Därför skriver jag detta.
När vår integrationsminister skulle kommentera bränderna i Hjulsta i somras så råkade han säga vad han tänkte:
- DET VAR INTE MIN BIL SOM BRANN!
Jag verkligen älskar honom för de där orden, enbart för att de kom från hjärtat, ocensurerat. Han själv levde fjärran från invandrartäta förorter där våldet hänger i luften och där få svennar lever, bara de som inte har råd med annat än en billig hyresrätt. Rika politiker i fina villaområden kan bolla med stora ord och skylta med sin solidaritet gentemot alla som lider i världen. De problem som massinvandring förorsakar är ändå inte deras, det är vårt: De sjuka, de fattiga, låginkomsttagare, gamla m fl är de som ska stå för integrationsarbetet i praktiken, konkret och ekonomiskt.
Jag såg inga invandrare förrän på 80-talet, i Stockholm, i t ex tunnelbanan. Men jag bodde på Östermalm och där vara alla vanliga svenskar, d v s allt var som jag hade vant mig vid sedan barndomen. Senare bodde jag i villaområde i söderförort och hade inga som helst problem med att vissa personen på bussen till jobbet hade svart hår och bruna ögon! De var klädda som vanliga svenskar och vi var alla på väg till jobbet. Jag mötte bara integrerade invandrare - och jag såg dem som svenskar eftersom de talade svenska och klädde sig som oss andra.
(Jag besökte aldrig Tensta eller Rinkeby.)
Flyttade i mitten av 90-talet till ett samhälle några mil från Göteborg. Åkte dit och steg på spårvagnen - fick en chock! Nästan alla var klädda i mantel och slöja. Det pratades mest arabiska i vagnen, inte göteborgska.
På en gata blev jag upphunnen av en svart män som klappade mig på stjärten!
Jag som hade längtat efter att få höra göteborgsdialekt och möta mitt gamla Göteborg, men det fanns inte mer. (Jo, i Askim och Billdal)
Tvingades flytta till min hemstad, av olika skäl. Det blev en mycket snabb lägenhetsaffär p g a min sons skolgång. Återigen blev jag chockad.
Alla runt mig talade arabiska! I affären spelades orientalisk musik och de flesta bar slöja! Jag var omtumlad. Det hade gått 25 år och jag hade vänt hem bara för att finna att jag nu var en minoritetsgrupp i en stadsdel där få talade svenska.
Närmaste grannfamilj var från Libanon. De skrek dygnet runt. Jag lärde mig att det var så de talade, på så hög volym. De stängde inte dörrar, de slängde dem. De kunde tala svenska, men gjorde det aldrig hemma eller på uteplatsen. Att tala svenska med hänsyn till vissa omgivande svenskar skulle ha varit ett hänsynstagande, ett sätt att få OSS att känna oss hemma samt att lära barnen svenska. Jag märkte att barnen inte förstod ett ord av det jag sa, efter fem år!
Storfamiljen(15 pers) hade ofta grillfest utanför deras och MIN uteplats. Oljan drev in och la sig över möblerna. Jag var inte där förstås. Jag använde aldrig uteplatsen eftersom jag har tinnitus. De gav mig aldrig chansen. De satt uppe halva nätterna och pratade med släkten till klockan tre eller så, som man gör i medelhavsområdet. De hade inte fattat att de inte längre var där eller att en kulturell anpassning kanske vore på sin plats.
Detta är ju bara exempel på EN familj och det finns förstås andra som mera hängivet försökte sig på integration. Iranierna runt mig betedde sig lugnt och sansat på alla vis. Men rapporterna från mina sjuka vänner var lika negativa. De var upprörda, arga, kränkta, sårade och förbannade. Det enda de ville var att få flytta till ett mera svenskt område och så försökte de göra som somalierna: samla ihop sig i särskilda "svenskhus" - vem kan döma ut de sjuka för det? VI BEHÖVER LUGN OCH RO!
Jag ringde kommunen och frågade om det fanns särskilda hus för sjuka eller gamla? (Det fanns i en grannkommun) Men svaret blev att de hade bättre service än så: De kom och handikappanpassade vilken lägenhet som helst, som jag valt att bo i. Handläggaren levde förmodligen ett stilla liv i alla de radhus och småhus som finns utströdda runt Småstad. Hon fattade inte vad jag talade om.
Ingen har lyssnat på oss. En kille med psykiska problem skaffade sig byggmaterial för att bygga in en säng in en slags ljudskyddande box, med inbyggd stereo. Han orkade inte med mer oväsen, oavsett vem som producerade det.
Vad gjorde jag av den smärtsamma kultur-chock jag fick när jag flyttade "hem" och hamnade i lilla Bagdad? Jag förträngde den, eftersom Jesus sa att jag skulle älska min nästa som mig själv. Hade jag rätt att få känna mig utanförställd, hemlös, förvirrad och förkrossad? JA! Men jag tog från första början upp kampen mot rasismen inom mig och omkring mig. Jag förträngde ALLA negativa känslor fram tills bränderna i somras (Hjulsta), d v s i 15 år! Sedan vällde allt jag hade förträngt fram:
- Alla hoten från invandrargängen, när de stoppade mig och sa att de skulle slå sönder moppen.
- Att de skar sönder de nya däcken till moppen jag har för att jag knappt kan gå. De var nya, en julklapp. Mopeden stod i centrum en stund medan jag var på ett integrationsmöte för svenskar och invandrare.
- Att de nästan lyckade stjäla min helt nya, handikappade EU-moped.
- Att de stal tvätt i tvättstugan och grejer från uteplatsen.
- Att de stal tusen kronor från en fattiglapp som mig.
- Att de nästan lyckades döda en nära anhörig. En pistol tryckt mot tinningen i två minuter förändrar allt!
Min älskade släkting fick sin liv för alltid förändrat och hennes ögon fick ett helt nytt uttryck. Den hon var fanns bara delvis kvar. MEN JAG TILLÄT MIG INTE ATT KÄNNA VREDE!
Jag gick omedelbart till ett integrationscafé och började prata med somalier (den grupp det gällde), men dessvärre bara kvinnor. Männen var inte där. Jag tyckte jag hanterade saken bra, men egentligen la jag ett lock på den rättmätiga vrede jag borde ha tillåtit mig att känna en tid innan jag förlät.
Det är inte politikerna som bor med de ej integrerade invandrarna. Det är inte deras avgifter för hemtjänst, LSS, sjukvård och annat som höjs. Det är inte de som utgör mottagningskommittén. Det är inte de som utsätts för alla brott. De behöver avstå från äldreboende. De kan köpa ett i ett Gated Community. Det är inte deras sjukvård som ryker. Det är inte deras ekonomi eller nerver som kollapsar. Det är inte deras bilar som brinner upp. Det är inte de som behöver vakna upp till ropen: Allahu Akbar. Det är vi: Svenska minoritetsgrupper i förort.
Jag har röstat vänster i hela mitt liv. Jag har hjälpt, stöttat och t o m räddad livet på en arab. Jag har gjort allt jag orkat, men nu när slussarna till Syrien öppnas helt och hållet samtidigt som det genomförs extrema nedskärningar på hjälpen till oss sjuka i Småstad - så orkar jag inte mer. De äldre kastas ut när deras boenden görs om till flyktingförläggning. Jag fick nya negativa hälsobesked igår, mitt liv blir nog inte så långt. Men jag kommer inte att få dö på vårt hospice, som nu ska läggas ned.
Jag känner mig totalt sviken av landets politiker. Ni har ställt grupp mot grupp, men min grupp saknar namn och hopp samt speciella skyddslagar.
(Jag har läst att orsaken till nedskärningarna är att socialbidragen skjutit i höjden och jag har sett att procentuellt sett går övervägande delen till invandrare.( Källa: SCB)
Min fråga till politikerna är: Hur ska vi svenskar kunna integreras i den muslimska kultur som omger oss?
Det är ju VI som måste integreras i den stadigt växande majoritet invandrare som omger oss i de norra stadsdelarna till ett otal städer.
Man ska älska sin nästa som sig själv - det går inte att bara hoppa över "sig själv"!
