Den mannen var min fina bror: glad, alltid positiv, driftig, slank, företagssam, lyckligt gift och med två underbara vuxna barn.
En person som äter rätt, lever rätt, tänker positivt, är stark och välmående - hur kan han gå och dö vid 69 års ålder??! Ingen förväntade sig det. Vi är alla i chocktillstånd. Egentligen har nog ingen fattat att han är död. Genom att tala om honom och tänka på honom så lever han ju kvar i våra hjärtan och sinnen. Men saknaden kommer att öka när man fattat ... Och jag gråter när jag tänker på hans lika rara fru, som borde ha fått avnjuta ytterligare tio år med sin man. Borde! Hör du det döden?Du tog ju fel person med dig! Det skulle ha varit jag. Jag har varit sjuk större delen av mitt liv och är nu fullständigt utmattad. Varför ska JAG vara kvar och slåss mot ledgångsreumatism, cancer och lungproblem? Vissa menar att de goda dör först ...
MEN jag måste ändå tacka Livet för den underbara avskedsfesten! Ingen kunde ju ana att det var så, men det blev så.
Hela storfamiljen, med syskonbarn o familjer skulle samlas för en sommarfest, en återträff. Dagen var planerad - i himlen! För detta var nämligen sommarens absolut vackraste dag i norra Bohuslän. Det var 27 grader varmt och vattnet var alldeles stilla. För övrigt var sommaren mest kall och rejält blåsig.
Min son körde oss i båt till Orust och la till vid stranden. Problem utan brygga - men ned kommer man ju alltid. Hur jag skulle komma ombord var ett senare problem. Min bror stod på stranden och mötte upp. Sedan tog han mig under ena armen och min son tog mig under den andra armen och så släpade de mig uppför de höga backarna till sommarstugan.
Jag var sjuk och svag. Min bror var fyra år äldre men frisk och riktigt stark. Det kändes så skönt att vara buren! Efter diverse konflikter i livet var vi sedan ett år tillbaka åter nära varandra och jag hade fått tillbaka min trygga, beskyddande bror. Kontakten var återupprättad och allt som gått fel försonat.
Mina änglar parkerade mig i en vilstol där jag fick ta igen mig före middagen. Några behagliga timmar förflöt då jag fick tillfälle att ta reda på vad mina släktingar hade för sig nu för tiden och känna att jag var en del av något större - en stor, fin familj.
Alla var glada i den behagliga sommarvärmen och ingenting kändes krystat, inga hysteriska skämt, bara frid och glädje över att vara tillsammans i sommarhagen. Det kändes som om allting var för bra för att vara sant. Jag tänkte på dem som varit i himlen en stund och mött sina anhöriga, som då strålade av glädje och frid. "Så här är det att komma till himlen!" tänkte jag.
När dagen gick mot sitt slut och vi måste få mig ombord på båten hittade min rådige bror på en bra lösning och min son fick mig på fötter när jag var på däck. Färden gick hemåt på fjordens vatten medan jag njöt av allt jag upplevt.
Några veckor senare blev jag uppringd av en chockad syster, som berättade att vår bror var död!
En massiv hjärtinfarkt tog hans liv och det gick så fort att ingen hade kunnat ingripa i tid. Illamående och kräkningar var en del av det snabba slutet.
Jag ska jobba på att fatta att det är verkligt. Men så fort jag hört om vad som hänt vaknade min vrede. Jag tyckte att nu kunde det vara nog med alla dessa tidiga, snabba hjärtinfarkter. Vår pappa dog på samma sätt 67 år gammal. Hans pappa och hans tre syskon dog också i förtid av snabb infarkt, långsammare kärlkramp eller stroke. Allt handlar om blodproppar, vilket är plack som brutit sig loss från kärlväggarna och beroende på vart proppen bildats leder det till hjärtinfarkt eller stroke.
Jag insåg att detta var ärfligt och hittade upplysningar om LDL-kolestrol ur balans, vilket finns hos dem som har FH-genen, en defekt i arvsmassan. Den följer varje generation, men chansen ska vara 50 % att få infarkt. I min släkt ser det mer ut som 99 %? Visst, de flesta tog sig nästan fram till 70, men det är ändå tio år för tidigt.
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sjukvarden-missar-tiotusentals-med-dodlig-arftlig-sjukdom
Själv är jag 65 och står väl på tur? Kön till sömnapnétestet jag begärt är ett år! Jag kallsvettas varje natt och sover bara några timmar i taget. Fötterna är kallare än is, d v s blodcirkulationen funkar dåligt. Då mina lungor numera är infektions- och vattenfria så måste mina misstankar riktas mot hjärtat. Både lungor och hjärta ska ju fungera ihop automatiskt när jag sover, men så är inte fallet.
Jag tillhör en vårdcentral som aldrig lyckats ställa rätt diagnos så jag har försökt hitta en bättre. Men de säger alla att de är överbelastade med enorma köer. Känner mig ställd, vet inte om jag kommer att få det där testet, men någon av oss levande bör ta det. Om en har genen så har alla det, även min son.
Jag befarar att den här ettårs-kön blir för lång för mig ...
Läste att i Holland testas barn angående FH-genen och 70 % slipper dö en för tidig död eftersom det finns ett piller att ta, livet igenom.
Men i Sverige låg upptäckts-frekvensen under 4 %. Nå, det är länge sedan jag trodde att svensk sjukvård var bäst i världen, så jag är inte förvånad.
Återstår att se om vi har genen men någon annan orsak till denna massdöd kan jag inte se. Det är ju vanligt att svenskarna blir 85 nu för tiden. Visst är det bra att dö snabbt utan långvariga lidanden, men inte för tidigt, när det finns nära anhöriga som drabbas hårt.
