Den inre resan - New Age

Om man önskar sig något av HELA sitt hjärta, så kan det hända att man får det man önskat! Så tänk efter före!
Efter en kort vistelse på Västkusten var jag återigen på östra sidan av Sverige och fastän vi hade tagit oss till Dalarö Skans med båt, så kunde jag inte se så mycket mer än SKOG.

Jag älskar nakna, rosa klippor!

Jag fokuserade och bad Gud telepatiskt om att få komma tillbaka till Västkusten. Under några sekunder lämnade jag tydligen min kropp, för expressleverans av bönen till himen - och just när kroppen började falla var jag plötsligt tillbaka i den igen. Det var en märklig upplevelse! Jag misstänker att det hela skulle kunna kallas för "astralresa": vi har en tung, fysisk kropp men också en lättare, eterisk variant, som kan frigöra sig från kroppen när den vill det.

Ganska så omgående fick min sambo sparken från jobbet, men blev erbjuden nytt jobb på Västkusten! Så, då blev jag bönhörd, men om det var en bra bön tvivlar jag på än i dag. Nå, jag fick leva ut min passion för de röda klipporna som möter det brusandet havet! Gråsten är inget jag dras till eller vill måla av.

Men vi förlorade våra vänner, både Steven och jag, församlingen och andra former av kontaktnät. Vi lämnade den lugna tjänstevillan, där vi hade skapat så mycket musik och konst.

På den nya platsen gick jag till gudstjänster i de tre kyrkor som fanns, men det var ingen som passade ihop med den utvecklingsfas jag nu befann mig i. Det verkade som om den gamla, bohuslänska Schartaunismen fortfarande låg kvar över bygderna, som en konserverande kraft. T ex svarade prästen i Svenska kyrkan att de aldrig hade något kyrkkaffe eftersom man efter gudstjänsten skulle gå HEM TILL SIN FAMILJ och resten av dagen i sitt hjärta begrunda den predikan man hade lyssnat till.
Med tanke på upplösningen av kärn- och storfamiljer var den här tankegången ca 100 år efter sin tid.

Vi kunde  kanske ha byggt upp ett nytt kontaktnät i det lilla samhälle vi kom till, men det går inte att bygga något när man är i ett reumatiskt skov (flare). Orsaken till skovet var en medicinskada på örat, som ledde till att jag slutat ta min RA-medicin. Jag meddelade Sahlgrenska att jag nu levde helt utan bromsmediciner, men deras svar var att jag kunde vänta ett halvt år på den nya. De gjorde tydligen ingen skillnad på aggressiv, dödlig  Polyartrit och Artros. Vårdkön krossade det som fanns kvar av förhållandet. Detta gav Steven ytterligare skäl att lämna Sverige: "Ni har ju ingen sjukvård här!"

Steven blev deprimerad av att köra mig i rullstol, p g a erfarenheten att hamna i skuggan av en rullstolsbunden bror. Det mesta i våra liv befann sig på ett sluttande plan. Men det är så med vissa sjukdomar - att de kan få svåra sociala konsekvenser.

 

Så kom då den där dagen då jag låg och grät i sängen, förtvivlat och uppgivet. Jag var i djupet av det djupaste skov och kunde knappt röra mig. Det enda jag hade mot smärtan var ALVEDON!  Torterad av smärtor skrek jag rakt ut i luften:

-   HJÄLP! KAN INTE NÅGON DÄRUTE HJÄLPA MIG?

 
Svaret kom omedelbart:

 
Jag tog mig förskräckt till vardagsrummet där TV:n fanns och hade lyckats sätta på sig själv. Jag stirrade på fjärrkontrollen och ut genom fönstren. Kunde en solstråle fått fjärrkontrollen att reagera? Nej, det fanns inget solsken! TV:n hade jag haft ett par år och många år efter denna händelse. Detta var en engångsföreteelse, förorsakad av vad? Andevärlden gissar jag. Någon satte på TV:n för min skull.

 Jag skulle just stänga av TV:n när jag fängslades av ett varmt leende, ett par kärleksfulla ögon och en karisma som gick rakt igenom TV-rutan. Mannen tycktes vara hindu och guru. Vad hade han att säga? Jo, detta:

-   Jesus was really right when he said: LOVE CONQUERS ALL!

Jag satte mig ned i soffan helt paff och funderade på det som gurun hade sagt. Han sa något positivt om Bibeln, vilket var väldigt generöst gjort. Kunde det vara sant – att kärleken skulle kunna riva ned murar mellan olika religioner, mellan människor av alla de slag och dessutom kunna hela mig på djupet som människa? Jag kände en enormt stark längtan efter en större frihet än den jag hittills känt. I wanted to be a free spirit! Jag önskade att jag kunde kasta av mig min värkande kropp, min kulturella påverkan, mina fördomar och min rädsla inför andra religioner. Jag ville andas i takt med Universum och vara ett med alla dem som bor i Ljuset.

 Plötsligt hade jag fått en ny vän i SriSri Ravi Shankar! Vem kunde ha förväntat sig det? Varför hade livet skickat just honom att hjälpa mig? Jag undrade om jag i min högljudda bön hade råkat hamna på samma frekvens som denne djupt mediterande hindu, där de som ber eller mediterar kan råka mötas? Jag hade länge längtat efter att lära mig mer om meditation eftersom det var för ansträngande för mig som sjuk att stapla en massa ord på varandra ända upp till himlen.

Detta skulle inte bli mitt första möte i andevärlden med denne guru. Några år senare, när jag låg på sjukhus och var mycket ensam kom jag att höra en röst inom mig säga: "This is the art of Living: Don't be fearful - love conquers all!" Det var alltså samma ord som sist, men det började med orden: "This is the art of living." Jag visste inte vad det betydde. Men så snart jag hade lämnat sjukhuset gick jag till ett kafé, som jag ibland besökte, i en något större stad dit jag nu hade flyttat med mitt barn. Där hölls det ett par gånger om året något föredrag en en svensk hindu, Björnell, beträffande den inre resan - genom meditation.

När jag gick till kafét så råkade han sitta där just den dagen och när jag berättade om rösten som hade dykt upp kommenterade han detta med att det ju var Sri Sri Ravi Shankar. "Varför just han?" undrade jag. "Jo, för att han driver något som kallas "The Art of Living institute", som står för diverse rese- och materialkostnader samt välgörenhetsarbete i Indien.

Björnell tyckte att jag gott kunde skriva till Sri Sri Ravi Shankar och be honom komma till Småstad.
Jag vågade inte säga vad jag tyckte: att det var en knäpp idé. Detta var en av Österlandets berömda "vise män": Dalai Lama, Sri Sri Ravi Shankar och Depak Chopra. VEM skulle kunna få honom att komma till Småstad? JAG?!

Men, bara för att visa mig att ingenting är omöjligt, så kom Sri Sri kort därpå till en kursgård 2 mil från Småstad!!! Han var, som Jesus rekommenderade, som ett barn. Han rörde sig glatt och bekymmersfritt, log och strålade kärleksfullt på dem runt omkring honom. Ödmjukheten märktes i varje steg han tog och jag hade not aldrig mött någon predikant som uppvisat en sådan Jesus-likhet som denne enkla man.

En inre resa tar aldrig slut. Min har aldrig stannat upp. Varför? Varför inte? Det är en stor värld vi lever i, full av visa män och kvinnor från olika religioner. Att ta in den samlade visheten gör att man känner sig tillhöra en enormt stor, andlig gemenskap och det gör det lättare att andas när man slagit ut de mentala väggarna, lättare att meditera med andra - oavsett religion. Att kunna mötas över alla gränser vi konstruerat är fredsskapande och helande! Därmed inte sagt att man aktivt kan utöva flera religioner på samma gång. Det blir för rörigt

Men med sina rötter i en viss religion eller filosofi så kan man gott låta goda tankar och vishet från annat håll skapa ett rikare liv. Ekonomin och nästan allt annat är idag globalt. Det globala tänkandet måste också få påverka våra livsåskådningar. De som har varit med om en nära döden upplevelse blir efter återkomsten till jorden sällan de bärande balkarna i en församling. De har sett himlen och vet att INGEN RELIGON HAR HELT RÄTT. Vi har alla både fel och rätt. Där kärleken finns - där finns sanningen! Vi har förmågan att kunna känna vad som är rätt. Rädslan får aldrig styra den inre resan!

 

 

Den inre resan - BAPTISTRÖRELSEN

Det var inte så att avhoppet från Trosrörelsen och skilsmässan gick friktionsfritt, lika lite som min kärleksaffär med en man som både ville ha kakan och äta upp den. Tvärtom: Jag föll mot marken och gick i bitar. Ett tag var jag hemlös även om jag hade någonstans att bo. Jag var så fattig p g a sjukdom och halvtidsjobb så att kommunen först inte ville låta mig få hyra en av deras lägenheter. Ja, jag föll, från radhusidyll till misär. Jag insåg hur naiv jag hade varit som inte förstod skillnaden mellan kärlek och förälskelse och mitt hjärta blödde svårt medan jag föll mot livets botten...

 

NEVER THOUGHT THAT I WOULD BE THE ONE FALLING DOWN!

 

 

 

 

För att lindra den inre smärtan använde jag valium och vin och blev en typisk kvinnlig missbrukare. Jag kunde sköta mitt jobb, men ville inte fortsätta på den inslagna vägen. Jag sökte hjälp och hamnade på ett behandlingshem, som tillhörde en baptistkyrka. Jag uppgav namnet på de läkare som skrivit ut valium åt mig, brände alla broar bakåt och riktade in mig på Framtiden.

 Sedan jag lämnat hemmet dök jag ofta upp på församlingens Kafé. Det skulle dröja ett bra tag innan jag vågade gå på en gudstjänst. För mig räckte det med SNÄLLA MÄNNISKOR, som accepterade mig som den jag var. Successivt tog jag in vad dessa personer trodde på och deras sätt att uttrycka sig. Jag citerar här baptisternas hemsida:

”I vissa kristna sammanhang ställs frågan om det går några "ofrälsta" på "mötena". I baptistförsamlingarnas gudstjänster och övriga verksamhet är svaret nej. Där finns inte många "frälsta" men heller inte många "ofrälsta". De flesta baptister använder nämligen inte dessa beteckningar vare sig när de talar om sig själva eller om andra.”

 Det tog tid för mig att fatta att jag kunde få bara vara - utan någon social kontroll. De flesta i den här kyrkan var i tjugoårsåldern och under utbildning till socionomer. Deras intresse var: MÄNNISKAN. De ville förändra världen genom handfast kärlek – en otroligt bra idé!!!

 Under de här åren var det inte bara kyrkor jag utforskade utan allt annat med – Livet. Jag fick vänner som inte var kristna och jag gick ut och dansade disko! Det som vissa kallade ”världen” väntade på att utforskas. Att dansa disko gjorde mig lycklig, men det liv som omgav dansandet var inte alltid värt att kallas ”liv”.  Män utnyttjade kvinnor. Nattklubbarna liknade på vissa sätt bordeller. Hur ”fri” var egentligen den här kärleken? Den tycktes vara mer på männens än kvinnornas villkor. Jag kom i kontakt med dem som använde sex ungefär som knark. Det här var en djungel att gå vilse i.

Jag smälte inte in särskilt bra. En man jag dansade med lämnade mig mitt under dansen, då han hade ställt en del frågor angående namnet på diverse sångare och band. Jag kunde väl ha svarat: "Tyvärr, men jag kommer ifrån en annan planet!" Jag nöjde mig med att svara: "Vet inte". Och han lämnade mig mitt i dansen, säker på att jag hade rymt från något mentalsjukhus. (Högerkristna fick inte lyssna på världslig musik.)

 En dag satt jag i en pub av den gamla sorten – en jättestor lokal, tillsammans med en handikappad väninna. Det dök upp två skumma existenser, som slog sig ned hos oss. Deras mål var förstås att få oss i säng, men själv var jag inte på det humöret, vilket de snart insåg. Så de riktade in sig på väninna, som dränktes i komplimanger medan jag själv mobbades ut. Tårarna började trängas i ögonvrån och jag reste mig för att ta tag i min kappa när mina ögon stirrade in i ett par RENA, KÄRLEKSFULLA ÖGON! Jag undrade förvirrat om det var en ängel eller en människa. Sedan kom jag ihåg killen från baptistförsamlingen och jag undrade vad HAN gjorde där? Han sa att han var där med en gäng från församlingen, som satt och DRACK TE i ett annat hörn av lokalen, efter en bandymatch!

 Jag bytte snabbt sida. ”Världen” var helt enkelt för hård för mig. Men bland dessa ”lagom kristna” kunde jag slå mig ner och låta pulsen inta viloläge.

 De visade ofta vad de gick för, t ex en gång när jag fyllde år och befann mig i en av deras gemenskapsgrupper. Jag fick då en gåva på 4000 kronor i ett kuvert! De visste hur bekymrad jag var över min vänsterhand. Den behövde opereras, men den offentliga sjukvården hade redan förstört ett ”spelfinger” på högerhanden och en skicklig kirurg jag kände hade blivit helprivat, d v s jag måste betala vad det kostade, vilket var omöjligt. Så – mina nya vänner gav mig de pengar som räddade vänster långfinger – och därmed kunde jag fortsätta göra låtar och spela gitarr, det som var min livsnerv.
 

Så, jag lärde mig tycka om en annan sorts kristendom, den som yttrar sig i goda gärningar och där jag fick frågan ”Vad kan jag GÖRA för dig?” i stället för orden ”Jag ska BE för dig!”

Gudstjänsterna var rätt tråkiga, förutom rent musikaliskt. Det fanns många musiker här! Men kyrkkaffet och umgänget utanför gudstjänsterna var det som fick mig att långsamt läka och kunna utveckla en ny, rimligare gudsbild.

 Det tråkiga var att ungdomarnas iver att ge det de kunde till sina medmänniskor i stället för i kollekt ledde efter några år till konkurs. Den som ville, typ jag, fortsatte vidare till en annan baptistkyrka med mest gamla medlemmar. Det var inte riktigt samma sak, men det fick duga. De gamla visste att man måste offra till församlingen om man vill att den ska överleva. Dessvärre har nog de flesta baptiskyrkor inte överlevt...

Även behandlingshemmet gick under därför att staten drog tillbaks sina bidrag till flertalet behandlingshem i Sverige, så att inflödet av nya medlemmar avstannade.

 Jag lärde mycket av den här tiden innan jag flyttade till annan stad. Jag minns mina möten med kämpande missbrukare, deras kamp på liv och död, deras livsberättelser, de kunskaper jag fick genom möten med den stora nöden.
 
Jag minns Johnny, som föll ned över mina fötter i tunnelbanan, hur jag släpade honom mot spärrvakten, men han slet sig och sprang iväg medan han skrek: ”Jag skiter i ALLT!”

Två dagar senare var han död.

Jag minns Kent, som vräkte i sig alla typer av droger, med lugnare perioder emellan då han kunde visa upp sin stora skicklighet på "lead guitar". Det fick hela församlingen att gunga!
När jag mötte hans föräldrar trillade myntet ned. I pappans ögon fanns allt hat ett barn "behöver" för att förvandlas till en isstod. Han hade behövde en egen "dr Phil", men fick bara piller, som alla andra fattiglappar.

En dag infann han sig på sjukhusets akutmottagning och bad om hjälp p g a mycket svåra smärtor vid tungroten. Läkarna, som mött honom förr, var av den traditionella åsikten att människor med psykiska problem eller missbruk inte kan bli svårt sjuka i sina kroppar, men det kan de!!!

- Du är bara här för att få värktabletter, men det kan du glömma!

Kent var ju tvungen att ta sig hem igen. Nästa dag fann man honom död i lägenheten. Han hade dött av en ansamling bakterier vid tungroten, som hade vandrat ned till hjärtat, som då slutade slå.
Vad är en missbrukares liv värt i Sverige av idag? Ingenting!

Det fanns många fler liknande öden. De flesta var HSP-personer, som mest ägnade sig åt musik.
Musiken var också den centrala nerven i mig, men min barndom var inte lika kaotisk som deras, de jag lärde känna. Så min förståelse expanderade under dessa år och den erfarenhet jag skaffade mig låg som grund till de fem år jag senare kom att ägna åt hemlösa missbrukare.

Som väl är: Alla som hade genomgått behandling dog INTE!

Den här tiden med de ivriga världsförbättrarna i storstadens ghetto minns jag med stor värme och när jag senare måste flytta och lämna dem kände jag stor saknad. De hade accepterat mig som jag var! De såg mig bli sambo med en man, men de dömde inte, i stället kom de och hälsade på oss när vi bjöd in till fest. Och vilken fest det blev!!! Min sambo, som var amerikan, bjöd in Ericsson och jag bjöd in Baptistförsamlingens smarta ungdomar. Mixen var mycket lyckad och jag kan fortfarande höra skratten om jag vill. Där han kom ifrån bjöd man stort och enkelt. Stolar? Helt överflödigt! Man plockar med sig lite enkel mat och något att dricka, sedan minglar man hela kvällen och alltid finns det väl någon trappa eller så att sitta på. DET VIKTIGA ÄR MÖTEN MELLAN MÄNNISKOR, nära möten!