Den 12 mars kom. Även om man stretar emot med alla fyra tassarna och morrar så kommer alltid dagen D i alla fall - operationdagen. Det var bara till att stiga upp mitt i natten, duscha med Descutan, ta på sig de rena kläderna och åka de 30 milen till Capio Movement i Halmstad, igen, för ännu en handoperation.
Jag hade turen att få en lättpratad, svensk chaufför. (Inga språkproblem) Samtalet flöt lätt som en kork på vattnet. Jag ville prata, prata så att jag inte skulle tänka på operationen. Chauffören pratade givetvis han med. Sedan tackade han mig för samtalet och sa att det VERKLIGEN hade varit trevligt. Jag blev lättad över att jag inte pratat sönder honom i min nervosisitet.
Sedan gick allt fort. Plötsligt låg jag där på operationsbordet, som såg ut som ett kors. Snart skulle jag korsfästas igen. Jesus fick spikar genom händer och fötter EN gång, men jag har blivit skuren, spikad, sågad och sydd 19 ggr. Ska en människa verkligen behöva lida så här mycket?
På TV:n såg jag, före operationen, ett program om Dignitas självmordsklinik. Hmm, jo, det kanske kunde vara något - när man inte orkar mer, fast min son skulle säga nej.
Min sköterska plockade med papper och var pedantisk med att skriva in i journalen att jag hade fått TVÅ ALVEDON. En reumatiker stoppar i sig Alvedon varenda dag. Men hon såg ut som om hon hade gett mig Kokain eller LSD. Att jag fick rätt dos Alvedon var superviktigt, men att ge mig ett litet leende eller tröstande klapp på axeln såg hon som överflödigt.
Till sist passerade en sköterska som log (mot alla). Då började jag gråta och fortsatte med det tills Urban, min narkosläkare dök upp. Jag hade önskat att få ha honom som narkosläkare eftersom det har gått snett för ofta. Man måste kunna lita på den som fått ens liv i sina händer.
Just då kom han emot mig som en lysande stjärna i den mörkaste natt; ljusblå ögon, blont hår och ett stort, vitt leende. Hela rummet blev varmt och jag sög i mig den trygghet han utstrålade.
- Och hur mår du nu?
- Jag har panikångest.
- Jag ska ge dig lite lugnande.
Han sprutade in något i kanylen så att det blev lättare. Jag undrade hur vi skulle undvika "shivering" den här gången. (Att skaka svårt efter narkosen, p g a underkylning). Han hämtade en riktigt varm värmedyna och extra filtar. Han lovade se till att jag inte frös och krampade efter operationen och så pratade han lugnande med mig. Hans leende lyste upp inom mig tills jag försvann in i det barmhärtiga mörkret.
Jag har aldrig haft en så rar narkosläkare förr. Jag har lärt mig hur viktigt det är att ha någon man litar på i de här sammanhangen, liksom jag litar på kirurgen Sollerman, som ska vara Sveriges bästa handikirurg.
Jag har läst lite om detta med shivering nu och faktum är att om man hamnar i hypotermi för länge under operationen så kan man dö av hjärtsvikt. Nå, om det blir så jag dör i en framtida operation så blir det en smärtfri död!
Bland alla substanser jag fick var väl morfin en av dem? Jag blir väldigt känslosam och kärleksfull av morfin. Alla hämningar släpper och jag kan förväntas uppföra mig som en rejält berusad person.
Medan jag steg upp till ytan från narkosen hade jag ett par mycket blodiga drömmar.
Jag var jihadist i Syrien och sköt hej vilt omkring mig medan mina kamrater låg döda här och var i pölar av blod. Sedan var jag de tre ungdomar som avrättades i Uddevalla nyligen, 18 o 21 år gamla. Jag kände deras fasa och de anhörigas sorg. Deras liv släcktes ut så plötsligt och oväntat. Jag kom tillbaka till livet igen, men inte de. Och medan deras smärta skar i mig så grät jag hejdlöst en lång stund medan jag mumlade: "De är döda, de är döda!" Vet inte om någon undrade över varför jag grät över främlingar i just denna situation, men som sagt, jag hade förträngt händelsen och morfin tar bort känslor man har förträngt.
Min reaktion på dödsskjutningarna hade mest handlat om rädsla. Jag ville inte att detta skulle hända i MIN stad, ville inte vara rädd för beväpnade ligor i fortsättningen. Det var illa nog så länge de var obeväpnade.
Kärlek och rädsla går inte att kombinera, så det var först nu kärleken fick en chans. Oavsett allting så var det ungdomar, som inte fick chansen att räta upp sina liv. De var friska och kunde kanske skapat ett riktigt liv på sikt. Varför skulle JAG leva vidare, som är gammal och sjuk, men inte DE, som borde haft livet framför sig?
Jag har undrat var min ande befinner sig under narkosen. Kanske lite utanför kroppen?
Jag tror det.
Vid handoperationer stänger man alltid av blodet så jag har hittills bara sett ett par droppar blod i bandaget. Men nu har nya rön kommit, som säger att det kan vara bra att koppla på lite blod till senor som vuxit fast totalt. Därför kopplade man på blod till ringfingret under operationen.
Senare fick jag se eländet. Personal lade om det yttersta bandaget och slängde kompresser med massor av blod. Jag stirrade häpet. Vad hade de egentligen gjort med mig? Just då fick jag ingen förklaring till detta, först senare.
Under uppvaknandet hade jag alltså drömmar med en massa blod i, men jag såg inte handen och visste inte om att man kopplat på en blodström den här gången. Kanske min ande hade varit utanför kroppen och sett handen så att det undermedvetna visste vad som hänt och gav mig dessa blodiga drömmar?
Eftersom jag haft ett par utanförkroppen upplevelser så är jag inte främmande för denna förklaring.
Jag antar att personalen är van vid att vissa människor blir knäppa av morfinet och beter sig underligt, så allt var okey. Fick förflyttas till en säng och sova över natt i ett rum som jag delade med en annan reumatiker, lika gammal som jag. Det kändes bra. Man vill helst inte vara ensam efter den traumatiska upplevelse som jag anser att en ledoperation är.
Hon hade opererat tummen med nervblockad och hade hemska smärtor. Själv hade jag väldigt lite smärta, både nu och när de skar bort mina gamla knogar. Märkligt. Men nu för tiden är de väldigt generösa med morfin. Det var de inte förr. För 30 år sedan fick man bara en magnecyl = ingenting.
Rumskamraten ville inte ha narkos. Hon ville inte tappa kontrollen över sin kropp. Först fattade jag inte vad hon menade, men med tanke på mitt dramatiska uppvaknade som jihadist i Syrien så tror jag att jag förstår. Varje djup narkos är som en liten död. Man lämnar över allt till andra människor och makter. Att dö är ju också det en fråga om att släppa kontrollen över sitt liv.
Jag var nära en troende, ung man strax innan han dog och hade lyckats släppa taget. Han låg som en fjäderlös fågelunge i sängen. Bestod mest av skinn och ben. Men ögonen skimrade vackert när han sa: "Nu är jag inte rädd längre! Det ska bli spännande att se hur det är i himlen!"
De som har varit i himlen en stund vill inte tillbaka. Jag vet inte var jag var under narkosen men jag ville inte heller tillbaka och jag känner mig liksom bortkopplad från livet fortfarande. Mina fasta punkter är de fyra övningspassen per dag.
Just nu extratränar jag eftersom jag har skrivit detta med åtta fingrar, med den fingerställning jag använde en gång i tiden som maskinskriverska. Det var väl 20 år sedan ...
Det ser ut som om jag efter de åtta operationer jag hittills gjort av högerhanden kanske kommer att ha en hand som går att använda hyfsat bra!!!
Den kommer att stelna till litet under de första veckorna, men jag har skäl att hoppas på att allt lidande inte har varit förgäves.
