Europa håller på att avkristnas. Jag har funderat mycket på varför och det tråkiga i att vissa BRA grundidéer riskerar att gå under, de som Jesus visade med det liv han levde. Han ville visa oss vad kärlek är.
Jag råkade ut för en frestelse idag. När jag klev ur en bil såg jag en smutsig papperslapp på marken. Det stod ett namn och några siffror på lappen. Jag gissade att det var en minneslapp p g a siffrorna. Själv minns jag aldrig siffror. Skulle just gå därifrån när den inre Rösten sa: "Plocka upp den!" ???? Jag kände mig lite fånig när jag böjde mig ned för att ta upp pappret. "Lappen" var ett brev med namn och datum på utsidan! Jag öppnade det; Brevet innehöll 1 500 svenska kronor! "Grattis till Filip, 13 år, på födelsedagen!" Genast kom den frestande tanken: "Behåll pengarna, du behöver dem ju! Det skulle vem som helst ha gjort. Tänk på att du själv aldrig fått tillbaka något du tappat bort!" Min kompis sa: "Behåll pengarna!"
Jag utkämpade en inre strid på fem sekunder. Jag blundade och tänkte på Filip, tillät mig att känna kärlek till detta barn och hans besvikelse - som om den var min. Bestämde mig sedan för att ge dem till polisen, vad än min kompis sa. Puh! Så var frestelsen över.
På kvällen ringde jag polisen och undrade om de möjligen, i sina datorer, kunde hitta en Filip i min stad, född det år och datum som stod på kuvertet? De kunde tipsa mig om EN adress. Okey, jag ringde det telefonnummer jag fått och ställde diverse faktafrågor. Mannen i luren svarade rätt, så jag sa: "Jag har Filips pengar här!" De två föräldrarna kom efter tio minuter och berättade om den SKULD pojken kände, för att han hade haft brevet i sitt knä, när han satt i bilen, och sedan hade råkat tappa bort det. Efter de två dagar som gått trodde ingen längre att han skulle få pengarna tillbaka. Resan till ett Köpcentrum blev inställt.
Föräldrarna var så oerhört tacksamma över att Filip nu kunde släppa sin skuld och få köpa det han önskat.
För att Filip skulle kunna bli av med sina skuldkänslor krävdes det att en främmande människa på en parkeringsplats valde att prioritera Kärleken - och kväva sina egoistiska impulser.
Jag skrev nyss om Mirakelkursens undervisning: Jesus dog i onödan, för vi har ingen skuld. Men det har vi ju! Filip och många andra plågas av skuldkänslor för att vi hela tiden begår en massa misstag. Vi behöver den Förlåtelse, som kan symboliseras av ett kors.
Många har diskuterat om Jesus verkligen var tvungen att offra sitt liv? Äkta kärlek ger alltid allt den kan och behöver ge. Passion = lidande. Kärleken lider - om det är nödvändigt.
De två älskande får frågan av prästen: "Vill du ta denna Miss X att älska i NÖD och lust?" Idag är det nog inte så många som stannar kvar i nöden, men detta var en BRA grundtanke. Låt oss inte lämna den!
Mamman bär sitt barn i sitt sköte, föder barnet under stora plågor och sedan måste hon ofta försumma sin sömn och många andra av sina egna behov. KÄRLEKEN ÄR SJÄLVUPPOFFRANDE TILL SIN NATUR! Om barnet har särskilda behov kan kampen för föräldern bli livslång. Jag har ett sådant barn. Kampen har varit obeskrivligt svår hela vägen, för att möjliggöra ett värdigt liv, men att ge upp fanns inte i min tankevärld. KÄRLEKEN UTHÄRDAR ALLT.
Nu dyker jag rakt in i det problem som många har med påskens budskap:
Nutidsmänniskan vill inte tro på "en sträng Gud som dödar sin egen son för att vi ska få komma till himlen", inte jag heller!
Det är inte så jag tolkar evangeliet: Kristendomen är monoteistisk. Det handlar om EN Gud, inte flera. Alltså är det Gud som offrar sig själv. Man kan även spetsa till det och säga att han begick självmord, fast det låter mindre bra ... Jesus sa: "INGEN tar mitt liv! Jag GER det av egen fri vilja!" Det kan ta ett par dagar att dö p g a korsfästelse men Jesus valde att lämna kroppen redan efter några timmar!
Om man lever ett så starkt provokativt liv som Jesus gjorde, i en strängt moralistisk miljö, tillsammans med de mest utstötta och de prostituerade, men samtidigt påstår sig vara Messias - then you are a dead duck!
Resultatet av Jesu livsstil kunde bara bli ett enda: döden. Hans kärlek var så total att den hade en inbyggd komponent som heter: SJÄLVUPPOFFRING. Kärleken har ingen gräns. Den kan blöda ända till döds. DET är vad långfredagen handlar om för mig: En kärlek som överskrider ALLA gränser, sveper oss med sig och för oss in i det verkliga, eviga Livet!
Läran om offer - att det inte behövs fler blodsoffer efter Jesu död - den läran var lätt att förstå för judarna och säkert för många andra folk, som var vana vid att offra djur till gudarna.
Men för nutidsmänniskan känns läran om blodsoffer barbarisk och frånstötande.
Att hjärtat kan brista för kärlekens skull är något vi lättare förstår. Gud älskar oss med en sårad kärlek, eftersom vi så ofta avvisar den! Han lider fortfarande med oss när vi stänger oss inne i våra mörka tankar.
Som reumatiker behöver jag "den lidanden guden". Vem kan förstå mig bättre?
Jag väljer en psykologisk aspekt på detta med Jesu död. Den var konsekvensen av en totalt utgivande kärlek. I Gamla Testamentet framhåller vissa profeter att Gud är trött på judarnas offer: "Det är barmhärtighet jag vill se, inte offer!" säger profeterna. Kanske har Jesu budskap blivit något felvinklat? Jag vet inte! Men jag vet att djup kärlek utplånar skuldkänslor - och känslan av skuld är ett allmänmänskligt problem.
Det många av oss har förstått, därför att vi har erfarenhet av den, är den kärlek som får hjärtat att blöda, den som korsfäster oss - men ofta leder till själslig rening och mognad:
