"Kontakta din läkare" är slitna ord som används överallt, på vårdsidor, i FASS och i andra situationer.
Man borde också skicka med instruktioner om HUR?!
En av de mottagningar som kollapsat på ett mycket dramatiskt sätt i Västra Götalandsregionen är Reumatologen. Telefontiden har krympt från sex till EN timme per dag - tidigt på morgonen förstås.
Jag är ingen morgonmänniska men skulle väl kunna tvinga mig till ett kort samtal, men det ser inte ut så längre. I morse använde jag en halvtimme till att ringa två ggr i minuten för att försöka slå mig igenom muren till växelkön. Oavsett om jag försökte hamna i sjukhusets växelkö eller Reumatologens så var resultatet detsamma: "VI KAN INTE TA EMOT FLER SAMTAL! RING SENARE! Senare än en timme? Nej, de menar ju en annan dag, eller kanske en annan månad?
Reumatism är en folksjukdom. Oändligt många sorters sjukdomar räknas in här, inte bara Ledgångsreumatism. Fibromyalgi är t ex en vanlig sjukdom numera, för att inte tala om Artros.
Behoven är alltså mycket stora men resurserna krympte drastiskt efter 2015-16, då de enorma migrantströmmarna slog emot sjukhusens bräckliga väggar, likt en tsunamivåg. I mitt område skulle man spara in 900 miljoner på vården för att klara invandringen. Det är den enda goda förklaring jag hittar till den "World-trade-centre-inspirerade" kollaps av vården som då inträffade, även om diskreta nedskärningar förekommit i tjugo år.
Löfvén skulle visst satsa en miljard på vården i hela Sverige, sammanlagt, medan NÄL måste spara in nära en miljard under förra året. Vem vill han lura med dessa siffror? Dem som saknar dator och inte är vårdberoende antar jag. Somliga lögner går lätt att genomskåda.
Intill NÄL ligger Sveriges största asylboende, 800-900 platser. Behöver dessa människor sjukvård? JAAAA! Alltså behövde vården byggas ut, men man gjorde tvärtom, vilket skapade vårdkaos.
Jag visste ju att jag inte skulle komma fram till Reumatologen och att jag inte har krafter att ligga på en hel timme per morgon, så jag skrev ett brev med mina ärenden, hoppades att printern skulle fungera, vilket den gjorde, och la brevet i ett kuvert.
Jag bad min kontaktperson att köra mig till Reumatologen (kl 15), som brukade stänga kl 16. Jo, dörren var öppen. Receptionen var igenspikad och det stod bräder lite varstans. Vid ingången till rummen stod det stora skyltar med arabisk text.
Jag tassade in i gången och kikade in i rummen. Nej, det fanns vare sig läkare eller sköterskor någonstans. Förr i tiden fanns de där till klockan fyra, men nu är de ju så få och utbrända att de går hem tidigare, om de ö h t kom dit idag. Det kändes spöklikt, som att simma ned till botten och undersöka en båtvrak.
Nå, i fikarummet fanns jag två tjejer (kontorister?) som faktiskt tog emot mitt brev, brevet till MIN läkare. När han är där är förstås frågan. En begäran var intyg till Regionen om att jag inte kan åka buss till NÄL, men bara färdtjänst. Hur det går med den saken får ingå i den thrillerserie jag numera lever i.
Sjukvård, omsorg, bidrag - allt är i farozonen och hjälpinsatser ryker på löpande band. Min depression växer sig allt djupare. Om dessa nedskärningar fortsätter så blir det ju ingenting kvar!
Gränserna står åter på vid gavel och detta kommer att medföra ännu större nedskärningar i vård o omsorg, men vad blir då kvar? Nästan ingenting. U-landsnivå.
En alternativterapeut med goda läkarkontakter sa att en överläkare menade att svensk sjukvård är nära att hamna på samma nivå som Afghanistansk. Så, frågan är om det är någon idé att flytta hit - till en land där man riskerar att dö för att man inte kan få adekvat sjukvård i tid? Om jag fick välja på att dö av en kula eller svår cancer i vårdkön, så skulle jag välja kulan.
