Jag nämnde detta symptom i förra inlägget men återkommer nu med en färsk rapport, några timmar gammal, för att jag bara måste få skriva av mig. De där orden jag råkade säga idag kunde ha lett till min död. Jag är fortfarande omskakad och främst frågande inför hur jag kan kläcka ur mig så korkade saker.
Jag befann mig i stadskärnans utkant, där jag solat mig en stund för att sedan gå mot centrum.
Då kom det en kille emot mig med fuktigt ansikte och stirrande, mörk blick. Han var arab, ca 20 år och uppenbarligen narkoman och psykiskt ur balans. Han fumlade med en Colaflaska i en påse och jag tänkte att han inte lyckats öppna den. Själv bryter jag ibland av den där ringen av misstag. Han kom närmare och skrek:
- HAR DU EN KNIV?!
Jag gissade att han ville ha en fickkniv att öppna burken med och ville ha detta bekräftat, så därför ställde jag en fråga, gick i dialog, i stället för att kort säga nej och sticka därifrån.
- VAD SKA DU HA DEN TILL?
- JAG TÄNKTE DÖDA NÅGON IDAG!!!
Jag frös fast på marken. Alla tidningsrubriker jag läst sista månaderna krälade ut ur hjärnan som giftormar och förvandlade den vackra sommardagen till en mardröm och rubrikerna till något mer än bara bokstäver.
"Idiot! sa jag till mig själv. HUR kunde du ställa en så provocerande fråga till en påtänd narkoman? Han skulle ju kunna strypa dig, sparka dig eller ta livet av dig på något annat sätt! Det sker ca två mord per dygn i Sverige nu, så då gäller det att ligga lågt."
Hans ögon var glödande eldsklot och hans blickar svedde mig. Jag tänkte: Han tänder nog av från något preparat - eller så är han IS-aktivist hemma på semester, vad vet jag?
Men plötsligt vände han och störtade iväg på jakt efter kniv, knark eller något annat. Nå, vi kanske träffas igen - med kniv denna gång? Knivfodralet satt i alla fall där det skulle, prydligt vid midjan.
Jag har en inre karta full med röda kryss numera. Kryssen markerar de ställen där folk blivit dödade, misshandlade, rånade och våldtagna. Tanken jag haft var: "Dit ska jag inte gå. Det är farligt." Nu satte jag ännu ett kryss på min mentala karta och undrade vart jag egentligen ska gå, eller om jag alls ska gå ut. Det verkar för farligt numera. 95 % av brotten har invandrarna stått för och eftersom de rinner in i staden oavbrutet så eskalerar också brotten.
Efter tre års svår sjukdom då jag sällan varit ute tänkte jag träna upp mig fysiskt och mentalt och "komma igen", men det ser inte så ut. Hur ska jag kunna återvända till livet och en stad där folk skjuter ihjäl varandra p g a knarkaffärer, sätter eld på hus och bilar, våldtar barn på biblioteket, slår ned och misshandlar folk som är ute och motionerar eller hotar att knivmörda mig när jag sticker ut näsan???
Vi lever idag i ett mycket polariserat samhälle, där kulturer, religioner, politiska åsikter och det mesta för övrigt tycks befinna sig i kollisionskurs med varandra. Varje ord behöver vägas på guldvåg. Ett enda korkat ord kan bli min död. Om det någon gång har varit farligt att säga precis vad man tänker så är det nu. Människor som råkar säga ett numera förbjudet ord offentligt, kastas in i helvetet direkt och överöses av mordhot.
Det har m a o aldrig varit så farligt som nu att ha AS. Det gäller att snabbt bedöma en situation man hamnar i och att säga de rätta orden eller rent av hålla tyst och smyga undan.
På TV:n berättade de samma dag om morden på IKEA och det gjorde ju inte saken bättre ... i detta fall hade invandrarna inte tappat bort sina knivar utan kunde förverkliga sin önskan att få döda några svenskar just idag. Det kanske bara var en sån dag då man vill döda?
Att se den vilda blicken och att höra de hemska orden om behovet av att få döda, att känna hatet slungas emot mig, var som att slungas ned till Syrien. Jag är kristen och där nere avrättar man kristna på löpande band.
Vi med autism säger ofta inte bara vad vi tänker utan också vad som är sant. Dessvärre har jag gjort det nu och hamnat i kollisionskurs med politiker, massmedia och dem som vill förneka att i Sverige kan man inte känna sig trygg i att gå var som helst eller att säga vad som helst. För oss med funktionshinder är det säkert bäst att låsa in sig och kasta nyckeln för gott.
