"Socialdemokraterna måste också återigen våga tala om målkonflikten mellan en allt för generös migrationspolitik och välfärden, säger Ardalan Shekarabi."
Välfärden monteras nu ned i ett rasande tempo. Jag som multisjuk befinner mig i ett jordskred, där jag bara vill skrika ut min ångest över att allt det samhället gav nu håller på att tas ifrån mig. Jag utsätts för chock efter chock. När den ena lagt sig är det dags för nästa.
Just nu är det boendestödet: Det ges både till psykiskt sjuka och till multisjuka. Man har kastat mig mellan hemtjänst och boendestöd men nu har jag haft avgiftsfritt boendestöd i många. Sjukdom leder till isolering och den leder till depression - för många med mig.
Att gå från 0 kr till 500 kr var kännbart. Jag hade då chockats, överklagat och sluppit betala 1 900 kr och fått godkänt en avgift på 500 kr. Under året som gått har min ekonomi av flera skäl försämrats med ca 700 kr/månaden så jag trodde givetvis inte att jag skulle få en höjning, men det fick jag! 910 kr skulle jag nu betala för att jag hade blivit fattigare. Blev sjuk när jag var ung och har alltid kämpat mot fattigdomen. Men nu är jag för sjuk för extraknäck av något slag. Maktlös som en fågelunge ligger jag i statens hårdnande hand.
Jag hade skrivit till kommunen om en hel del av de extrautgifter jag har som gammal reumatiker, men det struntade man i. Jag blev apatisk och mer än deprimerad. Gick som i en dimma och kunde inte tänka, fatta beslut eller gå vidare med överklagan. Jag har överklagat hela mitt liv, men nu orkar jag inte mer!! Jag tänker låta allt bara vara, betala några månader och se om jag får ekonomin att gå ihop. Om inte så MÅSTE jag säga upp boendestödet, liksom hundratals och så småningom tusentals andra brukare - det är så vi kallas.
Städningen måste jag då delvis lägga på min något handikappade son! Men samtalen med dessa underbara, utbildade kvinnor som kommit två ggr i veckan - de kan inte ersättas med något. Jag har inga vänner kvar nu och psykiatrin har fullständigt havererat. Jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med dem. Växeln kan inte uppge några telefontider och psykiatrin har en telefonsvarare som säger att jag måste ringa en annan dag. Kön är full.
Jag har knappt haft någon kontakt med psykiatrin på 10 år nu, för att den inte finns! Men i stället fanns boendestödet, och med Tesia kom de två änglar som nu pysslar om mig och gör sådant jag själv inte kan.
Jag har LSS två ggr i veckan och då kan jag umgås med en kvinna i sex timmar, men sex timmar i veckan lämnar för mycket ensam tid kvar att stå ut med. Sjukdomar har angripit lungorna så att jag har svårt för att andas, sova eller att gå och därför behöver jag människor som kommer till mig. Att säga upp stödet känns som ett självmord och kan ev. påskynda min död. Men det är kanske meningen?
Vissa kommuner har ingen avgift, t ex Stockholms län. Där finns stor invandring men också gott om jobb.
I vissa kommuner finns det inga större arbetsplatser, så de flesta invandrarna måste leva på bidrag. Det är i dessa kommuner man attackerar den sociala sektorn för att plocka pengar från de fattigaste, sjuka och gamla. Grupp ställs mot grupp men själv har jag garanterar inte gjort något annat än att åka ut och in på sjukhus för operation. Genom färdtjänst träffar jag då många invandrare och ibland kan det bli ett spännande möte. Gruppställande har jag inte ägnat mig åt.
Så kan vi inte, för Guds skull, lägga ned tjafset om rasism? Det handlar mest om ekonomi.
En iranier sa till mig att Jordanien inte tagit emot mer än 2 miljoner flyktingar FÖR ATT MAN INTE HAR RÅD! Måste vi göra det krångligare än det är? Kan vi inte sluta ljuga nu och se det som det är: Invandringen kostar enorma summor och därför skulle vi, liksom Jordanien behövt ha en budget: en överblick av Sveriges ekonomi. HUR MÅNGA KAN VI TA EMOT?
Då säger vissa att det får kosta hur mycket som helst eftersom människor är i nöd.
Jovisst är människor i nöd, men måste vi inte tänka lite på svenskarnas nöd också? Afghanerna fick genom sina demonstrationer på b l a Mynttorget igenom sin vilja. Nyligen stod 200 blinda på Mynttorget och protesterade mot att de nu mister sin handikappersättning. Men de fick knappt någon uppmärksamhet och inte heller tillbaka sin handikappersättning.
De psykiskt sjuka kommer säkert att få betala rejält i alla kommuner på sikt, d v s de kommer att säga upp den hjälp de inte har råd till. Schizofrena som tvångsmedicineras genom stödet kommer att skita i sin medicin och kanske löpa amok med en yxa på stan i stället. Är det så de styrande vill ha det?
Jag skulle inte våga skriva detta om det inte vore för Shekarabi. Han är modig nog att säga att för stor migration innebär en kollision med välfärden. Där ingår b l a boendestöd, handikappersättning, sjukersättning, LSS, äldrevård mm. Men vem kan stoppa det skenande tåget nu? Vem kan stoppa raset mot avgrunden för de sjuka???
(Mina boendestödjare är nu oroliga över att några av dem kanske blir arbetslösa. De säger att jag inte är den ende som kommer att hoppa av. Psykiska problem blir inte bättre av fattigdom.)
PS. 15 % av de som hade boendestöd i min kommun har sagt upp sitt stöd och kommunen har lyckats spara lite pengar på de sjuka. Grattis Uddevalla!
Idag sa jag upp mitt boendestöd. De vill ha 2000. Hjärtat är brustet. Ensamheten väntar. (2019-01-22)
