Enligt Wikipedia har människan sju sinnen (2013). Denna uppgift kommer säkert att ändras när vetenskapen går framåt. Detta inlägg handlar om de sinnen vetenskapen inte har satt namn på än, så vitt jag vet.
Jag tycker det är bra om vi accepterar att
det kan finnas sinnen, som vi använder oss av, utan att tänka på det, trots att
de ännu ”inte finns”. Varför? Jo, för att det som tidigare kallades det ”sjätte
sinnet” bland annat kan rädda våra egna eller andras liv!
Om vi förnekar de okända
sinnen, som ger signaler om viktiga framtida händelser och faror av olika slag,
då har vi ju ingen nytta av den utrustning som vi har fötts med!
Parapsykologin har ett
ord för det jag här skriver om: PREKOGNITION.
Det betyder förmågan att känna av det som ligger framför oss i tiden.
Den schweiziske tennisstjärnan Marc Rosset och hans tränare klarade sig från att omkomma i flygkraschen med Swissairs flight SR111 utanför Nova Scotia då han bokade om sin biljett i sista minuten.
Här
är en sida med flera exempel på människor som INTE blev dödade när World Trade
Center kraschade p g a en liten känsla eller ”obetydlig händelse”.
But 20 minutes before
Jag
undvek själv en liten olycka p g a den där mycket vaga känslan. Jag var på
mopedutflykt med min son. Vi kom till ett vägskäl och måste göra ett val, men
jag kunde inte välja, så jag sa: ”Vi fortsätter rakt fram!” Efter några minuter
stannade jag och ropade till honom: ”Du, jag har ångrat mig. Vi åker till höger
i stället!” Och så åkte vi mot en färja, som skulle ta oss över till en vacker
liten ö. Men vi missade färjan med några sekunder. Shit! Jag var lite arg på
mig själv.
Färjan
var beroende av en vajer för att ta sig fram genom vattnet. Plötsligt brast vajern! Färjan började luta, men bilarna föll inte överbord. Den information jag fick
var att färjan skulle få ligga så där i fjorden i åtskilliga timmar framöver,
innan den skulle vara färdiglagad. Denna tråkighet slapp jag ifrån p g a – vad?
Jag
har ett annat minne av Prekognition, som jag inte är stolt över, men jag lärde
mig mycket av händelsen.
Det
var vinter med snö och is på vägarna. Men jag brukade köra moped ändå – med
dubbdäck. Jag körde defensivt så att jag inte skulle behöva göra snabba
inbromsningar. Det går inte att panik-bromsa på snö för då lägger sig tvåhjulingen ned.
När
jag hade kommit utanför huset blev jag plötsligt kramad av en iskall hand och
en röst inom mig sa: ”Du kommer att råka ut för en trafikolycka!” Snacka om att
bli tydligt varnad! Men detta hände medan jag fortfarande ofta förnekade att
jag är HSP, känner mer än de flesta.
Jag
intalade mig att jag skulle vara extra försiktig och därigenom undvika ”mitt
öde”. Jag borde givetvis tagit varningen på allvar och gått in igen.
En
serie omständigheter, som jag inte kunde rå för eller råda över, inträffade.
Mopeden hade förlorat sitt friläge, så jag måste bromsa lite i stället för att frikoppla motorn, där det var halt. Jag körde alltså för fort när en man plötsligt
slängde upp sin bildörr. Jag hade två sekunder på mig att svänga undan för att
undvika att bryta nacken. Hjärnan blev överaktiv och jag klarade svängen! Men
mopeden ”försvann” och jag kraschlandade mot gatan. Jag bröt benet på tre
ställen, skadade handen och blev svårt chockad – för att jag inte vågade lita
på "the beautiful mind".
Djuren
är ju, som väl är, inte så kritiska som vi. De ser saker som vi inte ser och
förnekar det inte. Jag umgicks ett par dagar med en underbar, intelligent afgahnhund, som jag kände
en stark kontakt med, något telepatisk faktiskt. Det är den enda hund jag har kunnat "prata med"!
En
kväll började han stirra på något över mitt huvud. Jag vet inte vad. Sedan
skrek han högt av skräck och inre smärta. Jag tror att han såg sin framtid, men
hur kan jag inte förklara. En månad senare dog han genom strypning. Hans koppel
fastnade i en hiss, dit han hade sprungit in ensam.
En kort tid före min mammas död hörde Rösten av sig igen - den högljudda rösten. Den sa:
- Åk omedelbart till Stockholm ! Din mamma ska dö snart.
- Men ... jag är för trött och sjuk!
- ÅK!
- Men hur? Jag måste få åka bil, men har ingen.
- JAG ska hjälpa dig!
Det ordnade sig snabbt med pengar till sonens körkort, som nästan var färdigt. Vi fick pengar till att hyra en bil. Jag kom snabbt och bekvämt fram till sjukhemmet, där min mamma låg efter en liten stroke. Men hon kände ändå igen både mig och min son. Det var inte för sent! Jag satt en stund hos henne varje dag i tre dagar, med fotoalbum i knäet. Jag tackade henne för alla fina minnen och allt bra hon hade gjort för oss barn. De dåliga sakerna förlät jag henne. Jag packade hennes resväska full med kärlek och förlåtelse eftersom det är det enda man kan ta med sig till Himmelen.
Min gamla mamma mådde väldigt bra av besöket en tid, men sedan fick hon en stor stroke och dog!
Min syster blev chockad, men jag blev bara tacksam för att jag hade lytt Rösten. Jag hann bearbeta vår separation innan vi skiljdes åt.
Jag gladdes åt att hennes drömmar och "före-döden-hallucinationer" var ljusa och harmoniska. Hon var fri nu från sin sjuka kropp och hade kommit till en ljusare dimension. Jag var glad för hennes skull, och också för att:
