VARFÖR KAN INTE EN NOLLVISION FÖR SJÄLVMORD FUNGERA?
Läkartidningens artikel nedan tar upp alla skäl på ett klart och tydligt sätt:
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11872
"Vi kan genom olika interventioner förhindra olyckor (Nollvision - trafikdöden) utan att ha kunskap om varför folk kör som de gör. Men när det gäller suicid är saken helt annorlunda; förstår vi inte de bakomliggande mekanismerna blir det svårt att bedriva en kraftfull prevention."
De största självmordsgrupperna är de unga (tidigare inlägg) samt de sjuka och gamla.
Axiomet att det alltid är psykisk ohälsa som orsakar självmord är befängt. Det finns dessutom verkliga, påtagliga skäl, såsom outhärdliga, långt utdragna lidanden ofta i kombination med isolering.
Och då behövs det mycket tänkande kring hur man ska kunna minimera dessa lidanden eller hjälpa den plågade att få hjälp till en värdig död = EUTANASI.
Tillbaka till Maria Larssons löfte: "Ingen ska behöva hamna i en så utsatt situation att man ser döden som den enda utvägen." Och? Nu är detta redan ett faktum och på grund av de omfattande besparingar som sker inom omsorgen om sjuka och/eller gamla så hamnar hela tiden allt fler i just en sådan utsatt situation. I min stad läggs äldreboenden ned i ett rasande tempo, hemtjänst blir svårare att få och dyrare. LSS har blivit dyrare. Vårt Hospice ska läggas ned. Nollvisionens ord ekar tomma.
Jag nämner några exempel från människor som stått mig nära, som bara såg döden som en utväg, p g a bristen på omsorg, medmänsklig närvaro, smärtstillande medel m fl skäl.
Johanna är 85 och har varit svårt sjuk och sängliggande sedan fem år tillbaks. Hemtjänsten dyker upp då och då för att ge henne medicin eller värma Micro mat. Hon orkar inte längre läsa böcker och kan inte lyssna på musik p g a hörselskada. Hon har opererats flera gånger vid akuta, livshotande tillstånd. Nu ligger hon bara där ... varför? I dödens väntrum, ensam ...
Så märker hon att en knöl växer i hennes bröst. Den blir allt större och hon förstår att det är cancer och att denna cancer kan rädda henne från den meningslösa existensen. Hon håller den dold så länge som möjligt. När hemtjänsten upptäcker den är det för sent. Hon får manliga hormoner, men för övrigt slipper hon ifrån de smärtsamma behandlingarna och efter en tid så somnar hon in för alltid i sömnen och slipper plågas mer.
Johannas granne ovanpå var också gammal, sjuk och isolerad. Hon hoppade en dag från balkongen, från sjunde vången.
Erik hade arbetat hårt i olika kroppsarbeten hela livet och slitit ut hela kroppen totalt. Den var numera var full av artros och smärtor dygnet runt, år efter år. Till sist avslutade han sitt lidande genom att hänga sig.
Magda var 95 +, mycket skröplig och svag och orkade ingenting mer. Hon hade verkligen levt sitt liv på riktigt och att bara ligga där ensam kändes meningslöst, så hon bestämde sig för att svälta ihjäl sig. Det lyckades, fast det var mycket plågsamt.
Den fråga jag ställer mig är: Visar dessa exempel på EN VÄRDIG DÖD?
Är det inte värdigare att få rejält med morfin för den som torteras av smärtor, vilket då förkortar livet? Är det inte barmhärtigare med lite hjälp och att få dö på en mer värdigt och smärtfritt sätt, såsom i Holland med flera länder? Dessutom: Den som inte orkar ligga där ensam hemma ska slippa det!
Jag läste Bibeln mycket när jag var yngre och Uppenbarelseboken fascinerade mig med alla sina gåtor. En av dem var: "I den yttersta tiden ska människor söka döden, men inte finna den." ???
Jag funderar inte så mycket på gåtans svar idag för vi lever nu i en högteknologisk tid med en sjukvårdsapparat som kan hålla liv i människor oerhört länge, genom mängder av operationer och mediciner med svåra biverkningar. En sjuk människa kan "söka döden utan att finna den" p g a denna apparat, som ofta inte botar, utan bara förlänger existensen.
Eftersom vi har hamnat i detta läge så är det egentligen vare sig en högre makt eller människan själv som bestämmer när hon ska dö, utan samhället. Samhället har nolltolerans med döden. Fast döden är faktiskt en naturlig del av livet, d v s den var det, bara för 100 år sedan.
Eutanasidebatten måste ses i ljuset av detta faktum: att vi kopplar upp människor som i princip redan är döda, eller borde få vara det.
Jag minns också Eva, med dödlig cancer. Hon låg uppkopplad hemma mot slutet och vad som hände i henne vet jag inte, bara att hennes ansikte förvreds av ångest och plågor av alla slag, medan hon lyckades viska: "Koppla loss mig! Låt mig få dö!" Men sjukvården sa nej till de anhörigas bestörtning. Själv kunde jag bara be att hennes ande skulle bli stark nog att bryta sig ut ur sitt fängelse och få återvända till Ljuset. Jag bad om detta varje dag - och så fick jag höra att nu hade det hänt! Hennes ansikte hade slätats ut, ångesten hade lämnat och med ett fridfullt skimmer över ansiktet fick hennes ande lämna sjuksängen och flyga hem.
Evas situation vill jag ställa i kontrast till en holländska jag kände, som bröt benet, drabbades av svårartad cancer och kastades in i sorgen över att hennes son begått självmord. Hon var drygt 70 år. Och vad gjorde hon då? Jo, hon tillfrågade anhöriga och sin läkare om hon kunde få en dödsspruta? Sedan hon fått Ja från dessa så fick hon sin spruta och därmed en värdig död.
Mina åsikter kan verka underliga p g a min gudstro, men det som ska styra oss är HJÄRTATS RÖST, barmhärtighetens röst, inte främst det materialistiska samhällets. Vi är eviga andar.
Min kropp och själ är svårt plågade, men jag inväntar otåligt Rösten som ska säga: "För avresande till Himlen - Gate 77!"
PS. Råkade köpa GT idag, tisdag, och läste då om Annika Andersson, som sommarpratade i radio idag - hur smärtsamt det var för henne att bevittna sin pappas allt för långt utdragna kamp mot dödlig cancer.
HON BAD TILL GUD ATT HENNES PAPPA SKULLE FÅ DÖ! (Att Guds kraft måtte vara större än landstingets)
http://www.expressen.se/noje/hon-bad-om-att-pappan-skulle-fa-do/
