Men vi människor hör ihop och det är möjligt att mobba eller hetsa en människa in i döden. Jag inser att varje människa är ansvarig för sina handlingar, men faktum kvarstår att det kan finnas medansvariga! Jag skriver detta för att ju mer skuld och skam en människa känner desto större risk att hon faktiskt tar sitt liv. Psykiatrins sätt att motarbeta suicid är BESTRAFFNINGAR i olika former och jag säger: DET ÄR FEL VÄG!
Jag har inte varit stark nog att klara av att leva i nära 40 år med en nedbrytande smärtsjukdom som RA, vilket ledde till mindre överdoser ibland, men till sist till en mycket stor - och min död. Men tack vare mina änglar på internet och i himlen gick det att, efter drygt åtta timmar, uppväcka mig, men, som läkaren sa: "Vi var mycket nära att förlora dig!"
JAG VILL BERÄTTA OM BAKGRUNDEN TILL VARFÖR JAG TOG MITT LIV (men blev återupplivad.)
Året var 2008. Jag skulle operera mina "hammartår". Kirurgen sa att de hade ändrat metod och numera mest förkortar och spänner upp senorna, i stället för att ta bort mellanleder. Läkaren sa ingenting om två enorma spikar genom varje tå, vilket skulle förlänga den tid jag måste avstå från mina reumatikermediciner - med ett megaskov som följd. Läkaren sa inte att gips med träklack var avskaffat. Den mockasin med klack jag sedan fick var omöjlig att gå med utomhus, såvida man inte kunde använda kryckor. Det kan inte jag. Informationen brast med andra ord. Hade jag vetat vad som väntade hade jag nog avstått från operation. Jag vet själv mina gränser. (Var redan opererad 17 ggr)
En annan brist: Reumatiker i skov kan inte få låna en permobil av kommunen och en vanlig rullstol kan man inte rulla själv med förstörda armleder. Jag upplevde det som att samhället dömde mig till ett års fängelse: Jag var dömd skyldig till att ha begått ledgångsreumatism!
Jag hade utlovats narkos. Jag förklarade att en nervblockad i låret INTE skulle leda till att foten blev bedövad - jag hade tidigare erfarenhet! Jag skulle förstås sagt "generell anestesi" eftersom det finns både lättare narkoser och tyngre. Men det skulle visa sig: Kirurgen trodde inte på mig!
LÖFTET BRÖTS! NARKOSLÄKARNA STACK SÖNDER MITT LÅR! De hade gett mig för-narkos som gjorde att jag varken kunde tala eller röra mig, bara gråta och kvida. TORTYREN pågick en hel evighet eftersom sjukvården vägrade att tro på mig - att jag är unik!
ATT INTE TRO PÅ EN PATIENTS ORD ÄR ATT NEDVÄRDERA - ÄR PSYKISK MISSHANDEL!
Det här långa, plågsamma övergrepp gav mig faktiskt vissa drag av Posttraumatisk stress. Det spelar ingen roll om tortyren sker i ett fångläger eller på ett sjukhus. Det ristar sår i själen.
När jag vaknade upp efter narkosen (de fick ju ge upp) kom nästa chock: en fullspikad fot!
Efter ett försök att halta lite utomhus och vricka foten ur led (spikarna kom snett) så höll jag mig inne hela våren och sommaren. Korta utflykter i rullstol förekom, men jag missade hela sommaren!
Skovet rullade in efter några veckor utan bromsmediciner. (Det går inte att äta immunförsvarsnedsättande medicin när kroppen ska läka sig efter operation). Jag kastades ned i värkhelvetet och kunde bara sova två timmar åt gången - på rygg. Axlarna var som spjut in i mig om jag vände mig om.
Att gråta och halta omkring på nätterna blev rutin. Jag överlevde en sekund i taget.
När spikarna hade avlägsnats efter sex veckor följde ytterligare läkningstid och värkhelvete eftersom jag inte fick medicinera förrän såren efter spikarna var läkta. Den nya operationsmetoden fick jag, oinformerad, ta konsekvenserna av genom ett av mitt livs djupaste skov. Det inkluderade ångest för hur jag skulle kunna ta mig till toaletten själv. Jag var hjälplös, som en övergiven baby. Fick hjälpmedel för att kunna torka mig i ändan - det var allt! RA-skov handlar om att ha svår "tandvärk" i kroppens alla leder, att bli stel som en pinne och knappt kunna röra sig. Tänk om tryggheten hade funnits i att bli inlagd på sjukhus en tid när det var som värst! Men ... nej.
Under tiden hade det utvecklats en Skabbinfektion i min hud. Jag gick snabbt från 10 till 1000 utslag och ett blödande skabbeksem täckte den andra foten. Hudmottagningen kallade det Urtikaria, men när jag hade smittat ned alla mina vänner sa dessa till mig att jag hade Skabb och måste behandla mig med Tenutex. Men under hela sjukdomsåret hade jag alltså dessutom en olidlig klåda ...
... och det var som om hela kroppen brann.
På hösten upptäckte jag att jag ännu inte kunde gå därför att man inte hade opererat lilltån, som låg i kläm. Läkaren sa att det var tre års kö till narkos för denna om-operation. Jag var tvungen att ta en stor, tjock bedövningsspruta rakt in i lilltån.
- Fast det gör för ont. Vi brukar aldrig göra så - det är inte riskfritt.
- Men jag kan ju inte sitta inne i TRE ÅR! Går det inte att låta mig få slippa kön?
- Nej!
Jag trodde att hjärtat skulle stanna när smärtan började nå sitt klimax efter en mycket lång stund. Det kunde förmodligen gjort det, hjärtat krampade och allt började försvinna bort. TORTYR IGEN! Varför skulle jag betala med denna plåga då läkaren hade felopererat mig? Kände mig återigen överkörd och värdelös.
Nå, mot slutet av året var foten läkt och jag började komma upp ur mina skov. Då gjorde jag mitt livs misstag! Jag gick upp till Hudläkaren med min friska kropp, foton på de 1000 utslag jag hade haft, namn och telefonnummer till alla de smittade. Jag undrade om de inte borde göra en smittospårning? Jag ville inte att några fler skulle drabbas av denna plåga. (Är mycket empatiskt lagd) Vissa landsting inför anmälningsplikt för Skabb ibland. Men det som hände var att:
läkaren sa att jag var fullständigt galen, hade hallucinationer och vanföreställningar. Sedan skrev hon remiss till psyk, utan att först titta på mina foton eller ringa någon av mina vänner, d v s kolla upp vad som var Verklighet.
Varför insjuknar hela äldreboenden + personal innan rätt diagnos kan ställas? Jo, därför att man ofta inte kan hitta Scabbdjur efter ett par skrapningar! Detta är en svår diagnos att ställa.
På psyk träffade jag en stafettläkare som tvingade på mig antipsykotisk medicin: Seroquel.
http://www.expressen.se/nyheter/dokument/i-usa-betraktas-de-som-cowboys-som-gor-allt-for-att-salja/
AstraZeneka lanserar den som antidepp också, men det ÄR antipsykotikum, vilket kan vara farligt att ge till den som INTE är psykotisk, eftersom medicinen då kan förorsaka psykossymtom. Jag prövade motvilligt. Började tappa kontakten med mig själv, med jorden, med verkligheten. Var som i en bubbla som svävade omkring i rymden. Har aldrig känt något liknande. Medicinen kan orsaka självmord, såsom i mitt fall.
P g a min smittsamma sjukdom hade jag förlorat kontakten med mina vänner, som inte vågade träffa mig (fick vissa återfall i Skabb). Min son flyttade hemifrån av samma skäl - trött på att bli återsmittad.
En mycket ensam kväll, utmattad efter ett helvetiskt år, överkörd gång på gång av vården, blev jag utsatt för mobbing på internet. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hämtade en flaska vin och tömde den tillsammans med alla tabletter som fanns hemma (hundratals) - och blev medvetslös. Sedan fick änglar, både jordiska och överjordiska ta hand om mig - själv hade jag lämnat allt, hade gott om andningsstillestånd de 8-9 timmar som gick innan jag fick sjukvård.
En av mina "nät-änglar" ringde polisen, som ringde mig - jag sa att allt var bra förstås. Men det tog en evighet att få polisen att åka till min lägenhet. Vet att flera har dött p g a denna bristande rutin: om någon står på ett broräcke - fråga då inte: "Har du tänkt att hoppa? Jaså inte? God kväll då!"!
Det kostade säkert en mindre förmögenhet det där med polis, specialutrustad ambulans och ett stort antal hårt arbetande människor på intensiven. De tre sekunder de fick upp mina ögon såg jag hur många de var och alla dataskärmar som folk satt vid och avläste det som hände i min kropp.
När de lyckades pumpa ut en del av tabletterna utbröt ett stort jubel bland personalen, vilket jag alltid ska minnas och känna tacksamhetsskuld för - deras stora satsning på mig.
Sedan detta hände har jag bearbetat mina skuldkänslor ofta och bett alla om förlåtelse. MEN, nu när jag skriver om det hela nu ser jag ju att det inte enbart var mitt fel att det gick så här. Övergrepp och brister i vården, giriga läkemedelsbolag, respektlöst bemötandet av mig som patient var i hög grad det som knuffade mig över stupet.
Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med den nedbrytande "stafett-psykiatrin". Jag lutar mig i allt mot min fasta reumatikerläkare som skrivit intyg på att han också hade "hallucinationer", d v s såg mina utslag och bedömde det vara Skabb.
Blir jag mobbad på ett forum så stänger jag genast av datorn! (Och håller mig borta en lååång tid)
Jag har lärt mig att självmordsförsök till sist leder till döden och att död och liv finns här just NU. Jag måste lära mig hantera detta liv, det är därför jag här, för att lära och lagra erfarenheter. Jag har bestämt mig för att gå hela vägen med min osynlige guide. Två operationer mot cancer har det blivit sedan 2009, narkolepsi, lunginflammationer, halsfluss och många svåra infektioner. Men jag älskar mitt barn och för kärlekens skull är jag kvar. Jag lever ett ögonblick i sänder, i livets starka ljus, i dödens skugga - jag är människa!
Jill sjunger en underbar låt "Kärleken är nära den som har ett förkrossat hjärta".
"Saliga är de som är fattiga, de som sörjer ... dem hör himmelriket till!" (Jesus)
