Egentligen skulle ordet passa in på tiotusentals, kanske hundratusentals sjuka eller gamla människor. När kan man då använda ordet isolerad? Om man har begått brott eller begått misstaget att bli sjuk spelar ingen roll. Man torteras av liknande problematik i alla fall, ungefär samma psykologiska mekanismer drar igång. Ja, jag använde ordet tortyr. Varför begränsa det till fångläger när det finns sjukdomar och ångest som lika effektivt kan bryta ned en människa som om man bränner henne med cigaretter, skär i henne eller drar ut naglarna?
ISOLERINGENS PSYKOLOGI
Nej, jag är ingen psykolog, men läser och lyssnar till sådant som berör området. Igår lyssnade jag på ett program om häktade fångar. Sverige var som vanligt i blåsväder. Antingen är det nya domar angående brott mot tortyrlagarna från EU-domstolen eller från FN. Men det mesta förblir som det har varit i 70 år.
Svenskarna är eventuellt det ensammaste folket på jorden (enl. indiska studier) så de fattar inte ens att vi är flockdjur sedan skapelsen och detta går inte att förneka utan konsekvenser. Många andra folk inser sitt beroende av storfamiljen och gör allt för att hålla ihop den. Sverige uppmanade ett tag svårt sjuka, utförsäkrade att flytta hur långt bort som helst från sina anhöriga om det fanns ett jobb de kunde få, ställda helt utan kontaktnät. D v s politikerna vet ingenting om isoleringens psykologi. De driver människor mot undergången genom sin okunnighet.
I radioprogrammet fick jag veta att en cell i häktet brukar vara 7,5 kvadratmeter stort. Utan restriktioner: TV och tidningar. Med restriktioner: Ingen kontakt med andra fångar eller med anhöriga. Ingen telefoni eller TV. Man är alltså inte dömd, kanske inte ens skyldig och vill ju veta hur det går för familjen, om man har någon, men det får man inte. Man kan få sitta så där ett par år. Ovissheten är total.
Man ska nu överväga att låta de häktade få vara med andra fångar två timmar om dagen. Men psykologerna säger att det är otillräckligt. TVÅ TIMMARS MÄNSKLIG KONTAKT PER DAG ÄR OTILLRÄCKLIGT FÖR EN MÄNNISKA.
Den sjuke kan väl hålla kontakt med sina barn via telefon eller besök. Vännerna brukar dunsta efter många år. Ovisshet angående hälsan lever man med. Kommer jag att utveckla cancer eller har operationen stoppat den, t ex? Kontakt med andra sjuka är svårt då de också har problem att ta sig ut. Det finns alltså likheter med fången. Jag vill gå så långt att jag säger att många svenskar är utsatta för tortyr och går under i tysthet. Det är oerhört många sjuka som aldrig får så mycket mänsklig kontakt som två timmar per dag. Stötte på en människa (autist) som sa att jag var den enda han hade pratat med på ett helt år!
Så, vad händer då med den häktade? Antingen anpassar han sig eller så tar han sitt liv. Många försöker just det och vissa lyckas. Den som överlever anpassar sig till 7,5 kvadrat och får panik om han ska följa med till ett rum på 40 kvadrat. Han hukar, känner sig skyddslös och försvarslös. Är mycket tyst, hittar inte orden, har svårt för att hitta sin röst och sätta ihop meningar, som uttrycker det han vill. Den sociala förmågan har förtvinat.
Samma saker inträffar med många sjuka eller gamla. Man begränsar sitt liv allt mer, till allt mindre yta, för att minimera ångesten. Man klamrar sig fast vid TV:n eller datorn och vågar inte släppa den eftersom den är fönstret mot världen. Vissa ger upp och går och lägger sig permanent, stiger upp när hemtjänsten kommer eller något TV-program lockar. Att gå ut blir allt svårare, d v s man kan utveckla agorafobi. Där ute finns ju inga väggar eller tak.
Jag beskriver här min egen avveckling. För att inte förlora talförmågan talar jag högt för mig själv. Då kallas man galen, men nej, jag tycker det är klokt att jag behåller talförmågan. Växlar mellan svenska och engelska för att ha med mig språken så länge jag kan. Fast, för det mesta är jag tyst och ligger och dåsar medan jag lyssnar till något föredrag på Youtube. P 1 är mera riskabelt numera då jag har "fel åsikt" och inte vill bli förolämpad. IPhonen är behändig, lätt att lägga bredvid sig och lyssna till den åsikt man själv gillar bäst.
Eftersom jag har lite lugnande medicin så kan jag förflytta mig fritt mellan rummen men då jag varit utan så har det hänt att jag fastnat i mitt lilla sovrum och haft svårt för att vara i det stora vardagsrummet. Utevistelse klarar jag numera bara i anslutning till en läkarträff, den sällsynta träffen med den enda återstående väninnan eller ev. en kontaktperson. Det kan gå flera månader utan en sådan eftersom de ofta slutar efter ett par år och det är svårt att hitta någon som man trivs med. Väntan tär på mig. Min son hinner inte köra ut mig så ofta.
POSITIVA EFFEKTER AV ISOLERING: ANDLIG TILLVÄXT
FINNS DET? Jag kunde inte se något positivt alls förrän igår. Då skulle jag ta ett nytt cellprov på Gyn. Därför måste jag alltså snygga till mig, kliva ur mysdressen och se lite mer vårdad ut. Hade färgat bort de grå håren, låtit de blonda lockarna komma fram och såg väl lite ut som en julängel. Med rött läppstift och röda tröja kunde jag faktiskt godkänna mitt utseende, trots att rynkorna börjat komma fram.
Åkte taxi sammanlagt ca 5 mil och fick se något annat än mina allt smutsigare tapeter. Åh vad jag njöt av att se landskapets växlingar och alla små förändringar. Hjärnan fick äntligen lite visuell/spatial stimulans! På ditvägen satt jag bredvid en mycket trevlig, förnuftig ung man som jag kunde ha ett intressant samtal med, då vi hade liknande syn på mycket. Hans utstrålning var ljus och jag kände det som om vi alltid känt varandra trots att vi var främlingar.
Att tvingas att vistas för det mesta i en mycket mörk lägenhet kan göra en människa ljuskänslig. Nu menar jag inte bara solljus utan det ljus som varje människa bär inom sig. Vissa har det väl dolt eller är omedvetna om att de är ljusvarelser. Andra avger ett konstant mysljus och vissa strålar som stjärnor på den mörka natthimlen.
Jag satt en bra stund på sjukhuset för att studera människornas ljus. Det varierade mycket från människa till människa. Vissa hade skal omkring sig, var inneslutna i sina egna tankar, sin egen fåfänga, mycket medvetna om sina snygga kläder och hur de förde sig. De ville dra till sig uppmärksamhet och andra människors ljus medan de själva knappt avgav något. De liknade svarta hål i rymden.
Vissa hade krossats av lidande och ålderdom så att ljuset läckte ut; En man vinglade fram i korridoren och mumlade: "Telefon, var är den? Var är telefonen?" Folk gick förbi. Men jag så ett ljus som omgav mannen: Det var bönens ljus. Han bad om hjälp och bönerna avgav ett ljus. Det var mycket vackert att se. Så jag gick fram till honom och sa: "Kom så går vi och letar upp telefonen!" Jag såg snart en skylt och följde med honom dit: "Där är den! sa jag" Och han vacklade tacksamt fram till telefonen.
Jag kunde då tacka Gud för mitt mörker som gjorde att jag kunde SE andra människor bättre och låta mitt ljus lysa på dem. För det har inte slocknat. Bibeln säger att vår ångest inte kan skilja oss från Guds kärlek. Det bara känns så, men det är inte sanningen.
När jag och flera väntade på taxi betraktade jag en ung man som satt ihop säckad och sorgsen framför mig. Verkade vara från Indonesien eller liknande land. När chauffören kom för att hämta honom försökte han resa sig och gå men kunde inte. Chauffören sa att han skulle hämta en rullstol.
Jag ville gärna lysa lite på mannen så jag visade min nyopererade hand och sa: "Ja, det är tufft med operationer!" Han kände av min medkänsla och lyste genast upp med ett stort leende och sa: "Ja, jag har opererat magen!" "Jag förstår det, sa jag!" Och så log jag lika stort tillbaka medan det kändes som om vi båda två under några sekunder vilade i ett varmt ljushav som bar oss. Olikheterna i etnicitet, ålder, kön osv är oväsentligt när andar möts.
På hemvägen delade jag bil med en gammal, rullstolsbunden kvinna. Hon var väldigt tacksam när hon närmade sig sitt älskade hem. Då vände hon sig om och såg på mig medan hon pratade på. Jag blev överväldigad av det starka, kärleksfulla ljus som strålade mot mig från hennes ansikte. Hennes tacksamhet över livet var också imponerande.
När hon fått hjälp in i rullstolen använde hon en fjärrkontroll för att öppna dörren till sitt radhus. Sedan kunde chauffören bara rulla in henne via en ramp och lämna henne i hallen, där hon satt i mörkret med jackan på. Vad hände sedan? Kunde hon klä av sig själv, resa sig, ta två steg? Kanske. Jag beundrade hennes inställning till lidandet. Att se en människa nära döden lysa upp världen med ett strålande, vitt, rynkigt ansikte fritt från bitterhet och agg, fyllt av tacksamhet och kärlek - det är en fantastisk upplevelse!
Jag har besökt ett medium som var sjuk hela barndomen - Anna-Lena Vikström. En dag togs slöjan till andevärlden bort och hon fick, där hon låg ensam i sjuksängen på lasarettet, se allt det underbara på andra sidan, som ju är här och nu. Hon fick gåvan att se människors aura - i färg! Och detta ljus kunde hon också tolka och berätta vad färgerna betydde, t ex i mitt fall. Allt hon sa passade in väldigt bra. Vissa saker förstod jag inte: som att jag på bilden hon målade upp var stigmatiserad med lila sår i händerna. Men när jag senare kom att ägna mig år hårt arbete för att hjälpa hemlösa förstod jag vad hon hade sett: framtiden. Att hjälpa andra kräver med-Lidande, d v s stigmatisering.
Jag blev glad när jag insåg att min förmåga att avläsa människors utstrålning hade ökat i själens dunkla natt. Så -
LIDANDET KAN MEDFÖRA NÅGOT GOTT - ANDENS UTVECKLING!
Men det inser man aldrig när man är mitt i värsta ångesten utan oftast när man fått lite distans till den.
På korset ropade Jesus: "Min Gud, VARFÖR HAR DU ÖVERGETT MIG??!!"
Hur meningsfullt ett lidande än kan vara ur evighetssynpunkt så känns det inte meningsfullt när man är mitt i det, inte ens för Jesus. Och om han föll ned i ångest och förtvivlan så är det okey för alla andra ljusvarelser på jorden att under en tid inte kunna se meningen. Men den finns där ändå och EN DAG SKA VI SE ALLT OCH FÖRSTÅ ALLT.
Här är en sång på temat "JAG ÄR LJUS":
