Sedan jag hade fått min omdiagnosticering av Peter hyfsat godkänd av en neurolog/psykiatriker återstod "bara" tre år i vårdkö (!), en tid på mildare preparat än neuroleptika d v s avgiftning, en tid utan den nödvändiga ADHD-medicinen, en prövningens tid.
Sverige har länge haft de längsta vårdköerna i Europa och därmed måste jag säga riktigt dålig sjukvård, eftersom kötiden när man väntar på vård kan vara livsavgörande. Köerna har medfört ett obeskrivligt lidande för många. Man har jobbat på att korta ned dem. Jag vet det eftersom jag är kroniskt sjuk och som gammal reumatiker får jag nu träffa min reumatolog ungefär vart tredje år i stället för varje år, därför att de nyinsjuknade ska få vård snabbare. Idén har sina poänger, fast det bästa vore att ALLA fick god vård kontinuerligt.
Köerna till neuropsykiatrin har kortats. Men jag skriver nu om början av 2000-talet, då de neuropsykiatriska diagnoserna hade varit kända ca tio år, men de flesta av dem som redan hade en diagnos fick fortsätta leva vidare med fel diagnos.
De 3-4 åren som bestod av väntan till olika utredningar tärde svårt på Peters och mitt förhållande. Min starka sida är min stora känslighet som gör det möjligt att se mer än andra, ibland. Min svaga är att jag inte är seg och uthållig. Mot slutet av väntetiden hände det som alltid händer i en reumatikers liv: en led hade värkt slut och behövde bytas ut. En axeloperation kom att lägga beslag på mig helt och hållet i åtskilliga månader. Det är inte bara läkningen som tar tid utan också skovet. Alla bromsmediciner måste sättas ut under flera månader, vilket gör att reumatismen aktiveras och till sist kastar ned mig i en avgrund av smärta, sömnlöshet och oförmåga till det mesta - jag blev helt sängbunden.
Under tiden gick Peter in i sin ADHD-utredning, men medicinen kunde han inte få förrän sommaren var slut. Utredningen var inte formellt helt avslutad. Och han led och våndades Och jag grät av smärta hemma i min säng. Ingen av oss kunde hjälpa den andre. Min roll som hjälpare hade kommit till ett slut.
En tjej i bekantskapskretsen började hälsa på Peter och de tog små promenader med honom. Jag förstod egentligen inte vad han sa - promenader? Men han hade ju inte promenerat på 25 år?
Jag förstod bättre när han kom och besökte mig en dag när jag själv hade kommit på fötter. Den man jag träffade var smalare än den jag hade känt och inte ett dugg desorienterad. Han kunde gå åt rätt håll, utan att falla eller krampa eller kräkas. Vi gick en för mig rätt lång promenad medan jag försökte ta in det ofattbara i att detta verkligen var Peter - den Peter jag hade tagit i handen och lett till busshållplatsen därför att neuroleptikan gjorde honom så förvirrad att han inte kunde skilja på vänster och höger, han var som ett litet barn. Men inte nu ... Giftet hade i hög grad lämnat hjärnan och en ny person, en personlighet höll på att födas fram.
Tjejen umgicks allt mer med Peter och en dag blev de kära i varandra. Hon var av den uppfattningen att man måste gifta sig om man vill ha sex - så de gifte sig och flyttade ihop rätt så omedelbart. Det finns kristna människor som gör på det sättet, men jag själv är inte den typen.
När jag fick veta vad som hade hänt fick jag en svår chock. Jag hade hoppats på ett lyckligt slut där Jag var inräknad. När han hade fått sin medicin och lugnat ned sig så skulle vi fortsätta ha spelningar ihop, fast mycket bättre än förr. Allt skulle bli bra - och det blev det också, men inte på det sätt jag hade tänkt.
För att läka min själ åkte jag till ett sant medium och en underbar healer - Anna-Lena Vikström.
Hon sa att jag hade gjort det jag skulle för att hjälpa Peter tillbaka till livet, men att det hade varit en obalans i förhållandet. Jag var ju den som stred för honom, men han hade känt sig underlägsen och ville, när han blev friskare, få spela en mer dominant roll, såsom han hade gjort innan han blev sjuk. Det som hade hänt var Meningen, men det som NU hände var också Meningen!
Jag tänkte på ett bibelord: "Var sak har sin tid."
Jag inledde ett mentalt arbete där jag tänkte bort schablonerna om prinsen och prinsessan som gifter sig och lever lyckliga livet ut. Vi är andar som är här för att lära och lära ut, för att ge och ta emot kärlek under en tid. Ingen äger någon. Vi är bara här för att lära. Jag hittade en inburad, döende fågel, öppnade burens dörr - och fågeln flög ut och bort! Jag skulle vara glad över detta. Det tog flera månaders inre arbete innan jag kommit så långt att jag var emotionellt redo att möta Peter och hans fru.
När jag kände mig färdigbearbetad gick jag in på McDonalds med en bön i hjärtat: "OK, Gud, jag är redo nu!"
Det dröjde inte länge förrän Hon "råkade" dyka upp. Hon hälsade vänligt på mig och sa att Peter skulle komma om en liten stund. Jag väntade med spänning. Vem var han nu - när han gick på ADHD-medicin och hade börjat sitt nya liv?
In genom dörren kom det en mager, långhårig man, klädd i hippiekläder, med en hel del halsband hängande runt halsen. Han slog sig ned vid bordet och flinade stort. "Hej!" Sedan berättade han om musikstudion han hade byggt upp, i källaren han hade hyrt, och om killen som var bra på att spela trumma, som han hade mött. Det skulle bli mycket musik nu och han var full av iver att nå ut med sin musik. Delmålen var skissade och klara. Han pratade fort och ivrigt och var så totalt olik den person jag mötte för fem år sedan att det var helt ofattbart. Det fanns nästan inga likheter alls.
Var detta pojken som hade tappat bort sitt jag? Knappast. Detta var i högsta grad någon som visste vem han var: en genuin hippie!
För att det hela skulle bli mer verkligt för mig fick jag följa med hem till deras lägenhet och lyssna på musik han hade spelat in, se på målningar som hans fru hade målat därför att också hennes kreativitet hade fått sig en rejäl knuff uppåt. De berättade också om sin resa till ett varmt, härligt land där de hade bott en tid.
Peter LEVDE igen, på riktigt!!! Han GJORDE saker som man inte kan göra med en hjärna som berövats sitt dopamin. Två lyckliga personer satt där framför mig och jag kunde bara tänka: MIRAKEL KAN FAKTISKT HÄNDA! MIRAKEL HÄNDER!
När jag åkte hem kände jag en väldigt djup känsla av meningsfullhet inom mig. Ett gammalt ordspråk säger: "Det är saligare att ge än att ta." Det är svårt att inse att detta är den djupare meningen med livet, men när denna sanningen ibland lyser upp himlavalvet - då kan man vara lycklig.
Hoppas låten ligger kvar ett tag: Kees sjunger en gammal, kristen bön om att vara Guds ögon, hans röst, hans kropp här och nu på jorden. Jesus kom inte hit för sin egen skull, för att bli lycklig. I vår tid, med den lyckokult vi har, kan det vara svårt att ta till sig detta: Kanske är jag inte här bara för min personliga lyckas skull?
För säkerhets skull skriver jag ned texten här, för att den är så viktig. Vem har jag utan dig och du utan mig? Vem är Gud om inte vi alla tillsammans? Vem ska hela, trösta och hjälpa den lidande människan om inte du och jag?
God be in my head,
and in my understanding;
God be in my eyes,
and in my looking;
God be in my mouth,
and in my speaking;
God be in my heart,
and in my thinking;
God be at my end,
and at my departing.
Amen.
En annan viktig bön, eller del av den: den helige Fransiskus:
Lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad,
att förstå hellre än att bli förstådd,
att älska hellre än att bli älskad.
Ty det är genom att ge som vi får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse,
och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.
