SAD - Mörkerdepression

SAD  - Seasonal Affective Disorder är ännu en av de problem jag har att kämpa med.

Att jag hade talanger för detta märkte jag inte förrän jag flyttade från Stockholm till Västkusten. Vintrarna hade inneburit hög, klar luft, ofta blå himmel och snö. På Västkusten innebar de dimma, mulet väder och regn. Det var som att leva i en tvättsvamp. Molnen var inte bara uppe på himlen men också runt omkring mig. Dimma och duggregn penetrerade mig - och min hjärna dränktes i mörker.

Det var av många skäl inte möjligt för mig då att flytta tillbaka till Stockholm så jag försökte överleva vintrarna, men det gick dåligt. Jag blev totalt kraftlös, trött, apatisk och orkade inte hålla mig vaken.

Jag tog för många tabletter för att slippa ifrån alla mina lidanden och hamnade på sjukhus. Där hade de ett rum för ljusterapi. Väggarna var vita, det fanns gott om ljus med alla de rätta
frekvenserna och vi som satt där var klädda i vita lakan.

Det var inte svårt för mig att vara där klockan sex på morgonen eftersom det bara var några meter dit. Det blev lite smpåprat mellan dem som satt i rummet. Dessa personer såg inte ut att vara  psykiskt sjuka, förutom att de ville gå i ide under vintern. En kvinna sa att hon brukade sova 16 timmar per dygn under vintern, vilket ju trasslade till livet för henne.  Vi diskuterade ljusterapilampor. Jag för min del hade inte råd att köpa en sådan. De kostade minst 3 000 kr.

Läkaren, som skickat mig till terapin, skrev i journalen att ljuset hade god effekt på mig och att jag hade SAD.

De kommande åren längtade jag efter en ljusterapilampa men hade inte råd. Jag fann att i den stad jag kom att flytta till (också utmed kusten) fanns det ljusterapi kl 06 men inga bussar som gick så tidigt, så jag kunde inte ta mig dit. Det enda jag kunde var att fortsätta sova mina 16 timmar eller mer. Därmed gled jag ju bort från det sociala livet och kunde aldrig riktigt fira min sons födelsedag i mitten av januari. Jag gav honom pengar att ha för att gå ut och äta med en kompis på restaurang.

Jag läste en gång att 26 % av dem som upplever det här mörkret påverkas på ett påtagligt sätt, men jag gissar att alla påverkas i någon grad. Växterna går till vila och vissa djur går i ide. De som inte gör det blir ofta mer passiva än annars. Människorna levde också långsammare under vintern innan elen var uppfunnen och sov lite mer.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg förändrades hela mitt sömnmönster efter svininfluensasprutan - det blev svårt för mig att sova mer än sex timmar i sträck. Sedan tar jag en bit av en sömntablett för att få sova lite till. Det är inte bra eftersom Propavan har lång hangover.

Jag befinner mig nu i en svår situation; Jag har tre sjukdomar som ger trötthet och behov av mycket sömn, men narkolepsin sätter stopp för det där och det som då finns kvar är en trött kropp i en säng och en tom hjärna som inte orkar tänka, vara kreativ, sätta upp små mål osv.

Jag måste ju ta hand om dagliga poblem, t ex att kyl- och frys nyss gick sönder. Jag var tvungen att handla via internet eftersom det blev billigast. Jag har en Samsungdator som lever sitt eget liv och strular till det mesta, men vet inte om det var den eller min hjärna som ställde till det för mig, fel blev det i alla fall.

Det kom två killar som lämnade apparaterna i mitt kök och sa att jag inte hade beställt installation och retur av de gamla maskinerna. Eftersom jag är djupt deprimerad bröt jag ihop, lämnade över problemet till en boendestödjare som råkade vara på besök just då och tog mig till soffan, där jag gömde mig i en filt och bara storgrät. Som ensam och handikappad hade jag ingen möjlighet alls att forsla bort de trasiga skåpen. Jag visste att jag hade klickat för retur/installation, men vad hjälpte det mig nu? Eftersom det var minusgrader hade smör och ost i kartongen på uteplatsen nu blivit djupfrysta och jag var trött på att halvsvälta, bara leva på näringsdrycker.

Min stödjare gick ut och pratade med leverantörerna och stötte då på en snäll granne som erbjöd sig att installera kyl och frys. Killarna med lastbilen tog med sig de gamla maskinerna för dumpning. Problemet löste sig av sig själv medan jag grät och jag tackar de fina människor som hjälpte mig och alla de starka skyddsänglar jag har som inte brukar svika mig när det gäller.

Jag ville stoppa in denna lilla ljusberättelse i allt mörker eftersom jag tyckte att det behövdes. När jag kommit till slutet av mig själv då har jag kommit till början av något Större. Länkar till en av mina favoritlåtar:

https://www.youtube.com/watch?v=6GVyIcFJzbU&list=AL94UKMTqg-9AsmPNVhu9yJwt74BM3_Bwu&index=2

CELLFÖRÄNDRINGAR

-        Du har cellförändringar, som inte går över av sig självt. I vanliga fall skulle vi nu har gjort en konisering (bränna bort en del av livmodertappen), men eftersom du knappt har något immunförsvar kvar så gör vi inte det. Operationen kan medföra risk för ökad spridning av cellförändringarna. I stället kommer vi att kontrollera dig en gång om året.

 

Jag yrade ut ur rummet med en massa frågor inom mig. Jag fattade ingenting – var jag på väg att få cancer? Gynekologen gick på semester så jag hade ingen att fråga. Jovisst finns det något som heter Google, men de uppgifter jag kunde finna där hade inte med MIG att göra, med mig som numera är nästan utan immunförsvar. Jag är ett IMMUNSUPPRESSIONSFALL.

 Hur blev det så, undrar du? Jo, svår ledgångsreumatism, behandling med immunförsvarsnedsättande mediciner samt andra sjukdomar har smulat sönder immunförsvaret så att jag befinner mig i ett tillstånd som påminner om Aids. Förr kunde ju Aidssjuka dö av en lunginflammation medan de med immunförsvar blir friska med hjälp av antibiotika.

 Det enda sättet att behandla autoimmuna sjukdomar är att sätta ned immunförsvaret så att det inte vänder sig mot kroppsegen vävnad. Den moderna TNF-medicinen är expert på att se till att man faller offer för allehanda infektioner tämligen regelbundet, som t ex HPV-viruset - som kan leda till cancer. De flesta exponeras för det men de flesta blir inte sjuka av det.

 Jag har senaste åren varit nära att dö i vinterinfluensa och annat som det gick bra att klara av förr.

 Så här går det till när man drabbas av dödliga, kroniska sjukdomar; Man gör en deal med döden. ”Ok, jag har nu läst att TNF-sprutorna kan leda till hjärtinfarkt, cancer, MS och svåra infektioner. MEN de gör mitt liv någorlunda smärtfritt. Jag accepterar att dö av de mediciner som förlänger livet en hel del och gör det drägligt samt att jag kommer att dö i förtid av biverkningar i stället för att värka ihjäl."

 Och så en dag knackar döden på dörren:

-        Du, du kommer väl ihåg vår överenskommelse?

-        Jovisst gör jag det, men jag visste inte att du skulle komma så tidigt. Räknade med att dö vid 70, men å andra sidan fyller jag 62 år nästa år och har då varit sjuk i 38 år, så….jag antar att det är okey.

 Gynekolog ett försvann, förändringarna fortsatte och gick upp till en tvåa – medelsvåra. Jag träffade en ny gynekolog som sa:

-        Jaha, nu måste vi göra en konisering!

-        Va?! Den förra läkaren sa ju att det inte var någon idé. Det kommer bara att göra cellerna hypernervösa och leda till snabb spridning av cellförändringarna!

-        Nej då, så är det inte.

 

Jag gav upp och lät henne göra en s k slyngkonisering. Jag erbjöds inget alternativ till lokalbedövning, men hon tog väl bara 2 mm eller så. Smärtan var överkomlig. Men jag undrade varför så många tjejer på nätet erbjuds narkos?

 Efter viss tid konstaterades att det blev som jag sa: en hypersnabb spridning av förändringarna till livmoderhalsen. Ny tid för konisering. Ingen narkos. Jag kände mig orolig eftersom jag insåg att de skulle ta bort ett större område den här gången (En centimeter blev det). På skakiga ben gick jag till gynekologen för fem dagar sedan, självmedicinerad med två Xanor. Min favoritlåt i MP3-spelaren, satt på loop, eftersom just denna sång brukar hjälpa mig vid svår smärta.

 Jag la mig bekvämt till rätta i gyn-stolen (skämt alltså!) och den första gynekologen, som nu var tillbaks igen utförde ingreppet. Det gjorde ont, sedan ondare och sedan alldeles för ont – och jag saknade den där narkosen, som Västa Götalandsregionen inte tycks ha råd med. Lite intravenöst valium hade räckt, ingen djupnarkos förstås.

 Det blödde inte mycket efteråt eftersom mitt lågtryck är extremt lågt, så det vara bara lite värk i magen, ryggen och huvudet i några dagar framöver. Men på kvällen vällde vreden fram inom mig och trauman började tumla runt i min själ medan den bara skreeeeeeek:

 

SLUTA TORTERA MIG!

 

Efter den sjuttonde ledoperationen bestämde jag mig för att: Nu får det banne mig vara nog!
Jag hade fått nog av b l a onödig tortyr och alla svek från sjukvårdens håll.

 Det gällde fotoperationen där jag innan hade lämnat information om att jag har högfungerande autism, har ett totalt avvikande nervsystem och att nervblockader därför inte ger någon som helst bedövning i mitt fall: TRO MIG! SNÄLLA TRO PÅ MIG! Jag utlovades narkos, men löftet bröts.

 Jag fick någon slags för-narkos som gjorde att jag inte kunde röra mig eller tala. I det tillståndet började man sticka i låret, sticka och sticka i tusen år, medan jag grät och kved. När de högg i foten märkte de ju att den ryckte till, märkte att det inte fungerade. Men skulle "den felande länken" kunna vara just den där kvinnan på operationsbordet? De rev sina huvuden men fortsatte enligt det vetenskapliga spåret: Alla Homo Sapiens kan nervblockeras. (Frågan är bara om jag tillhör den rasen eller kanske mera Neandertalare, eller någon övergångsform?)

 Det var fruktansvärt att bli sönderstucken, att genomgå så svåra smärtor, att bli sviken och inte trodd - för andra gången i mitt liv, där jag utlovats narkos. Narkosen kom först efter tortyren, i stället för före.

 Till råga på allt misslyckades de med fotoperationen så att jag på hösten måste operera lilltån också (vilket de glömt – att man har 5 tår, inte 4????????)

 Då var problemet där igen; De ville, men kunde ju inte ge nervblockad. Spruta direkt i lilltån skulle göra alldeles för ont, utgöra en viss fara för mitt hjärta p g a maximal smärta. Jag frågade ju om narkos, men de sa att kön till detta låg på tre år. Då sa jag:

-        Menar ni på fullt allvar att jag p g a landstingets taskiga ekonomi måste sitta inspärrad i lägenheten i tre år för att det är tre års narkoskö? Och vems fel är det att jag måste omopereras? Kommunen ger inte någon en elrullstol bara för ett halvårs bruk, enbart för livslångt bruk. Vanliga kan jag inte rulla, med förvärkta armar. Så valet måste bli sprutan.

 Jag trodde jag skulle dö innan sprutan bet. Hjärtat betedde sig konstigt och jag kände det som om jag skulle dö, men i just detta ”dödsögonblick” började bedövningen ta.

 Smärta i onödan = tortyr. Oundviklig smärta = smärta. Så ser jag på det hela. Och all smärtlindring jag INTE fått efter operationer, allt morfin jag INTE har beviljats – detta skapade så många trauman att jag en dag sa till mig själv:

-        Nu är det nog! Inte en enda operation till! Nix! Jag får klara mig med den halvförlamade högerhand jag har.

 I mitt sista operations-skov fick jag en plastgrej att torka mig i stjärten med vid toabesök, eftersom händerna var som bollar. Redskap är det man kan få, men ensamheten + tortyren måste man klara av själv. Hade man fått bo på ett hem i flera månader, fått lite sällskap och trygghet i att veta att om jag inte kan ta mig ur sängen till toaletten i morgon så finns det någon som kan hjälpa mig. Otrygghet, otrygghet, det är vad svensk vård och omsorg är för mig.

 Detta är alltså bakgrunden till det som nu ligger framför mig:

 KRIGET MOT CANCER.

Nästa kontroll kommer om tre månader och efter det med största sannolikhet bortoperation av livmodern. Man ville ge ryggmärgsbedövning, men jag sa: GENERELL ANESTESI – annars får det vara. Gynekologen ville snitta genom buken men jag ville hellre att de tog det via slidan och upp. Detta skulle visst öka infektionsrisken, men att ha ärr på magen och kanske en längre läkningstid fick mig att välja bort detta med buken. Men, jag har ju tid att ändra mig.

Frågan är bara hur jag ska kunna lita på läkarens löfte om narkos? Jag kan inte, så illa är det. Jag vet inte hur jag ska kunna få min egen vilja säkrad och slippa fler övergrepp...

Efter den operationen tror jag inte det finns något mer att göra eftersom det tunga cancerkriget inte är till för försvagade individer som mig. "I haven't got what it takes!"

Jag börjar mer ställa in mig på döden. Jag ser den som porten till Livet, till Ljuset. Så jag har ingenting emot den. Vill bara ha garantier för en smärtfri död via morfinpump, men det kan man nog inte hoppas på.

 Det enda jag har att skiljas från är ett vuxet barn med neuropsykiatriska störningar, dvs ett barn jag vill beskydda. Men jag har gjort allt jag kan för att integrera honom i samhället och det är nog inget mer jag kan göra för honom nu. Den där CD:n blev aldrig inspelad för att jag är tekniskt obegåvad, men alla sångerna jag sjöng för gamla och sjuka (mina egna) hade nog sin betydelse...

 

 

”DEN SVENSKA MODELLEN”, del 2

Detta inlägg ansluter till det föregående. Hur kan Reinfeldt ta patent på tre kända ord, som han sedan fyller med ett helt nytt innehåll?

 

Jag har uppfattat "den svenska modellen" som en beskrivning av en samhällsmodell, där alla skulle vara fria att leva ett individualistiskt liv utan dåligt samvete? En kvinna kunde arbete medan samhället passade barnen. Människor var fria att arbeta var de ville eftersom man kunde lita på att samhället tog hand om de gamla, svaga föräldrarna.

Folkhemmet såg till att alla fick en lägenhet, missbrukare fick grundlig behandling (om de ville) och rehabilitering. Sjuka fick sjukersättning och naturligtvis vård och habilitering. Habilitering innebär ett värdigt liv. Rehabilitering innebär en återgång till arbetslivet.  Detta förutsätts i Human Rights inte vara möjligt för alla sjuka, bara för de mindre sjuka. Jag hoppas att reglerna för Funktionshindrade fortfarande gäller inom EU men eftersom Utförsäkringen har kunnat äga rum i alla fall så frågar jag mig vad de är värda? Varför talas det i Sverige alltid mot andra länders brott mot de mänskliga rättigheterna när vi själva ständigt bryter emot dem?

 

Jag har själv inte kunnat driva någon rättslig process eftersom jag själv inte har blivit utförsäkrad (har en gammal, fast sjukpension) och jag har inte funnit någon som ens orkat vilja driva en sådan process med mig som medhjälpare eftersom de jag känt till har brutit ihop totalt, fått cancer och blivit upptagna med "basic survival". Här är ett citat från FN:s stadgar, där det talas om den sjukes rätt till en personligt kopplad ekonomisk trygghet:

 

6.
Människor med funktionsnedsättning bör få behålla ett ekonomiskt stöd så länge som deras funktionsnedsättning finns kvar. Stödet skall dock inte avhålla dem från att söka arbete. Det bör inte minskas eller dras in förrän den som får det har uppnått tillräcklig och trygg inkomst.

 

FK drog ju bara bort sjukersättningarna efter X antal dagar utan att bry sig om den sjukes situation över huvud taget. Faktum är att jag inte vet varför Sverige inte har blivit fälld i någon domstol för detta?

 

Låt mig få skriva vidare om den svenska modellen och dess motsats:

Motsatsen till den svenska modellen var ju de länder där t ex socialbidrag saknades. Det var storfamiljens uppgift att ta hand om sjuka eller gamla, både ekonomiskt och på andra sätt.

Därför skaffade man sig (eller skaffar sig) så många barn som möjligt.

 Men  i Sverige av idag har storfamiljerna upplösts, och de mindre enheterna allt oftare. Syskon känner absolut inte något ansvar för varandra. Barnen skulle aldrig komma på idén att försörja en utförsäkrad mamma i 60-årsåldern.

Jag läste i en engelsk tidning hur man debatterade Utförsäkringen i Sverige. En utförsäkrad kvinna tog strax efter beskedet livet av sig. Hon var 60 +. Hon hade ett eller två barn. Någon tyckare i tidningen skrev: ”Hon måste ju ha tagit sitt liv för att hon var psykiskt sjuk, inte av andra skäl. Hon hade ju vuxna barn som kunde försörja henne!” Suck, tänkte jag! Så lite de vet där borta om hur det är ställt med Sverige.

Så, vad sjutton innebär den svenska modellen av idag?

Barnen jobbar ev. i något annat EU-land eller i en annan stad. De kan ofta inte ta hand om sina föräldrar och vet kanske inte ens om hur ofta ordet ”anhörigstöd” numera används i kommunerna - som ett slags axiom - d v s man utgår från en verklighet som ofta inte finns.  

Beträffande nollvision om självmord ville man skicka ut information till svenskarna om ”hur de bemöter en nära anhörig i depression”. Anhörig? Vem kan räkna med dem? Friska anhöriga räknar än idag med att stat och kommun tar hand om sina invånare. Det är väl det som gäller? Svar: NEJ! Det är slut på sötebrödsdagarna. Vilsna,  utsatta människor kan faktiskt gå under, ta sina liv, frysa ihjäl eller svälta ihjäl.

Vi kan välja att öppna ögonen och SE SITUATIONEN SOM DEN ÄR ELLER BLUNDA.

Jag hoppas att allt fler blir medvetna om Nyspråkets innebörd. Vad betyder ”mer pengar i plånboken åt den som jobbar?” Jo, det betyder givetvis att de sjuka kastas ut i kylan, periodvis helt utan inkomst. Det betyder att alla som inte producerar eller levererar får finna sig i att inte få vad de behöver; skolbarn med lärarlösa lektioner, sjuka eller gamla som dukar under. En sjukvård som inte längre räcker till för alla.

Västra Götalands regionen kommer att fortsätta med enorma sparbeting, samtidigt som skatten höjs. Den kommun jag bor i ska spara bort drygt 50 miljoner inom den sociala sektorn i år.  B l a ska 30 äldreboendeplatser bort samtidigt som det ska bli mycket svårare att beviljas hemtjänst. Varken vård borta eller hemma? Vad kallas det på gammalsvenska? Jo, ÄTTESTUPA!

 

Jag ska snart opereras igen. Måste fylla i en blankett. Där står det: ”Finns det någon anhörig som kan vara hos dig under det första dygnet, då du kommer hem ifrån dagkirurgin? Du bör ej lämnas ensam då.” Skulle min son, som jobbar övertid i en annan stad, trots en arbetsskada han aldrig kan få igenom, sitta här hos mig? Självklart inte. Kan han ta ledigt? Nej, han är ”behovsanställd” p g a effektiviseringar och att företaget blivit uppköpt av ett multinationellt företag. Att ta ledigt en dag = sparken! Han är sjuk men har bestäms sig för att dö på sin post, eftersom det saknas alternativ. Partiell sjukersättning? Ha, ha! Glöm det.

Jag sitter med blanketten framför mig.  Detta blir min nittonde operation. Jag stirrar på krysset och sedan skriver jag i marginalen: "Nej, jag har ingen som kan sitta här hos mig ett dygn efter operationen. Vad tänker ni göra åt det?" Jag förväntar mig givetvis inget svar - detta är bara en skendemokratisk manöver och jag måste medge att det ser snyggt ut. Mitt enda nöje är att klottra marginalerna fulla med sådant de inte vill veta.

Jag vill tacka Uppdrag Granskning för det arbete de lägger ned på att upplysa dem som vill låta sig upplysas om de egentliga förhållandena i landet inom en rad samhällssektorer!

http://www.svt.se/ug/planerade-salja-saab-till-vrakpris-bakom-ryggen-pa-muller

Jag reagerade oerhört negativt på svenska statens totala ovilja att ge SAAB och Västsverige ett hjälpande handtag när denna jätte hamnade i kris, samtidigt som VOLVO/Pinifarina i Uddevalla samt VOLVO i Göteborg. Det man sa var i princip: ”Vi tänker inte göra ett dugg för att förhindra att Sveriges bilindustri går under!” Uppdrag Granskning har bevis på att man ville rea ut SAAB till ett löjligt lågt pris utan aktieägaren Mullers närvaro eller vetande. Muller undrade:

 ”Varför ska Holland rädda Sverige? Varför ska Ryssland rädda Sverige? Varför ska Kina rädda Sverige? VARFÖR KAN INTE SVERIGE RÄDDA SVERIGE?”

 Jag undrar detsamma? Vi konkurrerar med ett kommunistiskt land där staten är inblandad i det mesta – Kina - men här ska staten inte blanda sig i något över huvud taget, inte rädda några som helst företag. Varför? Jo, för att fjäska för EU-kommissionen och visa hur duktiga vi är i att konkurrensutsätta varenda liten del av samhället – tills allt kollapsar, i hopp om att få så mycket inflytande i EU som möjligt. Glöm det! Vi är ett pyttelitet land. Om Skottland m fl EU-länder kan skydda viktiga samhällsfunktioner genom statligt inflytande, så kan vi det också!

 

Regeringen valde att låta Västsverige gå in massarbetslöshet, här tvingas man höja skatterna successivt och göra massiva nedskärningar i sjukvården och kommunal omsorg på samtliga nivåer.

Det behövs nämligen arbetande, skattebetalande människor för att det hela ska gå runt. ”Ja, men staten kan ju inte gå inte ...” säger någon. Men staten är ju VI, vi som ska betala mer skatt, vi sjuka som ska betala allt högre avgifter för både sjukvård och stöd i hemmet. DET ÄR VI ALLA SOM I SLUTÄNDAN FÅR BETALA FÖR DEN POLITIK SOM NU FÖRS! Vare sig vi vill eller inte.

Nöjen som att skjuta SAAB i sank kostar pengar. Staten tycks se detta med konkurrensutsättning som en slags sportgren där det gäller att bevisa att Sverige är bäst i EU-spelet. Jo men, det klart att Sverige är bäst. Så har det ju alltid varit, vem skulle kunna tvivla på det? Behöver vi ens bevisa något?

 Tänk – att just i kväll, i det novembermörker där tiotusentals hemlösa svenskar inte skymtar något som helst ljus i slutet av tunneln dök detta Göteborgs-initiativ upp i SVT:

SOCIAL HOUSING! Tillstånd att frångå reglerna om konkurrensutsättning för att kunna bygga billiga bostäder, typ på samma sätt som ”samhällsnyttan” en gång fick lov att göra, för att kunna lösa de mest akuta bostadsproblemen. Ett fräscht försök att bryta med det nedbrytande EU-projektet och låta stat eller kommun få lov att ta ansvar för människors överlevnad i stället för att ständigt göda det svällande ”vilddjuret” – marknadskrafterna. TACK GÖTEBORG! STÅ PÅ ER!

http://www.svtplay.se/klipp/345665/social-housing-testas-i-goteborg

 

 

 

 

 

ÄTTESTUPA ENLIGT ”DEN SVENSKA MODELLEN”

En gång kommer de flesta att bli gamla. Jag vet att många inte vågar tänka på det – att de vet hur eländigt det är ställt för de gamla, men vi svenskar tycks ha förlorat förmågan att göra motstånd mot statsmakterna? De som har råd kommer att köpa in sig i ”Gated Communities” eller liknande, där de kan få den omsorg de behöver.

De fattiga åker in i Ättestupan, så är det, och så här kan den se ut i dagsläget:

 ”Anna” arbetar i vården och tar på fritiden hand om sin allt sjukare, gamla mamma. Anna blir allt mer utsliten och gör en ansökan om äldreboende för sin mamma. Det blir förstås avslag. Mamman är inte 110 år, inte 100 % dement, inte 100 % döv eller blind. Avslag.

 Anna överklagar till högre instanser och fortsätter med det år efter år, medan hennes krafter sinar ut och hon går emot utbrändhet. Efter tre år ger myndigheterna upp och mamman kommer in på hemmet. Där lämnas hon mestadels ensam i en säng i ett litet rum. Personalen kommer förstås in med mat då och då, som hon inte orkar äta p g a svaghet, ensamhet och att hon blir allt mer uttorkad. Efter en stund kommer de in på rummet och säger: ”Jasså?! Du har inte ätit din mat – skyll dig själv!” De tar maten med sig ut och lämnar rummet.

 Mamman ringer Anna och kvider: ”Hjälp mig, jag törstar ihjäl! Kom hit!”

Anna skyndar sig till mamman efter jobbet och ger henne glas efter glas med vatten och näringsrika drycker som mamman begärligt sörplar i sig, som en törstande i öknen. Personalen borde ha insett att de först måste ge henne att dricka eftersom slemhinnorna successivt kan torka ut hos de gamla (och hos sådana som mig, som har Sjögrens Syndrom).

 Personligen går jag mest på måltidsersättningar då jag är för ensam och svag för att orka äta. Bara de dagar jag träffar folk och rör lite på mig får jag matlust. Men jag överlever ändå – på mina näringsdrycker. Vet inte personal på äldreboenden att detta alternativ finns?

Gamla som lämnas ensamma blir förstås oroliga och ångestfyllda. Då är det dags för psykofarmaka och de biverkningar som kan uppstå hos dem som egentligen inte är psykotiska eller psykiskt sjuka. Ensamhet är ingen psykisk sjukdom utan ett socialt tillstånd som skapats av det omgivande samhället, vars ansvar är att ta hand om de mest hjälplösa. Det botas med mänsklig närvaro, inget annat!

 Mamman blir yr i huvudet, får hallucinationer, blir trött och medvetandesänkt, tappar allt mer kontakten med moder Jord och glider bort från livet. Hon faller förstås ibland och skadar sig, det brukar bli så för dem som får mycket psykofarmaka eller saknar en matta som känner av att den sjuka försöker gå själv och då ger signal till ett larm. (En sådan matta krävde jag att min mamma fick.)

Nå, mamman överlevde inte mer än ett år på äldreboendet. Hon dog av svält och biverkningar till psykofarmaka.

Medan Anna berättade detta ringde en vän ifrån Skottland till mig. Han berättade att hans pappa hade kommit in på ett äldreboende för krigsskadade från andra världskriget, d v s specialinriktat äldreboende?! Han hade en minilägenhet med egen trädgård, där han kunde ströva runt utan att komma bort, så att han fick frisk luft varje dag. Det fanns gott om personal, som såg till att han fick in sig all näring han behövde.

-        Men känner han sig inte ensam där?

-        Ensam? Why? Han är tillsammans med alla de andra på boendet varje dag, och personalen förstås! Detta är som ett första klassens hotell.

-        A first class hotel???

-        Yes.

Jag undrade då om de anhöriga fick betala en hel del extra för denna exklusiva vård? Svaret var Nej. Detta var en del av den skotska välfärdsmodellen. Jag trodde på James eftersom jag besökte honom nyligen och såg alla möjliga tecken till välfärd, b l a inte en enda hemlös i de skotska byarna och småorterna. Glasgow vill jag inte uttala mig om.

 Efter 60 åker man gratis med kommunala bussar och kraftigt subventionerat för övrigt. På vårdcentralen träffar man aldrig mer än max tre läkare. Är man hemlös står man i en kommunal kö på max tre veckor. Bor man i flera decennier i samma radhus (statsägt) så betalar man efter pensioneringen ingen hyra! Är man ensam går man till den lokala puben där även äldre accepteras, alltid öppet. Blir man för dement eller svag så kommer man direkt in på ett äldreboende med god omvårdnad.

 Rheinfeldt -  du kan väl ta patent på orden ”den svenska modellen” och missbruka dem på samma sätt som du gjort med orden ”det nya arbetarpartiet” – men jag hoppas det finns tillräckligt många som fattar att du ljuger, manipulerar och skapar ett nyspråk som ingår i de metoder man använder för att vilseleda ett folk.

 

 

 

 

 

 

LYCKA ÄR ETT PAR SKOR

Du, kanske liksom jag, tar det som en självklarhet att kunna gå till en skoaffär och leta efter skor man tycker är snygga, tuffa, bekväma, sexiga etc. Det var roligt att handla skor och ha olika skor som passade med olika slags kläder.

De första tio åren som reumatiker försökte jag hitta allt bekvämare skor i vanliga affärer, tills det inte gick mer. Jag behövde ha inläggsvaggor i skorna, dvs ett större djup, med det fanns ju sällan.

Jag har aldrig varit inbjuden till Nobelfesten, och det är jag tacksam för. En låg, snygg, skimrande klänning + adidads sportskor, eller kanske ett par svarta klumpar med karedborreband på? Nej, det går ju inte. Alltså avstår man från festen (om man var kallad) samt klänningen. Man börjar backa ut ur livet, blir plötsligt gammal, grå, hopplös, går alltid klädd i långbyxor...och hoppas på Mirakel - att någon skulle komma på att det där extra djupet vi behöver får att trycka in ett par inlägg faktiskt är möjligt att skapa i ett par vanliga skor och ändå kan de bli snygga, smala, moderna skor för vanliga kvinnor med reumatism, alltså inte för en sämre sorts människor, som kallas reumatiker.

JAG VILL HA SEXIGA SKOR FÖR REUMATIKER!

Jag började köpa skor på ett sjukhus i Göteborg. Det fanns just inget att välja på, man fick ta det som fanns. Senare - i Småstad fanns det en affär där man för 600 kr kunde få avgjutna inlägg + skor fastän det annars kostar ca 4 000 kr utan tillstånd från landstinget. Det fanns långa hyllor med skor där man kunde söka sig fram. Det kändes rent himmelsk! Nu hände det  t o m  att jag kunde få beröm för ett par snygga skor. Det kändes nästan som om man vore en riktig människa!

Men så utplånades paradiset av effektiviseringarna igen. Landstinget misstänkte att reumatikerna hade blivit skomissbrukare! Så de drog in tillståndet efter en tids krig i lokalpressen. Sjukhuset påstod sig vara lika bra, minst. Så jag gick dit och kollade. Jodå, det hade kommit upp en del hyllor med snygga skor. Jag kunde knappt tro mina ögon! Men helt klart ville de just nu imponera på folk. Jag misstänkte att allt var en synvilla. Det var det också. Sedan striden var vunnen försvann skorna igen.

Nä jag behöver skor så säger jag till oroptedteknikern: "Jag behöver nya vinterkängor!" Det tar några sekunder så har han hämtat en karftong och så smäller han ned skorna framför mig: "HÄR! Här är de!
Där sitter jag och stirrar på de svarta kängorna, gjorda i mjukt kalvskinn. " Men - det finns ju inga hårda väggar som ska hindra vristerna att rasa inåt. Bara inlägg räcker ju inte till för det."
"Det är de enda vi har - och vi har bara en levernatör!" Jag ville bara gråta och kände total maktlöshet i händerna på makthavare som inte vet ett enda dugg om ben som faller sönder och behöver STÖD.

Kängorna lutade värre än lutande torenet i Pisa redan efter ett par månader. Sedan började jag leta i vanliga affärer igen. Jag fick in kallelse till sjukhuset eftersom jag behövde lågskor på våren och det de då kastade ned framför mig fick mig att vilja skrika och kleta ortopedteknikern full med gips. Det satt en Quinna med smala fötter framför honom, opererad tre ggr för att passa in i skor och efter allt detta lidande kunde jag inte serveras annat än detta????  JAG ÄLSAR ATT DANSA DISKO!

Dessa enorma kardborreband - är de verkligen nödvändiga. Hela babylooken?

Beträffande sandaletter sa de att de inte hade några alls, bara några sandaler med öppna tår. Om det är något en reumatiker inte vill visa så är det sina tår. De värker sönder, lägger sig på varandra, opereras genom att man tar bort stora delar av tån. 15 år senare har man ändra metod så att tårna ser okey ut på den senast opererade foten, men problemet kvarstår. Att visa upp en deformerd och en snygg fot är ändå otänkbart för mig. Man vill gömma sina handikapp så gott det går. Jag gav upp om sjukhuset och letade i vanliga affärer och fick in inlägg i två skor faktiskt!

Så smala, från sidan, kan skorna vara! Och i o m dessa två skor som hade plats för inlägg så kunde jag för första gången på 15 år våga gå ut med klänning på mig varma sommardagar!

Jag har använt skorna två säsonger och de är inget att skryta över i en modeblogg, men detta är som sagt ingen modeblogg utan mer en överlevnadsblogg.

Tänk om fler skotillverkare kunde göra fler skor med ökat djup för inlägg! Tack ni som tillverkade "mina" skor! Annars hade jag kanske fått leva resten av livet utan tights eller klänning. TACK!

SJUK OCH ISOLERAD,del 2

http://www.svt.se/nyheter/sverige/lillemor-vagras-plats-pa-aldreboendet

När jag för något år sedan googlade på orden "sjuk och isolerad" fann jag mest isolerade hundar i karantän eller andra djur. Eller isolerade idrottsmän, skilda från sina team p g a idrottsskada. Eller förkylda ungdomar som "isolerats" ett dygn eller två.

Jag letade efter människor att identifiera mig med. Man känner sig mindre ensam om man hittar andra ensamma där ute i kylan.

Därför startade jag en blogg, som skulle handla om sjukdomar, ensamhet och sociala problem, både egna och andras.

Enligt en indisk studie är Sveriges största problem ISOLERING!

När jag nyss googlade på orden "sjuk och isolerad" fann jag återigen mest hundar i karantän och något irriterad skriver jag därför återigen ett blogginlägg på temat -  i någon sorts förhoppning om att svenskarna ska få upp ögonen för Problemet, det som finns mitt ibland oss, det som många lider av, skäms för eller rymmer ifrån genom att ta tabletter, alkohol eller bara sova i ett slags uppgivenhetssyndrom. Detta syndrom är inte förbehållet flyktingbarn utan kan drabba vilken isolerad individ som helst, människa eller djur.

Inlägget börjar med en länk till Nyhetsprogram från idag. Det gäller en gammal, dement och sjuk kvinna, som till varje pris vill komma in på ett hem för att känna trygghet, men som måste bo kvar p g a "kvarboendeprincipen". Denna princip är en ekonomisk princip, som inte alls är grundad på vetenskapliga undersökningar eller intervjuer med gamla och/eller sjuka.

Det är billigast att låta hemtjänsten titta uppp några minuter då och då med medicin eller för att värma micromat. Den psykiska biten, den som handlar om ensamhet, den vägs över huvud taget inte in. Den oroliga sjuke drogas ofta ned med epilepsimedicin eller neuroleptika, vilket förstås är uttryck för en social katastrof. Det handlar om att kemiskt lobotomera människor man inte har nytta av, som inte tillför samhället någonting. Det är vanligt att de får hallucinationer eller demens av de "stämningsreglerande" drogerna.

Maria Larsson säger att regeringen arbetar på att öka antalet trygghetsboenden, men vem kan lita på henne? Det var ju hon som sa att Utförsäkringen inte skulle ökat antalet socialbidrag, förlåt, försörjningsstöd. Men vi vet ju vad som hände när denna katastrof drabbade Sverige och undan för undan har regeringen fått backa något i sin inställning till hur illa man kan behandla landets sjuka.

Jag som skriver detta är 60 och har varit sjuk i 37 år, funktionshindrad i viss mån ända från början av mitt liv. Jag har levt, arbetat, haft familj och vänner, men successivt har det sociala livet glidit bort ifrån mig p g a sjukdomar som b l a ger symtom som utmattning. Jag behöver ha närhet till människor där jag bor - varje dag. Men i stället blir det några timmar i veckan. Resten av tiden tillbringar jag i soffan eller sängen. Det senaste året har jag försökt sova/slumra bort varje helg, eftersom de där oaserna dit jag går ibland då är stängda.

Så, problemet är inte begränsat till de verkligt gamla utan också till sjuka i alla åldrar, vars kroppar är trötta och plågade. Vi är fängslade - och utan att egentligen någon reagerar. Det ses som helt naturligt, lika naturligt som att vi har tusentals uteliggare eller att nästan ingen av dem kan få en längre behandlingshemsvistelse och därmed inte heller utredningar angående bakomliggande problematik.

Varför hör vi så lite om det här, eller ingenting alls när det gäller yngre sjuka? Kanske för att folk tycker att vi borde nätdejta och stå i som så många andra gör? Men - hur många gånger orkar ett hjärta krossas? Hur många gånger orkar man känna hatet från en parner som är frustrerad för att man behöver så mycket vila, inte kan gå så många steg, sällan orkar laga mat osv? Nej, jag har ingen lust att bli psykiskt misshandlad mer, inte heller att kräva att en man tar hand om mig.

Det gör mig arg att så få svenskar ifrågasätter det som står på "Din kommuns hemsida" under "Social service". Där står förstås hur välordnat allting är och att de sjuka har möjlighet till något form av särskilt boende om de vill. Men det är inte så! Det är bara ord!

Det finns t o m de som skäller ut mig om jag ber om hjälp att öppna en trög dörr och säger åt mig: "Ta ansvar för ditt eget liv och skaffa en personlig assistent"! Vet dessa människor hur svårt invalidiserad man måste vara för att få en sådan? Nej! Det krävs i princip en helt orörlig kropp.

Måste det vara så svårt att minska vårt lands svåra sociala problem? Vi behöver ju bara säga HEJ och le. Varför inte öppna dörren för en granne och ta en liten fika? En granne man vet inte är farlig. I detta nedskurna samhälle behöver vi alla vara varandras nästa och börja dela vårt bröd med varandra som grekerna gör.

SÄG HEJ!

Vill gärna se fler kampanjer som denna:

http://www.saghej.se/?page_id=35

PS. Nej, jag klagar inte bara. Jag har gjort och gör det lilla jag kan för att hjälp den i min omgivning som behöver något jag kan ge.

VARNING FÖR PILLERTRÄSKET!

 ”Religionen är ett opium för folket” menade fyrtiotalisterna och gjorde revolt mot kyrkan. Och – hur ser det ut idag då? Har vi rätt att tänka själva nu?

Jo, om vi kan undgå svåra kriser av olika slag för annars kanske vi hamnar i den allt större grupp svenskar vars hjärnor står under inverkan av diverse ämnen, vilka kan ge effekter som: svårigheter att tänka, fatta beslut, agera, GÖRA något år situationen, protestera, demonstrera och andra nödvändigheter för att uppehålla en demokrati. Jag talar om ”lyckopillren”.

När den stora finanskrisen drog in över världen sprang grekerna ut på gatonara och protesterade mot den ekonomistiska diktaturen, medan svenskarna sprang iväg till psykologer och psykiatriker. Skulden tycks tynga oss lika mycket under religionens ok som under kapitalismens? Vi har fallit offer för individualismen och gör alla problem till individuella trots att de ibland är av kollektiv natur och att VI tillsammans då måste lösa problemen rent konkret.

All ångest eller depression beror inte på en plötslig ”serotonin-lavin” i hjärnan. 

”Anna” blev övergiven av sin man och krisade ihop. Då fick hon piller, mot sorg. De blockerade effektivt alla känslor så att hon inte behövde bearbeta dem. När hon satte ut pillren hade kroppen själv reagerat på den obearbetade sorgen med att utveckla levercancer. DÅ genomförde hon en rad förändringar av sitt liv, men det var för sent – hon dog efter ett par år. Tänk om hon i stället hade fått hjälp att bearbeta de VERKLIGA PROBLEM som fanns där!

Jag klagade hos en reumatolog över svår värk i höger handled.

- Äter inte du lyckopiller?
- Nej, jag testade men jag tålde dem inte (Cipramil).
- Ät piller och sitt inte här och gnäll!

Två veckor senare vaknade jag upp med en förlamad högerhand. Detta förnekades av sköterskan jag talade med men jag fick visa upp handen trots allt. Senorna hade bevisligen gått av, vilket kunde förväntas, eftersom handleden var söndervärkt och hade kunnat räddas INNAN senorna gick av. Sedan är det för sent.  Senorna är fastsydda några gånger sedan dess, men jag kan nästan bara använda pekfingret numera.

Det borde vara självklart att människor med  kroniska, fysiska sjukdomar skulle få den uppbackning de behöver - av psykolog , då smärta eller förlust leder till att man inte mår så bra i själen.

Det finns lite olika uppgifter på nätet om hur många svenskar som äter någon sorts psykofarmaka idag men drygt en miljon eller fler tycks det vara. Jag känner inte till någon sjukpensionär med diverse krämpor som inte gör det. Det har blivit en självklarhet, den enda hjälpen, byggd på myten att alla mår bäst av en förhöjd serotoninhalt, vilket inte ens är bevisat.

De mest kreativa är oftast födda med låg serotoninhalt för att möjliggöra snabb höjning av endorfinerna – ett förälskelsetillstånd – när man råkat uppfinna en ny låt eller idé av något slag.

Själv utvecklade jag Serotonergt syndrom som svar på Fontex med kopior, inte fullt ut kanske, för då skulle jag ha dött. Men jag avbröt experimentet när jag låg där helt förvirrad i sängen med svåra kramper i kroppen, slog benen i väggen för att hantera kramperna, kunde inte förmedla mig med omvärlden och knappt tänka något mer än: ”Sluta med Flouxetin! Du är förgiftad! "
Det hade gått fem veckor och då skulle ångesten ge vika, men detta gäller inte alla! Alla har inte samma serotoninhalt och ska inte ens ha det!

Förhöjd självmordsrisk på tonåringar under den första tiden har man konstaterat – men vad gör man åt det? Extra bevakning? Nej, ingen får ligga inne så länge. Benzo som komplement används inte längre. Så, hur många har dött av denna förhöjda ångest första månaden av dem som sökt hjälp p g a ångest? Får vi någonsin veta det?

Jag tänker på killen som förlorade sin flickvän nyss. Han hängde sig strax därefter. Det var en känslig person. Hade han fått ett ångesthöjande medel?

Den ökade självmordsrisken beror på att den deprimerade plötsligt blir väldigt handlingskraftig och därför inte stannar vid självmordstankar utan också låter tankarna bli till gärning.

Själv har jag autistiska drag, vilket gör att jag på vissa känslomässiga nivåer är mer barn än de flesta i min ålder. Kreativa personer behåller också en barnslig del längre, eftersom den är nödvändig för skapandet. Den tid jag experimenterade med de lagliga drogerna råkade jag ut för en hel del överdoser (mindre) och jag förstod inte riktigt sambandet med de där ”stabiliserande” pillren. Det gör jag idag.  De flesta psykofarmaka ger mig en permanent förhöjd självmordsrisk så jag måste undvika dem. Dessutom måste jag undvika övervikten de ger eftersom jag annars hamnar i rullstol med överbelastade, sjuka leder. Detta inser jag, men inte psykiatrin. De lider av svår förnekelse.

En kvällstidning skrev en gång att ALLA svenskar borde äta ”lyckopiller” för då skulle hela samhället fungera bättre!!! Tja, det jag ser är hur ett allt mer empatilöst samhälle breder ut sig. Håller vi på att zombifieras?

Eftersom det är kommersiella incitament som ligger bakom den här utvecklingen så krävs det mycket motkraft för att ändra på Pillersamhället. Läkemedelbolagen styr psykiatrin och många av läkarna är uppköpta av dem. Det är ingen idé att snacka biverkningar med en psykiatriker av idag för han kommer bara att försvara medicinen och beträffande viktökningen som följer blir kommentaren : ”Ät mindre och rör dig mer så går du inte upp i vikt.” Skulden hos dem som skapat mediciner som förändrar ämnesomsättningen skjuts över på individen. Vissa psykiatriker är helt klart uppköpta av bolagen, då man kan se namnet på den medicin de skriver ut på deras pennor, block, skrivbordsunderlägg och annat.

När regeringen vill lagstifta mot fet eller söt mat/godis för att minska folkfetman så tar de över huvud taget inte in att en allt större del av befolkningen, åtminstone tidvis, sätter i sig viktökande piller!

Den främsta vikthöjaren av dem alla är  Zyprexa. Man ska ju helst vara psykotisk för att neuroleptika ska vara aktuellt, men verkligheten ser annorlunda ut. Man ger den till gamla, dementa och krisande ”nervsammanbrott”. Detta ord är ju avskaffat numera.  Nej, nu kan det kallas  ”Prepsykos” och modediagnosen är Bipolär Light eller Bipolär 2.

http://www.vitamera.se/artikel-forst-led-vi-av-gad-nu-lider-vi-av-bipolar-light-p36.html

En av läkemedelsbolagens strategier för att hålla aktierna i topp är att bredda målgruppen genom vilseledande marknadsföring eller genom att se till att skapa nya diagnoser, samt givetvis att mörka ned så många biverkningar som möjligt och uppgifter om hur många fattiga försökskaniner i de fattiga länderna som fick sätta livet till.

”Jenny” hade haft sjukersättning i många år utan att man kunnat fastställa en specifik psykiatrisk diagnos. För mig är det uppenbart att en del av hennes problematik är neuropsykiatrisk, men p g a sporadiska läkarkontakter har ingen kommit så långt i sitt tänkande än. Så då fick det bli Bipolär Light, och därmed var det öppen dörr till psykosmedicinen Zyprexa, trots alla domar mot den. Läkemedelsbolaget betalar sina böter och fortsätter som vanligt. Men förbud att fortsätta försäljningen går tydligen inte att åstadkomma?

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressrelease/view/eli-lillys-miljardboeter-foer-zyprexa-utredning-visar-samma-slags-brottslighet-ocksaa-i-sverige-267843

Det är fullt möjligt att gå upp 70 kg i vikt på ett år med Zyprexa. Aptiten trissas upp samtidigt som hjärnan börjar tillverka fettceller på att hysteriskt vis. Jenny, som har låg ämnesomsättning, trodde sig kunna motverka viktuppgång genom sin invanda bantningsdiet – men det gick givetvis inte!

Jag har testat flera mediciner mot ångest,  som skulle hjälpa mig uthärda en påtvingad ensamhet, som jag inte ökar i vikt av trots att jag sitter/ligger still för det mesta. Efter 12 kg har jag hoppat av varenda medicin och bantat bort kilona - ända tills jag mötte Lyrica. Den kan tydligen rubba ämnesomsättningen för gott.

EPILEPSIMEDICINEN LYRICA SKRIVS UT TILL VEM SOM VILL!

Lyrica får musklerna att slappna av, på högre dos slås de praktiskt taget ut helt. På 300 mg kunde jag inte längre gå och då var det ju nödvändigt att försöka trappa ut detta rävgift som jag blivit beroende av på ett sätt som liknar en heroinist. Jo, Lyrica är knarkklassat i USA.

Man blir allt mer okänslig ju högre doser man intar. ”Vivianne” blev allt mer okänslig för andra eller rättare sagt personlighetsförändrad. Hon gled bort ifrån mig allt mer och hennes glada skratt fick jag aldrig mer höra. Hon hade stora besvär med benskörhet. Efter ett par år kollapsade rygg och annat eftersom de inte längre fick stöd från musklerna. Sjukvården samordnar ju sällan vårdinsatser och mediciner, så har man inte läst i Fass "kroniska muskelskador" som biverkning till Lyrica och insett konsekvensen av detta, om man har bräckligt skelett eller leder, så är man körd!!!

Vill man ta reda på smutsiga hemligheter, som Pfizer och de flesta andra bär på och skadestånd de betalat ut för sina fula finter så behöver man inte leta länge. Denna länk visar på skadeståndsbelopp och det faktum att just Europa använder Lyrica mot ångest och oro, vilket de flesta kan drabbas av ibland - vilken underbart stor marknad som då öppnar sig! Visst är knark skönt vid oro, men är det nyttigt? Ska mängder av gamla dödas i förtid med flera epilepsimediciner i kombination genom att hjärnan smulas sönder?

http://www.destroyfibromyalgia.com/neurontin--lyrica-pfizers-dirty-little-secrets.html

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aztra Zeneka utförde tester på i fattigare länder såsom Ryssland, Indien m fl. Det gällde schizofrenimedicinen Seroquel. De som fick placebo blev svårt sjuka. En tog sitt liv.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/73552-kritik-mot-astra-tester-i-ryssland

De har dömts för mycket stora böter mot sin vileförande marknadsföring av Seroquel. De ville saluföra den som ett universalmedel mot psykos, depression och ångest - rubbet. Men sanninen är att det är ett antipsykotikum.

Här råkade jag rejält illa ut under de år jag letade efter en antidepressiv medicin som inte gav viktuppgång. När läkaren föreslog Seroquel svarade jag förstås att jag inte är psykotisk och att min erfarenhet (av omgivningen) är att antipsykosmedicin kan leda till psykospsymtom hos dem som "bara" är deprimerade. Läkaren förnekade detta och sa att det var bra mot depression. Jag testade en vecka, tappade totalt verklighetsförankringen och vara nära att ta livet av mig. Jag kände mig instängd i en bubbla och denna svävade iväg upp i luften. Ingnting spelade längre någon roll. Om jag hade dött hade det förstås betraktats som mitt eget fel men jag var faktiskt ett offer för den felaktiga marknadsföringen. Man vill sälja till så stora grupper som möjligt.

Jag är glad att jag överlevde och att Aztrazeneka fick sin dom!

 

 

 

 

LÄKEMEDEL - TILL VILKET PRIS SOM HELST?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5316304

 Det kostar 30 000 kronor/månad att förlänga livet på en person som är döende i prostatacancer D v s 210 000 kr om personen överlever 7 månader. De flesta landsting säger nej och flertalet människor blir säkert mycket upprörda över detta avslag.

 Det går att betrakta  problemet ur en rad aspekter:

Mängder av människor i U-länderna dör som flugor i Aids och i andra sjukdomar, där medicin skulle kunna bota, lindra och leda till ett långt liv. Men läkemedelsbolagen är inte intresserade av de fattiga. Forskning på sjukdomar vanliga i Afrika är inte lika intressanta som sjukdomar i de rika länderna eftersom:

den drivande kraften bakom läkemedelsindustri är: VINSTEN, den går före allt annat.

 Rikligt med smärtlindring bör ges åt alla döende och ett värdigt omhändertagande. Jag är även för dödssprutan som svårt sjuka i Nederländerna kan få, för att slippa en plågsam, sista dödsfas – det som kallas eutanasi = en god död. Det borde alla ha rätt till. Jag tänker med med värme på min holländska väninna, med dödlig cancer m fl sjukdoma,r som valde den utvägen.

Min åsikt angående extremt dyra mediciner som den vi nu diskuterar beror b l a på att allt för många människor runt omkring mig har dött helt i onödan därför att de inte i tid fått rätt diagnos, d v s inte blivit ordentligt utredda. Det har ofta gällt hjärntumörer. Det verkar som om man har snålat med magnetröntgen och liknande undersökningar för att de varit för dyra eller man haft bristande bemanning. Den reguljära sjukvården behöver mer resurser och därför kan vi inte böja knä för företag som kräver oskäligt höga vinster!
 

 Vi måste se till att vi blir av med stafettläkarna, får ett riktigt husläkarsystem, ordentligt med tid för varje patient oavsett om man är fattigpensionär eller rik tjänsteman. Vi måste har råd med grundliga diagnostiseringar, platser i slutenvården, ambulans till dem som vet att de behöver det.

 Jag ställer alltså olika grupper i världen och de olika vårdbehoven i Sverige emot varandra för att vi måste se till helheten och faktiskt inte rikta allt vårt raseri mot vissa landsting som säger: ”Vi har inte råd.” Nej, mitt raseri är mer riktat mot de multinationella läkemedelsjättarnas girighet.

 Vems intresse är i fokus – patientens eller aktieägarens?

 Hur ska vi kunna pressa ned priserna, hur kan vi reglera de marknadskrafter som i sig själva, otyglade, blir till destruktiva krafter? Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna ge förslag på metoder att tygla dem. Men kanske borde alla länder gå samman i sina krav på förändring? Problemet är ju globalt, inte bara svenskt.

 De omtalade TNF-sprutorna som kostar ca 140 000 per år för reumatiker borde man ha kunnat sänka priset på med mer än 5 %  efter de 12 år den skrivits ut här i Sverige, men icke! Denna spruta kan förhindra att unga reumatiker får sina leder förstörda. De kan förlänga livet rejält och göra vissa reumatiker arbetsföra och alltså trots sitt pris leda till besparingar (operationer, sjukersättning mm).  Alltså är den i högsta grad befogad då den för de yngre har en viss botande effekt.

 För att peka på hur långt läkemedelsföretagen kan gå för att maximera sina vinster har jag läst en del om bakgrunden till den katastrof som jag och många andra drabbades av 2009 – Pandemrix, vaccinet mot Svininfluensan, som vi alla skulle ta om vi inte ville dö. De allra minsta, äldsta eller sjukaste var de som i första hand ”tvingades” att ta två sprutor, trots att de ansvariga måste ha känt till hur riskabelt det var att ta den.

 Hur många som fick narkolepsi av sprutan vet vi inte men jag vet att inte bara barn drabbades och att flera autoimmuna sjukdomar än narkolepsi kan ha uppstått efter strutorna. Själv fick jag en mildare form av narkolepsi som förstörde min goda nattsömn. Jag delar numera upp kvällsdosen sömnmedicin i två delar, eftersom jag vaknar efter några timmar. Det får också bli mycket vila i stället för djupsömn. Jag hade redan två tröttande autoimmuna sjukdomar så jag behövde inte en till. Men skvalen, som sprutan innehöll, är bra på att skapa just autoimmuna sjukdomar.

Hur kan läkemedelsbolagen maximera sina vinster? Det finns många manipulationsmetoder att använda och denna: att påtvinga nationer nationella doser vaccin är förstås en höjdare! Så, hur lyckades man med det? Jag är beredd att tro på b l a Amalgamskadeförbundet och diverse forskare som menar att WHO blev utsatt för korruption av läkemdelsbolagens företrädare. Att de fick WHO att ändra definitionen av ”pandemi” så att det snudd på skulle kunna användas för att beskriva en ordinär vinterinfluensa.

Denna ändring skedde ett par år efter det att Socialstyrelsen hade förbundit sig att köpa in vaccin till hela befolkningen vid ev. pandemi. De var sedan tvungna att hålla sitt löfte och därför drogs den stora propagandamaskinen igång, där fakta ang. vaccinet mörkades ned.

Jag var en av dem som köpte propagandan för att jag inte alls är konspiratoriskt lagd. Jag visste att mitt immunförsvar var helt slut p g a TNF och RA, att jag inte stod emot infektioner längre. Jag tillhörde riskgrupp, men jag frågade sköterskorna på reumatologen hur sjutton jag skulle kunna tillverka antikroppar mot influensan utan ett immunförsvar? De sa att det inte var något att oroa sig för.

Jag vaknade mitt i natten efter den andra sprutan. Sängen var genomblöt, kläderna också. Hjärtat skenade i sina tappra försök att försvara sig mot inkräktaren. Jag slängde av mig täcket, ryckte upp fönstret och svimmade av. Jag upptäckte att jag var vid liv när morgonen kom och trodde att jag hade klarat mig, men det hade jag ju inte…

Sprutan innehöll kvicksilver, vilket jag inte visste. Hade jag vetat det hade jag aldrig tagit sprutan då jag är extremt överkänsligt mot detta ämne. Efter mitt livs största amalgamfyllning för 14 år sedan ramlade jag ned i ett fasansfullt mörker utan slut och drabbades av svåra krampanfall, vilket ambulansförarna tolkade som epilepsianfall, men akuten som ångestattack, eftersom amalgamet fortfarande skulle betraktas som ofarligt enligt riktlinjer från Socialstyrelsen. Men ångestattacker yttrar sig inte i våldsamma krampanfall samtidigt som man är medvetandesänkt och inte kan stå på benen.
 

 Började tidigt med kopparamalgamfyllningar p g a dåliga tänder. Gifter ansamlas i hjärnan i hypofysen. Den blev rubbad, hormonerna funkade inte som de skulle och östrogenbristen ledde till reumatism. Autistiska barn kan inte göra sig av med gifter på samma sätt som andra och jag hade autistiska drag. Det minsta jag behövde år 2009 var injicerat kvicksilver!!! Och med ett totalt förvirrat immunförsvar som attackerar mina leder så behövde jag inte heller Skvalen! Det jag hade behövt var en rejäl dos SANNING!

http://www.amalgamskadefonden.se/N_09-10-20_Ny_definition_av_pandemi_tvingade_Sverige_till_storkop_av_Pandemrix.shtml

Har trubbel med min nya dator så får nöja mig med att länka till detta viktiga Youtube-klipp, från svenskt nyhetsprogram. Se det! Det kommer snart nya "pandemier".

http://www.youtube.com/watch?v=7HdJ4n0Ewu4&feature=player_embedded

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SJUKVÅRDSKRISEN, del 2

 

Här kommer en del exempel från verkligheten – min och andras runt mig – för att förklara de åsikter jag gett uttryck för:

 

TILLGÄNGLIGHETEN: På 80-talet besökte jag min reumatolog var tredje månad. Nu vet jag inte hur många år det gått sedan jag hade ett återbesök. Jag gissar 2-3 år. Men jag har träffat läkaren några ggr för akuta cortisonsprutor och då passat på att kasta ur mig någon fråga. Jag har också haft några telefonsamtal (väntetid 2-3 månader) i syfte att samordna vården, då jag också har andra sjukdomar och måste se till att behandlingarna inte kolliderar. Övervakningen blir sämre då de reguljära besöken blir allt glesare. Detta innebär ökade risker för kroniskt sjuka.

 Den försämrade tillgängligheten gäller för alla specialister och för de vårdcentraler jag besökt. Jag minns att jag på 90-talet kunde gå in på VC, ta en nummerlapp och få träffa läkare efter en stund!

 Om jag behövde operera lederna kunde väntetiden ligga på några veckor! Numera 1-2 ÅR.

När senorna i högerhanden gick av för andra gången fick fingrarna hänga där livlösa i 8 månader innan de syddes fast. De påstod att tiden inte spelade någon roll men det tror jag inte på - vare sig ur psykologisk eller ur medicinsk synvinkel.

 

MEDICINER fanns det knappt för reumatiker förr i tiden. Guld t ex var i princip verkningslöst. Malariamedicinen, som jag personligen ”svarade på” var inte utvecklad för reumatiker utan man hade bara upptäckt dess effekt på reumatiker av en slump. Senare drog forskningen igång och den första effektiva RA-medicinen kom ut: Methotrexate, lågdos cellgift. Från år 2000 kom ännu bättre saker: TNF-alfamolekylblockerande sprutor. Dessa mediciner är livsförvandlande – om man inte fälls av biverkningarna.

Problemet med TNF är att det kostar ca 136 000 kr/år för en enda reumatiker att stå på det preparatet.

Min sjukdom är ett bra exempel på hur sjukvården har fördyrats men å andra sidan kan fler reumatiker arbeta och betala skatt längre tid än förr så det borde löna sig. Men hur ska landstingen ha råd? Frågan kom faktiskt upp i radio i morse. Den gäller alla svenskar på så vis att om inte landstingen kan förhandla ned priserna med läkemedelsbolagen, trots nya krav på att alla ska ha rätt till medicinen, så havererar hela sjukvården, mer eller mindre.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5298819

 Nedan om de giriga läkemedelsbolagens enorma övervinster, som går ut över oss alla:

http://www.bt.se/nyheter/boras/article579898.ece#articleimage-popup

 

OPERATIONSMETODERNA har genomgått en metamorfos. Som reumatiker står jag här med en högerfot där mellanlederna togs bort på 90-talet – det ser förfärligt ut. Vänsterfoten däremot ser helt perfekt ut; Ny metod: ändring av senorna framför allt. De har förkortats, tårna blev spikraka under en tid av sex veckor med hjälp av en massa spikar (något obekvämt!). ”En tårtbit” skars ut under stortån och en lagom stor bit skruvades sedan fast så att inga knölar fanns att skåda. Snyggt jobb!

 

 NARKOS: För 40 år sedan fick jag kloroformmask och lämnade genast kroppen och stack iväg rakt upp i Ljuset. De lyckades få tillbaks mig, men det var obehagligt att känna sig kvävd.

Senare blev jag varnad för att jag skulle kunna dö under narkosen. Också obehagligt. De sa så för att de var arga på mig. Jag vägrade nervblockad helt enkelt därför att det inte fungerar på vissa neurologiskt avvikande personer och att bli sönderstucken i låret utan att foten blir bedövad är för mig = tortyr.

 Lokalbedövningar vill vården gärna ha för att de blir billigare. MEN om de verkligen beviljar generell narkos verkar den rätt trygg idag jämfört med förr. Dessvärre är köerna för narkos vid ledoperationer flera år långa.

 

PSYKIATRIN: Den kanske fungerar någorlunda i vissa landsting men i andra, som här, är situationen katastrofal. Jag har ett fungerande boendestöd, som både kan städa åt mig och ge mig lite sällskap i ensamheten. Deras omdöme är: ”Vi har ingen psykiatri!” De kan inte nå en läkare om deras ”brukare” krisar ihop och känner sig helt maktlösa i situationen.

 De psykiatriker som var bra har slutat och t ex omskolat sig p g a utbrändhet. Den som är kvar är bara en robot som inte lyssnar och när jag, kraftigt illamående, lämnade rummet bestämde jag mig för att lämna psykiatrin för gott. Jag kan ändå inte unna mig att bli riktigt fet på deras piller, p g a ledskörhet.

De sömntabletter och lite lugnande jag behöver får jag av min reumatolog eftersom han känner till att psyk har drabbats av totalt sammanbrott.

 De välfungerande behandlingshem som fanns i Bohuslän lades ned för några år sedan, trots omfattande folkliga protester. Människor med depression, ångest eller annat skulle inte längre behandlas, de skulle stoppas in i ett fullständigt rymningssäkert fängelse – Brinkåsen.

Miltonutredning ebbade ut i absolut ingenting. En stark rädsla för ”de psykiskt sjuka” hade brett ut sig över Sverige och det enda man nu ville var att skydda de vanliga människorna från ”DEM”. Trots att den generella psykiska hälsan avtagit i ett allt stressigare samhälle så målades det nu upp en bred, vit linje mellan Vi och Dem. Rädslan och läkemedelbolagens Girighet var nu det enda styrande. Psykiatrin är i stort sett reducerad till piller, vilket inte är rätt hjälp vid en rad tillstånd som t ex sjukdomsisolering, posttraumatisk stress, skilsmässokris etc.

 

PILLER ÄR BRA - FÖR LÄKEMEDELSBOLAGEN!

 

 

 

 

 

 

 

 

 AMBULANSERNA: Det finns gott om tragiska dödsfall att läsa om i tidningarna. En person jag kände, en gammal kvinna, som plötsligt blev helt frånvarande och yr behövde ambulans. Dottern ringde, men nekades ambulans. Hon skulle köra mamman i bil, så hon sa till mamman att vänta medan hon körde fram bilen. Men mamman var så borta i huvudet att hon gick ut på trottoaren ocheftersom benen inte löd föll hon handlös, spräckte skallen och dog. Obduktionen visade på hjärntumör.

 

LÄKARKAOSET: En stafettläkare kan sällan ställa diagnos på 15 minuter. Ordentlig provtagning undvikes p g a kostnaden. Kompetensen är mycket låg jämfört med engelska husläkare som haft samma patienter i 30 år. De har lärt sig av sina erfarenheter. Feldiagnosticeringen i Sverige är av stor omfattning.

En kvinna jag kände något låg på sjukhus en månad innan hon dog av en obehandlad hjärntumör. Varför? Har man inte råd med MGR eller liknande? Om man helt plötsligt inte kan tänka eller styra kroppen så borde det vara något fel på hjärnan. Men vad är det för fel på svensk sjukvård? Jag och de anhöriga till alla döda odiagnosticerade skulle gärna vilja veta det. Varför ligger svensk forskning på så hög nivå och de vanliga läkarna på så låg nivår?
 

Hela det osynkronicerade systemet är en del av problemet. Jämför med England: Husläkaren skickar ut och tar in alla remisser han utfärdar och sammanställer resultat, utvärderar, ser till helheten.

 

 

Här slutar jag min betraktelse över det som händer i sjukvården.

 

”Om resurserna är begränsade kan inte alla få vad de egentligen har rätt till.”

https://www.vardforbundet.se/Min-profession/Yrken-och-Vard-A-O/Prioriteringar/