Jag orkar inte leva mer!!
Missförstå mig inte. Har inte planerat ett självmord. Depression innebär att man är näst intill paralyserad och inte kan förmå sig att göra någonting. Jag är gammal nu och har kämpat med svår ledgångsreumatism i 44 år, 22 operationer, massor av cortisonsprutor, neurologiska problem med brist på kvinnliga hormoner som gav mig PMS i 23 år då de räddande pillren kom. Jag har kämpat med brister av neurologisk, psykologisk och fysisk karaktär MEN har ändå hunnit med att LEVA, haft två män, fått ett barn, har jobbat med allt möjligt och det roligaste var sing- and songwriting samt målningar.
JAG ÄR NÖJD NU! Att man är nöjd med den glädje och sorg man gått igenom tills man berövats de flesta funktioner man haft och mest ligger i en säng i väntan på resan hem till himlen ser jag inte som konstigt. De flesta människor jag haft fina relationer med är döda och kommer att möta mig snart.
Så vad gör man då mer än att leva på vackra minnen? Jag ville vlogga dessa minnen men klarade inte av tekniken. Teknik har aldrig varit min gjej. Eutanasi har vi ju inte här i det land som förbjuder det mesta och har en hög självmordsstatistik. Hur kul är det att hänga sig eller hoppa ned för ett riktigt högt berg? Är det inte bättre att erbjuda eutanasi, till dem som inte är dementa?
JAG VILL SKRIVA OM ALTERNATIVA SÄTT ATT LÄMNA DENNA JORD
Med tanke på att Estonia blivit aktuellt igen så tänker jag på ett samtal med en man boende i väst, som förlorade sin fru i Olyckan. Han berättade om att hon drabbades av cancer och egentligen ville dö av den, för hon var trött på livet. Men vad skulle folk då säga - att det var självmord att inte ta behandlingarna? Så tyvärr blev hon frisk.
Några väninnor försökte få upp kvinnan ur hennes depression genom att ta med henne på en kul resa med Estonia, den där som sjönk ni vet. Och så fick den deprimerade sin död till sist och medkänsla i stället för fördömelse.
Tror du på synkroniseringar? Det gör jag. Jag tror inte att någon ombord vad där av en slump. Våra öden är bestämda innan vi föddes. Om jag hade en anhörig på botten, under sten och cement så skulle jag prata med honom via telepati och ha en himmelsk kontakt med honom. Skelettet är inte till någon nytta ändå och sörja kan vi göra var som helst. Det finns så stora minneslundar numera att man inte har en chans att hitta lite aska av sin anhöriga i alla fall. Kroppen är borta, men inte anden. Den går vidare från liv till liv, efter viss planering och vila i himmelen. Jag har kommunicerat lite med min mamma och x-man de närmaste månaderna efter dödsfallen. De mådde bra!
Så visst vill jag leva vidare, men inte i den här tunga dimensionen och isoleringen som blivit nästan total genom välfärdens fall plus Corona. Man kan som troende önska att få komma hem igen. Berättar gärna om hur Sara kom hem på det sättet: genom bön. Men själv har jag två personer att bry mig om innan jag lämnar.
Ska sluta här o fortsätta senare med att skriva om omedvetna dödsfall men där jag har förstått and Anden ville hem.
