Först: För 20-30 år sedan hade jag inga problem med invandringen. Bodde på Östermalm. Hade en chef som var invandrare. Allt var frid o fröjd. Mötte ofta välintegrerade invandrare på bussen på väg till jobbet.
Detta handlar alltså inte om rasism utan om antal, inte om raslära utom om matematik.
Någon politiker sa att vi måste ta in hur många som helst eftersom det gäller död eller liv. Det får kosta hur mycket som helst, i godhetens namn! (och de sjuka o gamla …?)
Att vi har I-länder och U-länder vet nog de flesta. Ska vi se det som en orättvisa och skänka bort vårt land, våra bostäder och vårt välstånd till de fattiga massorna i världen. Är DU villig att leva i ett tält om vintern och överleva på några gram ris mer dag? Minns inte hur många gram den där Segerfeldt föreslog.
Ingen svensk har blivit tillfrågad om hen vill frysa, svälta, gå hungrig mm för att alla människor på jorden ska hamna på samma ekonomiska nivå, vilket är det enda möjliga om den absoluta, globala, fattigdomen ska avskaffas. Vilken fråga kunde väl vara viktigare än denna? Och borde det inte vara ett fritt, individuellt val?. När FN, EU och regeringen bestämmer detta över våra huvuden - var finns då demokratin?
De som tycker att detta är en utmärkt idé är de som aldrig varit fattiga, levt på existensminimum, varit svårt sjuka och behövt kvalificerad vård o dyra mediciner men i stället placerats i evighets-långa köer.
Resan mot avgrunden har börjat. Sjukvården är i det närmaste obefintlig för oss som inte någonsin haft möjlighet att köpa en privat sjukförsäkring. Omvårdnaden om sjuka eller gamla är på fallrepet.
Det ser ju dåligt ut att bara ta bort hemtjänst, boendestöd och annat stöd. Nej, man väljer att öka avgifterna tills de fattiga tvingas säga upp sina tjänster och förvandlas till fångar i sina hem.
Det är i en medelstor stad oftast inte mer än 120-150 personer som har boendstöd. Man ska ha psykiska problem men det kan även ges till blanddiagnoser som mig.
I 20 år hade jag denna tjänst gratis och i flera kommuner är den fortfarande gratis.
Men så kom migranterna i tusentals in i vår lilla stad, där det inte finns någon större industri eller stor-företag. Det mesta är enmans- eller småföretag. Alla har inte anlag för att starta eget företag. Alla kan inte lära sig svenska på två år. Alla kan inte anpassa sig till subarktiskt klimat och de stela, tillbakadragna svenskarna. Det tar tid, lång tid att ta sig in på arbetsmarknaden. En del ger upp inför de allt för stora utmaningarna och nöjer sig med bidrag. Andra går på bidrag o inkomsterna från marijuanaförsäljning.
Min stad hade visst ett underskott förra året på 200 miljoner, som skulle betalas av på tre år.
Tänk vilken press på de kommunanställda!De tog fram förstorningsglasen för att granska den sociala sektorn. Och tänk då hittade man några psykiskt sjuka som fick hjälp att överleva, på sina magra sjukpensioner, om de också fick besök i hemmet för samtal o städ.
Tänk så mycket pengar man skulle kunna tjäna genom att ge var och en en avgift på 1 900 kr/månaden! Om de flesta sa upp sig p g a sin fattigdom - vilken besparing! Om de tog sina liv, blev galna och sprang omkring med yxa på stan, so what? Våldet står ändå som spön i backen.
Så höjde de avgiften år efter år och nu kom det ett besked om att hela systemet skulle göras om och allt betalas i efterskott. VA? Skulle jag först ta emot tjänsterna och sedan ta emot en räkning på okänt antal pengar? Jag brukar aldrig köpa något utan att fråga vad det kostar, för att bedöma om jag har råd.
En vän tog reda på att avgiften skulle bli 300 kr i timmen och jag skrev mitt avskedsbrev till kommunen. En boendestödjare kom till mig och tog med sig kuvertet. Vi hade vårt sista samtal innan hon försvann i en doft av liljor. Jo, hon köpte liljor till mig då och då bara för att hon var ett unikum av kärlek och förståelse.
Jag hade ägnat natten åt att skriva det där brevet och sedan fightats med printern i timtal innan den behagade printa ut brevet. Då var jag sjöblöt av ansträngningen och somnade direkt, steg upp för att ta emot blomsterdamen nästa dag och sedan la jag mig ner i soffan och försvann i en dimma. Vet inte om jag sov eller förlorade medvetandet. Hjärnan kunde inte processa allt jag tvingat den till, så den hade väl smält.
Biståndsbedömaren ringde mig när jag kommit upp till ytan igen och ville få mig att överklaga, igen.
Ok, jag skickade några rader via mejl utan den allra minsta tro på att mitt lilla liv har någon som helst betydelse nu när välfärden ska avvecklas i globalismens spår.
Varje insats jag behöver ska ansökas på nytt eller överklagas en gång per året, minst. Här blev det två. Det har blivit ett hårt arbete att vara sjuk och otacksamt, eftersom samhället ju har valt bort oss, så det krävs mycket intelligens och arbete för att få någon hjälp alls. Men min stackars hjärna verkar utbränd. Tankarna är sega som kola och ibland stannar hela tankeverksamheten upp.
Jag går nog snart i väggen. Ska jag fortsätta min kamp för att få hjälp eller bara ge upp och falla till botten?
