Här kommer en del exempel från verkligheten – min och andras
runt mig – för att förklara de åsikter jag gett uttryck för:
TILLGÄNGLIGHETEN:
På 80-talet besökte jag min reumatolog var tredje månad. Nu vet jag inte hur
många år det gått sedan jag hade ett återbesök. Jag gissar 2-3 år. Men jag har
träffat läkaren några ggr för akuta cortisonsprutor och då passat på att kasta
ur mig någon fråga. Jag har också haft några telefonsamtal (väntetid 2-3
månader) i syfte att samordna vården, då jag också har andra sjukdomar och måste
se till att behandlingarna inte kolliderar. Övervakningen blir sämre då de
reguljära besöken blir allt glesare. Detta innebär ökade risker för kroniskt
sjuka.
Den försämrade tillgängligheten gäller för alla specialister
och för de vårdcentraler jag besökt. Jag minns att jag på 90-talet kunde gå in
på VC, ta en nummerlapp och få träffa läkare efter en stund!
Om jag behövde operera lederna kunde väntetiden ligga på
några veckor! Numera 1-2 ÅR.
När senorna i högerhanden gick av för andra gången fick
fingrarna hänga där livlösa i 8 månader innan de syddes fast. De påstod att
tiden inte spelade någon roll men det tror jag inte på - vare sig ur
psykologisk eller ur medicinsk synvinkel.
MEDICINER fanns
det knappt för reumatiker förr i tiden. Guld t ex var i princip verkningslöst.
Malariamedicinen, som jag personligen ”svarade på” var inte utvecklad för
reumatiker utan man hade bara upptäckt dess effekt på reumatiker av en slump.
Senare drog forskningen igång och den första effektiva RA-medicinen kom ut:
Methotrexate, lågdos cellgift. Från år 2000 kom ännu bättre saker: TNF-alfamolekylblockerande
sprutor. Dessa mediciner är livsförvandlande – om man inte fälls av
biverkningarna.
Problemet med TNF är att det kostar ca 136 000 kr/år
för en enda reumatiker att stå på det preparatet.
Min sjukdom är ett bra
exempel på hur sjukvården har fördyrats men å andra sidan kan fler reumatiker
arbeta och betala skatt längre tid än förr så det borde löna sig. Men hur ska
landstingen ha råd? Frågan kom faktiskt upp i radio i morse. Den gäller alla
svenskar på så vis att om inte landstingen kan förhandla ned priserna med
läkemedelsbolagen, trots nya krav på att alla ska ha rätt till medicinen, så
havererar hela sjukvården, mer eller mindre.
Nedan om de giriga läkemedelsbolagens enorma övervinster,
som går ut över oss alla:
OPERATIONSMETODERNA har genomgått en metamorfos. Som
reumatiker står jag här med en högerfot där mellanlederna togs bort på 90-talet
– det ser förfärligt ut. Vänsterfoten däremot ser helt perfekt ut; Ny metod:
ändring av senorna framför allt. De har förkortats, tårna blev spikraka under
en tid av sex veckor med hjälp av en massa spikar (något obekvämt!). ”En
tårtbit” skars ut under stortån och en lagom stor bit skruvades sedan fast så
att inga knölar fanns att skåda. Snyggt jobb!
NARKOS: För 40 år sedan fick jag kloroformmask och lämnade
genast kroppen och stack iväg rakt upp i Ljuset. De lyckades få tillbaks mig,
men det var obehagligt att känna sig kvävd.
Senare blev jag varnad för att jag skulle kunna dö under
narkosen. Också obehagligt. De sa så för att de var arga på mig. Jag vägrade
nervblockad helt enkelt därför att det inte fungerar på vissa neurologiskt
avvikande personer och att bli sönderstucken i låret utan att foten blir
bedövad är för mig = tortyr.
Lokalbedövningar vill
vården gärna ha för att de blir billigare. MEN om de verkligen beviljar
generell narkos verkar den rätt trygg idag jämfört med förr. Dessvärre är
köerna för narkos vid ledoperationer flera år långa.
PSYKIATRIN: Den kanske fungerar någorlunda i vissa landsting
men i andra, som här, är situationen katastrofal. Jag har ett fungerande
boendestöd, som både kan städa åt mig och ge mig lite sällskap i ensamheten.
Deras omdöme är: ”Vi har ingen psykiatri!” De kan inte nå en läkare om deras
”brukare” krisar ihop och känner sig helt maktlösa i situationen.
De psykiatriker som var bra har slutat och t ex omskolat sig
p g a utbrändhet. Den som är kvar är bara en robot som inte lyssnar och när jag, kraftigt illamående, lämnade rummet bestämde jag mig för att lämna psykiatrin för gott. Jag kan ändå inte unna mig att bli riktigt fet på deras piller, p g a ledskörhet.
De sömntabletter och lite lugnande jag behöver får jag av
min reumatolog eftersom han känner till att psyk har drabbats av totalt sammanbrott.
De välfungerande behandlingshem som fanns i Bohuslän lades
ned för några år sedan, trots omfattande folkliga protester. Människor med
depression, ångest eller annat skulle inte längre behandlas, de skulle stoppas
in i ett fullständigt rymningssäkert fängelse – Brinkåsen.
Miltonutredning ebbade ut i absolut ingenting. En stark
rädsla för ”de psykiskt sjuka” hade brett ut sig över Sverige och det enda man
nu ville var att skydda de vanliga människorna från ”DEM”. Trots att den
generella psykiska hälsan avtagit i ett allt stressigare samhälle så målades
det nu upp en bred, vit linje mellan Vi och Dem. Rädslan och läkemedelbolagens
Girighet var nu det enda styrande. Psykiatrin är i stort sett reducerad till
piller, vilket inte är rätt hjälp vid en rad tillstånd som t ex sjukdomsisolering,
posttraumatisk stress, skilsmässokris etc.
PILLER ÄR BRA - FÖR LÄKEMEDELSBOLAGEN!
AMBULANSERNA: Det finns gott om tragiska dödsfall att läsa
om i tidningarna. En person jag kände, en gammal kvinna, som plötsligt blev
helt frånvarande och yr behövde ambulans. Dottern ringde, men nekades ambulans.
Hon skulle köra mamman i bil, så hon sa till mamman att vänta medan hon körde
fram bilen. Men mamman var så borta i huvudet att hon gick ut på trottoaren ocheftersom benen inte löd föll hon handlös, spräckte skallen och dog. Obduktionen
visade på hjärntumör.
LÄKARKAOSET: En stafettläkare kan sällan ställa diagnos på
15 minuter. Ordentlig provtagning undvikes p g a kostnaden. Kompetensen är
mycket låg jämfört med engelska husläkare som haft samma patienter i 30 år. De
har lärt sig av sina erfarenheter. Feldiagnosticeringen i Sverige är av stor
omfattning.
En kvinna jag kände något låg på sjukhus en månad innan hon
dog av en obehandlad hjärntumör. Varför? Har man inte råd med MGR eller
liknande? Om man helt plötsligt inte kan tänka eller styra kroppen så borde det
vara något fel på hjärnan. Men vad är det för fel på svensk sjukvård? Jag och
de anhöriga till alla döda odiagnosticerade skulle gärna vilja veta det. Varför
ligger svensk forskning på så hög nivå och de vanliga läkarna på så låg nivår?
Hela det osynkronicerade systemet är en del av problemet. Jämför med England: Husläkaren skickar ut och tar in alla remisser han utfärdar och sammanställer resultat, utvärderar, ser till helheten.
Här slutar jag min betraktelse över det som händer i
sjukvården.
”Om resurserna är begränsade kan inte alla få vad de
egentligen har rätt till.”
