DE ANDLIGA LAGARNA

Det ligger inte för mig att göra saker bara för att någon säger till mig att jag SKA göra det. Jag måste själv förstå Varför.

Visst lät jag mig matas som en fågelunge när jag var nykristen, men sedan kom funderingarna kring om/vad/hur det som predikades skulle kunna omsättas i praktieken i den tid jag levde i. Enda sättet att få veta om något är sant är att utforska det noga och satsa allt.

 Jag var alltså intresserad av att ta reda på om de mest frekventa andliga principerna jag läste om var sanna. Jesus sa ju en hel del konstiga saker. B l a sa han: ”Ge bort allt du äger och ge till de fattiga!” VA? Hur överlever man då? Det fanns helgon som gjorde det och efter ett antal självutgivande år satt de i ett kloster, halvsvalt och frös. Sedan fick de förstås ledgångsreumatism och dog eftersom det saknades verksamma mediciner.

 Ändå ville jag testa denna princip, i liten skala;

Jag var på en resa med tre mål: det var kristna konferenser och kristet missionsarbete för ungdomar. Jag hade med mig något mer än 1000 kr. Det var under den första konferensen, då vi bad och sjöng så mycket, som den inre Rösten bad mig att ge bort det mesta av mina pengar till en medmänniska i nöd. Jag bad över detta och jag behövde ett säkert tecken eftersom det ju kunde vara egna tankar, knäppa tankar.

 Efter bönen skyndade jag till mattältet, där det var rätt så tomt. Satte mig och åt bredvid en tjej jag inte kände. Sedan kom en pastor och började prata med tjejen, som hade stora problem socialt och ekonomiskt. Jag tog min tallrik för att gå men pastorn sa att jag kunde sitta kvar. (?) Ok, då gjorde jag väl det, medan jag fick en inblick i hennes tragiska situation. Plötsligt slog det mig att den där tusenlappen (1975) skulle kunna förändra hennes liv rätt mycket. Därefter fylldes jag av en mycket stark kärlek och glädje. Det bubblade upp inom mig och jag sa till pastorn:

 -        Det var bra att jag fick sitta kvar här, för jag tror att jag kan hjälp till!

 Sedan fick hon pengarna. Hon bara stirrade på dem och kunde inte tro sina ögon. Det var mycket pengar på den tiden. Tårarna började trilla ned för hennes kinder. Sedan kramades vi, länge, och under tiden badade vi båda i ett himmelskt Ljus. Jag kände mig lyft in i en annan, högre dimension – motsatsen till det ångestfyllda egots – kärlekens. Vi stod där länge och grät och höll om varandra medan hon tänkte:

 -        Gud måste ha förlåtit mig att jag skaffade ett barn med en tillfällig förbindelse, eftersom han hjälper mig så här. De i församlingen dömer mig, men kanske inte Gud?

 Hennes hjärta läkte något, såren varade inte längre. Någon måste ju ha sett hur hon hade det och brytt sig om henne? Var Gud alltså barmhärtigare än de som menade sig företräda hans sak?

 Jag fick senare brev ifrån henne. Hon skrev att hon hade köpt en vävstol och mycket trasor. Nu vävde hon mattor för fullt och det var många som ville köpa dem. Hon tackade så mycket för att hon nu LEVDE igen!

Livet hade fått innehåll, hon accepterade sig själv och hon tjänade lite extra pengar.

Hon älskade sitt "oäkta"barn mer än någonsin. Det var nu en stor himmelsk gåva, en rikedom - något att vara stolt över! Hur vi kommer hit är mindre viktigt än ATT vi faktiskt får komma hit.

 

 

 

 Men – hur skulle nu JAG klara mig??? Experimentet var inte avslutat. Jag betalade biljetten till Stockholm och nästa konferens. Den kostade 60 kr och det var allt jag hade, allt. Resan gick bra ändå tills bromsarna slogs på vid Stockholms Central. ”Gud, vad har jag gjort? Är jag sjuk i huvudet? Jag har ju inga pengar till konferensveckan i Stockholm. VAD HAR JAG GJORT!?”

 En tjej klappade mig på axeln och stirrade på mig med stora, förvånade ögon.

 -    Herren sa till mig att jag skulle ge dig de här pengarna!??

 Hon räckte mig 60 kr. Jag sa till henne att hon hade gjort rätt och att det faktiskt var Guds röst hon hört därför att det jag behövde just då var exakt 60 kr. Detta lugnade oss båda två, eftersom ingen av oss ville bli psykotisk.

 Veckan i Stockholm bestod delvis av sångstunder på sta’n. Det var ju så på Jesusrörelsens tid. Man hade en knapp på sig som sa: "esus lever!" Och man delade ut broschyrer efter sångstunden så att folk skulle hitta vägen till himlen. Solen sken, det var kul att sjunga och mat fick jag varje dag - men inte glass. De andra hade råd att köpa glass av och till, men inte jag, jag var pank. Det kändes lite tråkigt eftersom det var så varmt och man blev torr i halsen av att sjunga. Men det finns andra värden i livet än glass.

 Det var under en sångstund då jag gick runt med broschyrerna och delade ut dem. Jag sa det inte till alla, men till en kvinna som stod där ensam, det något klyschiga:
 

-        Vet du om att Jesus älskar dig?
-        Nej, sa hon! Jag har tänkt att ta livet av mig idag!
-        Snälla, göra inte det! Jag kan besöka dig i morgon. Vill du det?
-        Ja, tack.

 Nästa dag gick jag till mötet med kvinnan och slog mig ned i soffan. Snabbt kom det en katt och kurade ihop sig i mitt knä. Den spann och var mycket kelig. Då bröt kvinnan ihop och grät. Jag undrade ju varför och hon berättade att denna katt var väldigt folkskygg och alltid gömde sig under en säng om den kom någon på besök. Eftersom katten hade reagerat på de energier som just då omgav mig – de ljusa, så hade katten därmed bekräftat att jag kom från den ljusa sidan med hopp om nytt liv. Hon ville att vi skulle be tillsammans att Gud skulle ta hand om hennes livssituation. Det gjorde vi, lugnt och fint. Jag behövde inte anstränga mig på något sätt eftersom jag bara var något som Kraften använde. Det hela skötte sig själv. Och denna omvändelse kändes inte det minsta konstlad, inte ens för mig!

Djur är mycket känsliga för energier och andar. Mycket användbara i sådana här sammanhang. De föredrar alltid Ljuset.

 Kvinnan och jag hade kontakt efter detta och jag hälsade på henne i Småland, dit hon flyttade för att få lite sinnesro. Hennes grannar tillhörde Frälsningsarmén och tog väl hand om henne. Nytt jobb hade hon fått och en mysig man som satt i en gungstol och rökte pipa. Hon hade gått från kaos till idyll!

Jag kunde knappt tro att det var sant – att jag hade varit inblandad i detta skeende, bara för att jag beslöt mig för att praktiskt experimentera med en viss andlig lag: GE SÅ SKA NI FÅ! Det jag själv hade fått var viktiga insikter och glädjen i att få se sorgsna ansikten lysa upp och stråla mot mig och mot livet. Vetenskapliga undersökningar visar att människors belöningssystem går igång mer när vi göra något för andra än för oss själva.

 Sedan var det en annan sak: Hur skulle jag ta mig från Stockholm och vidare till missionsgruppen OM utan en krona på fickan? Jag frågade kompisarna på konferensen om någon skulle åka bil till Småland? Nix, inte någon. Men en tjej hade viss kontakt med ett par som skulle åka till Småland den veckan. Tyvärr hade hon glömt deras efternamn och telefonnumret hade hon inte med sig. Hon skulle försöka minnas namnet medan hon gick ut och shoppade i Stockholm City.

Hon hann inte långt förrän hon träffade på just dessa två vänner och kunde be dem skjutsa mig. När hon kom tillbaka till kyrkan såg hon blek och omskakad ut medan hon berättade vad som hänt: ”Jag bara gick iväg några hundra meter – och där stod de!” Det är ju inte så självklart i en storstad…

 Så blev jag då skjutsad till Småland och anlände mitt i natten. Då var jag faktiskt tvungen att fråga om jag kunde få låna pengar till ett hotell, men de som körde mig ville till varje pris ge mig pengar till hotellrummet och det gjorde de med stor glädje!

 Så anlände jag då till Smålandsstenar i tid, men utan pengar. Jag förklarade varför och de svarade att eftersom denna organisation levde av gåvor och tro så var det okey att jag åkte med dem till träningslägret i Belgien ändå. Vad som sedan hände tänkte jag också berätta, det var under denna tid som min sjukdom började slå rot. Sjukdomen var alltså inte ett straff för mina "synder" eller uttryck för bristande tro, såsom vissa religiösa kan tänka. Den var bara ett led i min utveckling. Belöning för det goda jag gjort hade jag ju redan fått: Kärlekens lön är kärleken!

 Nu hade jag inga pengar mer att ge bort. Nu skulle jag i stället ge upp allt som hade att göra med komfort, näringsriktigt mat, värme, sömn, vila mm. Jag närmade mig med snabba steg det klosterliv jag upplevt i mitt förra liv: Askes, Enkelhet, Celibat, Självuppoffring, Bön. Tänk så rätt det kändes från början…men efter hand kom jag att omvärdera detta med Askes, den medeltida synen på att den andliga människan för att nå Gud måste späka sitt kött, gå i tagelskjorta och piska sig själv för att uppnå ett högre andligt tillstånd. Var det verkligen vägen till Gud? Med oemotståndlig kraft drogs jag bakåt mot medeltiden igen...och nunnelivet.

De tuffa träningsveckorna i Belgien väntade på mig, innan jag skulle skickas vidare till Österrike.