Mötet med Anna-Lena, medium

Av de tre personligheter jag träffade under Baptisternas dialogforum med New Age var den jag fascinerades av mest: Anna-Lena Vikström.

http://www.anna-lena.se/

Anna-Lena berättade i all enkelhet om sin uppväxt i samevärlden, verkade mycket enkel, anspråkslös och äkta. Det som fascinerade mig mest var att hennes ögon tycktes i högre grad se inåt än utåt! Nu är jag själv en människa som i viss mån uppfattar människor i form av energifält, inte bara som kroppar, så jag vet inte om alla upplevde henne på samma sätt som jag.

Anna-Lena Vikström är en person som aldrig skulle såra någon, har studerat psykologi, är mycket kärleksfull och har fått sin gåva från Gud. Detta är vad hon själv har berättat: Att hon som barn ofta låg på sjukhus och hade det ensamt, men en dag drog Någon undan slöjan mellan denna värld och den rent andliga. Hon såg änglar och goda andeväsen och hon såg från denna dag människors AUROR, deras energifält i färg! Dessa färger säger allt om den människans tillstånd på olika vis.

Jag kände att hon inte ljög och hon berättade att hon kommit till tro på Kristus och försökt vara med i en Pingstförsamling. Tyvärr är det inte rätt ställe att vara synsk på, såvida man inte ger det en viss, förutbestämd form. Men detta med ATT SE LÄNGRE än de fysiska ögonen ser kan ta sig väldigt många uttryck och formen för detta uttryck måste vi låta stå öppen!

Detta naturbarn kunde givetvis inte begränsa sina fantastiska gåvor till en enda tight form, hon behövde större frihet. Dessutom var de kristna runt omkring henne rädda för att hon hade med onda andar att göra och kunde inte låta henne få vara kvar i församlingen. Jag förstår att de hade respekt för andevärlden men för den andliga människan framstår det för mig som en plikt att PRÖVA ANDARNA! Generaliseringar och rädsla duger inte. Vi måste våga känna inåt - själva!

När jag kom till hennes mottagning första gången ville jag ha lite healing och viss vägledning. När jag låg där på britsen var det som om en vårflod strömmade genom min kropp. Det fanns en massa isblock i floden, men de var på väg att smälta bort. Jag upplevde en enormt stark kärlek, som ville smälta bort all min rädsla och bitterhet. Som om inte detta var nog så sa hon, medan hon höll sina händer på mina axlar: "Du är omsluten av en bubbla av Ljus. Den finns där för att beskydda dig!"

Jag började gråta tyst och stilla. Tänk att Gud ser allt! Han hade hört min mammas ord till mig när jag var ung. "Du har aldrig varit som andra barn! Aldrig! När du kom där på vägen med dina klasskamrater så var du ändå inte MED dem - DU VAR I EN BUBBLA! Fattar du? DET VAR FEL PÅ DIG FRÅN FÖRSTA BÖRJAN!"

Enligt min mamma så var jag "fel". Den något autistiska bubblan var fel. Jag och hela mitt liv, t o m mina höga betyg var fel, för det enda hon ville var att jag skulle vara NORMAL. Att vara speciell är okey. Måste man vara normal? NEJ! Nu fick jag beskedet att denna min inkarnation, som flickan i bubblan, inte var fel. Jag hade en tuff uppväxtmiljö och för att överleva där hade skaparen utrustat mig med en BESKYDDANDE BUBBLA.

Detta kallas för HEALING. Vilken psykolog skulle kunnat träffa mitt i prick så snabbt och ge mig ett möte med Kärleken på ett så starkt sätt?

Jag strävar mest efter min andes helande och jag kräver inte att min kropp måste bli återställd. Den är i alla fall tillfällig, medan anden däremot är evig och därför viktigare.

Anna-Lena gjorde också en Aura-målning med förklarande ord till. Jag kände igen mina styrkor och svagheter i det hon ritat, men jag fattade inte varför jag hade blivit stigmatiserad med ett lila hål i varje handflata? Men jag skulle komma att fatta det tre år senare då min period av hjälparbete bland hemlösa trippeldiagnoser började. Det var rätt jobbigt faktiskt, men meningsfullt.

Anna-Lena sa att jag hade varit nunna i mitt tidigare liv och genom skrifter försökt att nå ut med kärleksbudskapet. Jag upplevde efter min död att jag inte hade lyckats särskilt väl och därför kom jag tillbaka till jorden för att göra ett nytt försök. Och som Du, kära läsare, märker så är jag just nu i full färd med detta försök! Jag berättar om Anna-Lena för att inspirera någon annan att söka hjälp hos just henne för att hon faktiskt kan GE DIG KÄRLEK!

Detta med reinkarnation och att jag skulle ha varit nunna var en tanke som var ny för mig. Så jag lade den på en hylla jag kallar för "hypotes-hyllan". När jag senare började umgås med en katolsk nunna och plötsligt "visste" saker som jag inte av naturliga skäl skulle kunna känna till - då kom jag ihåg vad Anna-Lena hade sagt. Flera händelser tydde på att hon kanske hade rätt, faktiskt.

Beträffande framtiden så fick jag ställa frågorna till en högre Makt medan hon lade ut kort med enkla symboler på bordet. Jag kände att mitt förhållande var på väg att dö och när jag vände på ett kort företställande en gravsten, så bekräftade det bara en känsla jag redan hade. Men jag visste inte att kortet var väldigt bra valt eftersom min dåvarande man också skulle komma att dö åtta år senare.
Ett medium ska inte tala om negativa händelser i framtiden, men det var ju jag själv som vände ett kort och tolkade det.

Anna-Lena har fått in flera träffar i mitt och min sons liv. Hon kunde trösta honom med att han, trots oförmåga att klara gymnasiet, skulle komma att få en yrkesutbildning. Detta skulle visa sig stämma!

Hon märkte, före narkosläkarna, att mitt nervsystem är avvikande. Innan en neuropsykiatrisk utredning hade ägt rum såg hon, under en chackrabalansering, att något var annorlunda med mig: "Jag kan inte göra som jag brukar. Det stämmer inte ... hmmm...  det är något neuroligiskt ..."

Hon såg text och bilder och gissade på att jag skulle skriva en bok. Det har jag inte gjort, men det jag gör just nu handlar ju i alla fall om text och bild. Det finns mycket mer att berätta men jag slutar här.

Anna-Lena är en medial rådgivare. Hon tvingar givetvis inte någon att göra det ena eller det andra. Jag gillar hennes attityd, för det är ju VI SJÄLVA SOM STYR VÅRA LIV. Ett medium kan "bara" stötta oss i att göra det vi redan känner inom oss är rätt - göra det klarare för oss. Anna-Lena vill få oss att upptäcka vår egen synskhet, våra egna styrkor och ge oss kraft att stå på egna ben.

Hon lever som hon lär och hon har också erfarenhet av den där skyddande ljusbubblan, som hon har runt omkring mig:

http://www.anna-lena.se/anglakurs/skyddsangel.html

Jag har väldigt många erfarenheter av skyddsänglar. Jag har hört dem, men inte sett dem. De flesta har inte fått den förmågan och därför är det bra att kunna få stöd av någon som ser mer ...

Vågar man lita på MEDIUM?

När det gäller DEN ANDLIGA VÄRLDEN så finns det ju mycket att utforska, men man måste vara försiktig. Riskerna är ungefär desamma som vid bergsklättring eller skridskoåkning på havet. Vissa hjälpmedel och räddande redskap behöver man ha med sig.

Som pingstvän fick jag lära mig att synska människor var onda, såvida de inte tillhörde församlingen och utövade de gåvor som där tilläts: profetians, kunskapens och helandets gåvor. Formerna för dessa gåvor var strikta och formella. Själv hade jag svårt att få plats i dessa former, det vill säga utvecklas medialt.

En pastor kom ned till mig en gång, efter predikan, och viskade en profetia, eller synska ord, in i mitt öra. Ingen annan hörde vad han sa. Det var diskret och mycket fint gjort. Dessutom var orden absolut äkta, den kände jag. Framtiden skulle bevisa att det han hade viskat var sant. Inom den karismatiska rörelsen fanns det plats för det övernaturliga och om man använde sina gåvor på rätt sätt så kunde det bli bra.

Min första "skola" för att utveckla min synskhet var faktiskt Pingskyrkan. Men av flera skäl passade jag med tiden allt sämre in där.

När jag inte längre kände mig bunden till någon kyrka på det sättet, bestämde jag mig för att pröva på att gå till en ”spådam”. Jag var faktiskt rädd för att hon skulle säga sådant som inte kom från den högre, sanna kärleken utan från diverse skumma andar i dimensioner jag själv aldrig skulle vilja bo i.

 Hon besannade mina farhågor!  Innan jag hann ringa på hennes dörr kom det en svart, fräsande katt och hoppade framför mina fötter! Det var ingen trevlig katt precis!

Kvinnan berättade saker för mig som föreföll sanna, men ingenting är mera sant än kärleken och det var där hon brast. Plötsligt sa hon något verkligt elakt om mig och min personlighet. De där elaka orden minns jag än i dag. Acceptera aldrig att ett medium kastar på dig negativa förutsägelser!

Hon såg verkligen bilder framför sig. Hon sa plötsligt: "Du får INTE åka med en röd bil hem!" Jag hade åkt med en röd bil till damens bostad och planerade att åka buss hem. Hon hade alltså sett en sann bild, som hon gjorde en felaktig tolkning av. Detta lärde jag mig något av: Om jag själv skulle få se eller känna något med mitt sjätte sinne så skulle jag akta mig noga för att tolka det och bara säga vad jag upplevt. Ju mer man lämnar över till den andra människan att tolka själv, desto bättre.

 Efter detta möte med ondskan ville jag inte uppsöka någon spådam mer. Enough is enough!

Men, av en slump, kom jag i kontakt med en spådam 20 år senare. Jag talade med någon som ville hyra ut ett rum. Under samtalets gång sa hon att hon var medium. Hon berättade att hennes mamma hade lämnat bort henne vid fyra års ålder därför att hon var rädd för sitt eget barn! Redan som barn visste hon saker som andra inte visste. Detta barn berättade vad hon visste utan några som helst spärrar. Som vuxen hade hon varit gift. Efter skilsmässan hade mannen hängt sig! (Vilka tankar sände hon ut till honom? Försoningens? Nej.)

 Alla röda lampor inom mig blinkade: VARNING! FEL INFORMATIONSKANALER!

Jag ställde trots det en personlig fråga för att testa mediet. Svaren jag fick var skrämmande sanna. Hon visste att jag var utsatt för omfattande förtalskampanjer, ledda av en kvinna som hatade mig. Jag är en mycket kontroversiell människa, som kan förväntas göra det som de flesta INTE skulle ha gjort! Jag var med andra ord ett populärt förtals-objekt.

Mediet sa sedan: ”Vi ska se till att hon får lida lika mycket som du har lidit!”

En häxa!

Jag kastade omedelbart på telefonluren. Jag tänker aldrig någonsin uttala en förbannelse, det är helt i strid med kärlekens lagar. Om jag inte följer kärlekens röst, när jag ger mig in i den andliga världen, då kommer det att sluta riktigt illa! Detta är en grundregel.

Efter dessa upplevelser tänkte jag aldrig mer ha med medier att göra, men det kunde jag inte hålla. För när jag mötte Anna-Lena Vikström på en konferens så föll jag pladask för den utstrålning av djup andlighet, kärlek och mystik, som omgav henne. En mystiker dras till mystiken, så är det bara. Och Anna-Lena gjorde mig inte besviken, hon var på ”rätt sida”. I nästa blogg-inlägg berättar jag en del av det som hon gav mig.