Så satt jag då där och talade med en svensk man på Filippinerna. Jag kunde både se och höra honom trots de stora avstånden i tid och rum. Det var länge sedan jag skypade så det kändes fantastiskt och spännande.
Jag kallar honom Anders. Han hade många intressanta åsikter på sig blogg. Tänkte oftast "outside the box". Det är roligt att få låta tankarna glida iväg åt alla möjliga och omöjliga håll, för "sanningen" är inte statisk eller enkel att finna. Hans blogg inspirerade mig att göra utflykter i tankens värld.
Självklart delade jag inte alla åsikter som Anders hade, men det är ju inte heller nödvändigt. Det roliga med att möta andra människor är ju att deras tankar inte är identiska med mina.
I mötet med en annan människa tvingas jag ompröva mina egna åsikter och det bör vi alla göra. Stelhet och stagnation är inte positivt.
Men det fanns en åsikt som stötte mig något. Anders var anhängare av "Klimatbluffen-gänget". Själv tror jag på den majoritet av obundna forskare som kan påvisa allvarliga klimatförändringar och hur vi har bidragit till denna situation.
Nå, vi hade några samtal och jag sa vid sista tillfället: "Kan jag ringa dig en annan dag och fråga hur det egentligen är att bo på Filippinerna!"
Strax efter detta drabbades öarna av en stark jordbävning, som slog hårt. Jag undrade oroligt hur det hade gått för Anders. Tog kontakt och fick veta att han hade överlevt, trots att huset gått i vågor och att ett hus längre bort hade slungats ned i avgrunden. Jag förstod, trots den lugna ytan, att upplevelsen hade satt sina spår.
Sedan dröjde det inte särskilt många dagar innan nästa prövning drabbade Filippinerna: århundradets starkaste storm!!!
Rapporterna började nå fram och jag insåg katastrofens omfattning. Det fanns ingen aktivitet på Anders blogg. Han hade ingen internetuppkoppling eller el. Kanske låg datorn begravd i leran någonstans? Kanske också ... Försökte minnas vilken ö han bodde på. Det började med Le ....Leyte? Fick höra att detta var den värst drabbade ön och att allt liv där syntes vara utplånat.
Nu började jag tappa hoppet om att Anders levde. Tanken var svår att processa - denna varma person, så stabil och trygg i sig själv - inte kunde han vara borta? Inte bara så där ... ? En vänskap hade just slagit rot, den kunde väl inte redan ha ryckts bort med stormvindarna?
Jag själv tror på andens eviga vandring genom många liv, där lidandet syftar till att vi ska lära oss något nytt, utvecklas, men detta trodde inte Anders på. Jag tycker det är okey att var och en har sin egen form av tro. För visst är det svårt att tänka in någon slags mening i katastrofer som denna. De ser helt meningslösa ut och man tycker att lidandet borde ha sina gränser och den gränsen heter ofta just döden, den som gränsar till ljuset.
Ingen slipper undan lidande, ingen. Vi kan söka upp våra paradis på jorden såsom min vän, men just "paradisen" tycks vara de mest utsatta för klimatförändringarna.
I Sverige är det trångt om tankeutrymmet, vi ska helst tycka ungefär detsamma allesammans. Avviker man åt något håll blir man lätt mobbad. Då är det ju inte fel att testa att bo i något annat land. Det gjorde min vän. Han reagerade och agerade, slog sig ned i ett land som kändes friare, varmare och bättre. Han berättade b l a att sjukvården var bättre: inga köer, fint bemötande och billigt.
Många jämför denna katastrof med tsunamin i Thailand, dit många paradis-längtande svenskar och andra sökte sig. Jag minns en amerikanska som hyrt en hydda på den vita stranden. Hon sa att hon var där för att söka "Peace with her maker." Jag hoppas hon fann den.
Jag får låta tiden gå eftersom man inte har samlat ihop eller identifierat alla döda än. Sedan får jag väl kontakta UD och se om jag, som bara var en blogg-kompis, har rätt till information.
Jag är förundrad just nu över hur illa mina Skype-försök hittills har avlöpt:
Min sista kontakt med mitt X hade jag via Skype: Texas - Sverige. Vi hade inte sett varandra på flera år så glädjen var stor. Vi grät båda två, överrumplade av starka känslor. Tänk att vi kunde se och höra varandra bortom tid och rum!
Några månader vara han död p g a en dykolycka i närheten av paradiset: Galapagosöarna.
Min sista Skype-kontakt var med en vän i Skottland. Det var också en stark upplevelse, att vi plötsligt kunde komma så nära varandra. Vi pratade i flera timmar och sa att vi snart skulle höras igen.
Men så blev det inte.
Hans dator dog. Och han älskade mamma dog helt plötsligt. Deras relation hade varit mycket stark och varm. Jag insåg att denna sorg skulle ta mycket av hans energi och göra det svårt att tänka på att köpa och lära sig en ny, modern dator. Kontakten får inskränka sig till glesa, dyra telefonsamtal i stället.
Med tanke på allt detta vet jag knappt om jag vågar använda Skypa någon igen ...
