade om min depression, som ju stöter bort människor, samtidigt som det inte finns någon psykiatri att få tag på. Jag insåg att ingen trodde på detta påstående så jag fick ett konstruktivt infall:
OKEY, JAG RINGER PSYKAKUTEN OCH BER OM EN TID SÅ FÅR NI SE VAD SOM HÄNDER!
Jag ringde och blev faktiskt framkopplad! Så nu gällde det bara att få en tid och någon som kunde köra mig till NÄL, trodde jag. Men nej, man ville inte låta mig få komma dit alls! Man hänvisade mig till boendestödet, som har hänvisat mig till att ringa psyk, och till Mobila teamet, som påstods göra hembesök och skriva ut medicin!!! Lögn, bara lögn. Visst, hänvisa mig gärna till månen, Jupiter och närmaste nebulosa också!
Då brast det för mig så att jag började gråta och skrika ut min förtvivlan över sjukvårdens ständiga svek, men jag lyckades samtidigt få ur mig orden: "Vill du tala med min kontaktperson eller LSS-handläggare?? De är här båda två.
Sköterskan blev alldeles paff över detta besked och sa att hon kunde prata med LSS-handläggaren. Det blev ett kort samtal. PLÖTSLIGT VAR JAG VÄLKOMMEN TILL PSYKAKUTEN PÅ STÖRT!
Den lilla människans röst är det ingen som lyssnar till längre utan det krävs auktoriteter som pushar en för att man ska ha en chans.
Så min kontaktperson körde mig upp direkt och vi behövde bara vänta en timma. Innan dess måste jag blåsa i en alkoholmätare. Det var något nytt! Jag listade snabbt ut att ångest-patienterna numera vänder sig till Systembolaget i stället för till Sjukvården. Även jag. Men då är det bara lite vin på kvällen, så jag blåste 0,0000000!!!!! Annars vete sjutton hur det hade gått.
Mitt önskemål var att få 1 mg Xanor ytterligare eftersom SSRI och NRI är färdigtestat för min del. De leder bara till fetma och självmord. Jag förklarade att detta var räddningen beträffande min tinnitus som annars dränker mig. Antagligen har jag viss abstinens eftersom min dos inte höjts på många år, men alternativet utsättning finns inte då jag inte orkar leva med vrål-tinnitus. Enbart Xanor hjälper mot den. SSRI höjer i stället signalen.
Läkaren skrev remiss till vårdcentralen angående min "lufthunger" för röntgen av lungorna.
Hon skrev också remiss till psykiatrin.
- Men min vårångest? Jag får ju inte träffa någon på psyk förrän till hösten!
Hon var en av dessa orubbliga benzo-hatare, som det inte lönar sig att argumentera med. Att jag klarat mig utan psyk och inte besvärat dem med någon överdos eller annat självmordsförsök på nio år imponerade tydligen inte på henne. Det beror annars i hög grad på hjälpen från Xanor.
Jag bad då om Lergigan, milt lugnande preparat, och det skrev hon ut. Men det visade sig sedan att originalet skulle kosta mig 400 kr så jag måste ta en otestad kopia och de brukar bli en stor besvikelse, med undantag av Teva - sjysst generikaföretag.
Jag har prövat min kopia nu. Effekt fanns men Lergigan ger enorm muntorrhet. Medicinen går inte att kombinera med Sjögrens syndrom, Lergigan torkar ut det mesta, liksom Sjögrens. Xanor torkar inte ut alls lika mycket. Att hon skrev ut denna medicin till någon med Sjögrens visade bara hennes inkompetens, eftersom jag talade om vilka fysiska sjukdomar jag har.
Så, här sitter jag och väntar på HJÄLP. Jag vill ha en Xanor och en CPAP-syrgasapparat för nätterna.
Men det är tydligen för mycket begärt.
Men jag känner otroligt stolt över mitt stordåd: JAG TOG MIN IN PÅ PSYKAKUTEN UTAN ATT HA FÖRSÖKT DÖDA MIG SJÄLV ELLER NÅGON ANNAN! WOW!
(En växeltelefonist sa att Uddevallas (enda?) psykiatriker var på semester men man hade inte en aning om när hon skulle komma tillbaks).
--------------------------------------------------
Min f d reumatolog flydde utbrändheten och är nu chef över ett mindre sjukhus i Halmstad.
Min f d infektionsläkare är chef över infektionskliniken på Sahlgrenska. Ja, jag hade de bästa läkarna i Sverige, inom dessa områden, men alla duktiga läkare flyr NÄL, som fortsätter att sjunka mot botten efter kraschen med besparingarnas isberg.
