KNOGPROTESER - GIPSTIDEN

Jag har kämpat på med gipshanden i nio dagar nu och jag hatar det mer och mer. Om jag inte hade haft höger tumme intakt så skulle allt blivit 100 ggr värre, men den är till stor hjälp.

Jag skriver just nu med vänsterhanden, fingerställning, och en stund får högertummen vara med tills tyngden av gipset blir för mycket. Det är sex dagar kvar tills dess att stygnen ska tas och jag ska få en träningsskena, som Spenshult skickar till staden där jag bor. Får träna här hemma. Handens nya kläder blir lättare och det borde bli lite lättare att leva då.

Frågorna går inte att hålla borta nu, frågan om jag kommer att få ett grepp så att jag kan köra moped igen vågar jag knappt tänka. Rörligheten blir begränsad och stålproteser kan man inte forma hur som helst genom träning. Vad kommer jag att kunna göra med den nya handen?

Jag minns när man tog bort en del av vänster handled och jag tränade varje dag för att kunna spela på min spanska gitarr. Men leden var borta, rörligheten nedsatt och jag stod inför ett hinder som inte gick att rubba. Jag måste gå runt det. Gick till en gitarraffär och provade de mest smalhalsade gitarrerna tills jag fann en country-gitarr som jag kunde spela hyfsat på. Lärde mig ny teknik och egna ackord, fortsatte mitt låtskrivande som förr.

För att inte mista gitarren sköt jag upp knogoperationen tills jag närmade mig förlamning. Jag räknar inte med att kunna spela på den igen. I så fall blir det en glad överraskning. Men mopeden bara måste gå att anpassa för hur ska jag annars komma ut i naturen? Kan man ta färdtjänst till tredje björken till höger om de fyra stora granarna?

Mopeden är mina ben, mitt fria, friska liv, min glädje och den enda möjligheten att få leva "ett liv som alla andra", som Socialtjänstlagen talar om. Men när en kort färdtjänstresa t o r kostar över 100 kronor då kan den fattige inte röra sig fritt med färdtjänst.

Tyvärr är det inga andra reumatiker 60 + som upptäckt mopeden, inte som jag sett till i alla fall. Synd om dem som haltar och plågas när de går: synd att de inte vill eller vågar bryta mot konventionerna och få uppleva hur det är att flyga fram över ängarna, känna doften av gräs och blommor, doften av liv och lust, vara obegränsad och "Forever Young".

Det måste gå, jag bara måste få greppet tillbaka! Alla tvivel på att jag ska kunna åka moppe igen måste jag kväva. "Att göra det man måste är att göra det man vill ..."

Jag drömmer om en ny moped med anpassat handtag så att jag kan flyga fram över ängarna!

OPERATIONSDAGEN

Och så kom dagen D, då jag skulle få nya knogar. Det var en thriller in i det sista p g a öppna cafédörrar en kall s k sommardag. Halsen tjocknade. Jag fick feber. Länsade vitaminförrådet och drack alger, begravde mig i en varm säng, lyssnade på relaxmusik och mumlade Gud eller Jesus oavbrutet. NU MÅSTE DU GÖRA ETT MIRAKEL!

Jag kunde ju inte skjuta upp operationen efter som Spenshult nu ska läggas ned och jag hade den bäste handkirurgen bokad. Jag brukar inte bli av med en förkylning på tre dagar men nu MÅSTE jag - och det blev så! WOW! (Man får inte ha infektioner med sig)

Jag fick en sjukresa på ca 30 mil. Tack! En änglalik sköterska satte mig in i allt jag skulle göra på kvällen och nästa morgon. Det handlade mest om att vara ensam och ha urtråkigt då patienterna hade trappats ut inför nedläggningen. Och så detta eviga dubbelduschande med bakteriedödande medel. Kvällen gick an men att stiga upp halv sex nästa morgon och göra om samma trick var too much! Jag är reumatiker med dålig rörlighet så då är det svårt att jaga bakterier.

Operationsskjortan fick jag hjälp med och förflyttning till operationssalen. Tuschmärket var nu borttvättat men jag lånade en penna av min sköterska och ritade en ny pil rikta mot högerknogarna så att jag kunde vara säker på att få rätt hand opererad.

Den utlovade narkosen skulle jag få sa de och jag undrade om morfindroppet efteråt. En narkosläkare hade utlovad detta men hon var inte där, som hon lovat och den stränge läkaren framför mig sa: NEJ!

Eftersom jag var rätt neddrogad och klockan bara var 07 så orkade jag inte få ett autistiskt tantrum utan accepterade av världen är ond och människor ljuger större delen av tiden, utom autisterna förstås. Vi saknar denna form av social kompetens.

Det var skönt att få lämna denna förljugna värld en stund, men när jag vaknade upp ur narkosen med en bultande högerhand så skrek jag högt: "Ni LOVADE MORFINDROPP!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"
En sköterska talade in patientens mående på ett fickminne: "Patienten vaknar upp med mardrömmar." Jovisst tycker jag det är en mardröm att människor säger en sak och gör en annan och denna dröm lever jag alltid i.  Skulle inte livet bli enklare om folk sa sanningen?

Omdöme om narkosen: Bra, men uppvaknandet totalt fel. Jag fick epileptiska kramper och låg och skakade på bordet allt för länge innan de gav mig valium eller annat lugnande. Har aldrig haft ett så obehagligt uppvaknande förr. Det kändes som om jag skulle frysa ihjäl. Det var väl uppvaknandesprutan som var feldoserad för mig?

Nå, de gav mig ju tillräckligt med morfintabletter för att få mig att hålla käften och eftersom alla nervtrådar tydligen hamnat på rätt plats så kom ingen stor smärt chock (som efter min axeloperation). Jag väntade länge men den kom aldrig. Handen bara dunkade och svullnade upp. Min tumme, som är utanför bandaget är nu blåsvart, men nageln är rosa, vilket betyder att den inte kommer att falla av död.

Det finns olika sorters morfin. De jag fick gav ingen eufori! Det ska också vara höga doser för att få eufori. Jag saknade den. Vad har de emot lyckliga patienter? Nu fick de en stingslig, olycklig, ensam patient att handskas med. Missförstånden haglade. "Älska mig som mest när jag förtjänar det minst." Denna devis levde bara två sköterskor efter, resten inte.

En skötare blev arg för att jag inte förstod skånska. Han utmanade mig och sa: "Okey, vi kan prata tyska i stället!" Och då gjorde jag det, eftersom jag kan en hel del tyska. Han blev förstås ännu argare och när jag bad om ett nattlinne så kastade han det på min säng och försvann direkt utan att fråga om jag var bra på att knäppa knappar med en hand utan handled och urdålig axelprotes? Jag blev så förbannad att jag fick oanade krafter att knäppa fanskapet med rena viljan.

Jag har provat en del kläder sedan jag kom hem och det var tur attjag köpte en elastisk tröja nyss - ärmen gick över det stora gipsbandaget! Det gör även jeansjackan med knappar på ärmen. Jag får leva i dessa kläder de närmaste veckorna, för jag har inga andra varma kläder som går över bandaget. 

Nu ska jag försöka duscha, men vänster armhåla kan jag inte nå. Får se om jag löser problemet.

Ska upp tidigt för att JUST IMORGON SKA FÖRENINGEN BILA! Borra alltså, hela dagen, med specialborr som får hela området att skaka. Det skulle nog kunna få lederna att glida isär eller framkalla hjärtattack, så en vän kommer och hämtar mig. På sjukhuset sa de att de inte kan ta hänsyn till om min lägenhet är obeboelig på måndag, ut ska man snabbt. Jag är konkurrensutsatt. Capio Movement ska ta över verksamheten, men inte i den gamla Spenshultsbyggnaden. Den är såld.
Jag väntar med spänning på att få veta vad det blir av denna anrika byggnad - asylboende?