OM HANDIKAPPERSÄTTNING - EFTER 65

Jag började fundera efter 63 på hur det skulle bli med min handikappersättning efter 65. Jag har lägsta beloppet, ca 1 300.

 

KAMPEN FÖR HANDIKAPPERSÄTTNING

 

Jag gick med en mapp i väskan i 2 år och samlade på olika slags intyg på vad jag som sjuk kan behöva för hjälpmedel, t ex en kvalitetssäng, eftersom jag ligger där för det mesta. (Fick intyg av naprapat) Jag var kreativ och tänkte efter vad jag behövde behålla eller behövde införskaffa, t ex tvätt- och diskmaskin. Kom inte långt med sjukhus-skorna som jag måste ha, eftersom de skulle skrivas av under en femårsperiod. Räcker det med ett par skor i fem år för en kvinna? Har man samma skor till klänning som långbyxor t ex? Tja, det tyckte FK. Färdtjänst eller bil fick kosta 180 kr/månad. Beloppen var orealistiska och jag kämpade på i en hal uppförsbacke.

 

Jag arbetade vidare med min skrivelse för att få med allting som var viktigt, men fick ändå avslag. Man ansåg t ex inte att jag behövde min moped eftersom det finns buss i närheten.

 

Då överklagade jag till Länsrätten. Citerade FN:s stadgar som säger att funktionshindrade ska ha samma rätt som andra att besöka rekreationsområden. Till dessa, i min stad, är det mycket långt att gå från närmaste busshållplats. Och – hur beställer man en färdtjänst till tredje björken, på höger sida om den stora granen ute i naturen någonstans? Moped är friheten att kunna uppleva naturen, om man inte kan gå långt.

 

P g a avskrivningar på mopeden kom jag upp till lägsta ersättningsbeloppet – och vann!

Det var en förkrossande seger insåg jag senare, då flertalet reumatiker inte lyckades med denna bedrift. Vissa skaffade sig en advokat för att försöka få ersättningen. Inga andra reumatiker har jag funnit som velat ha en moped om de inte kan cykla eller gå eller har råd med bil. De som inte har några autistska drag vågar inte tänka utanför boxen. Medelålders kvinnor "får" inte åka moped. De ska cykla, åka bil eller sitta inne.

 

Ibland trivs jag med att ha Aspergers syndrom. Intelligens är inte fel, även om man är sjukpensionär. Ibland behövs den, i kampen mot de myndigheter som ska hjälpa men ofta upplevs som sparringpartners i en boxningsmatch. Och den matchen är hård och blodig. Hänsynen till att man är sjuk och svag finns knappt.

 

När jag kontaktade FK för mer än ett år sedan för att ställa mina frågor sa de att en viss handläggare skulle ringa mig. Och det gjorde hon samt vräkte en mängd frågor över mig i ett aggressivt tonläge. Hon sa att hushållsmaskiner inte längre är godkända som hjälpmedel eftersom typ alla människor har dessa hemma idag. Det är givetvis en lögn. De fattiga har ingen tvättmaskin, inte heller diskmaskin. ”Mopeden var väl avskriven efter alla dessa år??!!!” Undrade damen.

”Jo, sa jag. Den första är det. Men nu är jag inne på min tredje. De slits ut eftersom mopeden är mina ben!”

Det blev tyst några sekunder. Damen började undra om jag kanske verkligen VAR handikappad och inte bara ljög, vilket ju är så populärt nu för tiden. Men frågorna var vassa. Det klart att vissa utgifter hade minskat under 15 år medan andra hade ökat. Hon verkade inte nöjd med svaren och sa att jag skulle bli kontaktad när jag fyller 65.

 

Sedan levde jag ett tag i stark skräck. Har varit sjuk större delen av livet och är förstås fattig. Utan handikappersättningen skulle mopeden ryka, definitivt. Jag googlade och fann att denna ersättning under moderat-eran lades in under Brottsbalken och om FK inte tyckte att jag hade levt upp till deras krav under årens lopp så kunde de döma mig till att betala tillbaka tillbaks 175 000 kronor!!!

Det tog en månad innan panikångesten släppte taget och jag sa till Gud:

 

”Nu räcker min intelligens inte till! Det är upp till dig att ge mig en väldigt snäll, änglalik, handläggare när det blir dags att ompröva ersättningen! Jag lämnar det till Dig, för själv orkar jag inte bära på denna rädsla mer!”

 

Igår ringde telefonen när jag tog en liten tupplur:

 

”Hej! Jag ringer från Försäkringskassan! Det gäller en omprövning av din handikappersättning. Har du tid?”

 

Jag sa att jag var sömnig men skulle försöka svara på frågorna. Var som förlamad av skräck. Orkade inte ens känna ångest. Frågorna kom kring vad jag hade skrivit för 15 år sedan. Hon undrade b l a om jag hade extrakostnader kvar för tvätt- o diskmaskin (vilket enl. vissa handläggare är ej godkända utgifter), om jag hade mopeden kvar osv. Jag svarade ja på alla frågor och sa att jag just köpt en ny moped för att den gamla hade för slitna bromsar (hydraulik), vilket var sant. Hon skulle kunna få kvittot? Men nej, hon litade på vad jag sa, genomgående, hela vägen. Och hon underkände inte något av det jag tidigare skrivit om, till skillnad från ragatan som skrämde upp mig så till den milda grad.

 

Samtalet slutade med: ”Ok, då fortsätter handikappersättningen att rulla på efter 65! Du behöver inte underteckna någon skrivelse eller så. Det är klart nu! Ha det så bra!”

 

Jag satt förstummad på sängkanten. Rädslan hade funnits där så länge att det kändes svårt att släppa den. Mina vita fingrar höll krampaktigt kvar i den. ”Släpp den, släpp den!” sa jag till mig själv. Då kom tårarna. Jag grät och grät. Tackade Gud för att jag blev uppringd av en så änglalik varelse. Ja, det finns både onda och goda handläggare och min råkade vara god. Det var det berömda NÅDEN som hade drabbat mig. Jag var helt ärlig och sa som det var att jag hade åkt för lite färdtjänst därför att jag varit så svårt sjuk i flera år att jag hade förlorat mina vänner och kontaktnät, så vart skulle jag åka? Däremot hade jag åkt hundratals mil sjukresor p g a operationer i annat landsting. Handläggaren hade inga problem ens med detta. Grejen är ju den att om man blir väldigt svårt sjuk så minskar de flesta utgifterna, där man ligger halvdöd i sängen och inte gör någonting. Två mysdressar är inte mycket att tvätta. Micromaten kräver ingen diskning. Men att man blivit mycket sjukare bör ju inte vara skäl till att dra in handikappersättningen? Tack och lov inte!

 

Om några veckor blir jag 65 och först då har jag rätt att söka bostadstillägg. Hoppas på rätt mycket, då min pension är låg. Jag har sålt sommarstugeandelen och skänkt pengarna till min son, som inte kunde använda stugan av olika skäl. Man måste vara helt kapitalbefriad i minst ett år för att kunna beviljas bostadstillägg. Så jag har förberett mig även för detta steg. Om allt går bra så kanske jag får behålla ungefär samma standard som idag. Handikappersättningen är det som finansierar EU-moppen + garage + den dyra försäkringen. Jag är oerhört lättad! Sommaren är min – susande fram bland ängarna med blomdoft i hjälmen!

 

Nästa svårighet dyker upp vid 70, då tjänstepensionen faller bort och jag blir helt och hållet beroende av bidrag. Då måste FK betala hela hyran om jag ska överleva. Samtidigt vet vi ju att våra pensionspengar och hela välfärden står på spel p g a migrationskostnaderna. Vissa räknar inte med att alls få någon pension i framtiden. Men så kan ju inte jag tänka. För mig är det:

 

BARA IDAG SOM GÄLLER! BARA NUET! Sverige faller, men kraven på egenförsörjning gäller i alla EU-länder och där får jag inga bidrag. Handikappersättningen försvinner så fort jag lämnar Sverige, liksom bostadstillägg och statsfinansierad sjukvård. Utanför EU får man bara behålla tjänstepensionen, vilken för vissa av oss faller bort vid 70.

 

Många svenskar lämnar landet för att få ökad trygghet, mindre våld eller andra fördelar. De rinner ur landet. Främst till Norge, men även till många andra länder. Jag menar unga, välutbildade människor. Tänker de på sina föräldrar? Omsorgen minskar – hur ska de gamla klara sig utan stöd från sina barn

(Läste att Norge funderar på att stänga gränserna mot det obegränsade Sverige. Så det går kanske inte att fly till Norge om något år)

 

 

Jag och min lätt handikappade son har inget val:

 

HÄR VILL JAG LEVA OCH HÄR VILL JAG DÖ! Eller tja, somliga har inget val. Jag älskar Bohuslän, svårt att bota den passionen. Ännu mer älskar jag min son. Jag kunde lämna honom i fantasin men i verkligheten klarade jag bara tre månader utomlands. Vi är liksom sammansvetsade genom våra handikapp, som ser olika ut. Jag kan det inte han kan, vice versa.

 

Tiotusentals välutbildade, unga svenskar lämnar nu det nya Sverige, där man inte känner igen sig och inte kan räkna med diverse bidrag om15 år. De som blir kvar är som vanligt de sjuka, gamla eller handikappade. Jag klamrar mig fast vid de bidrag som finns kvar och gråter när jag lyssnar till nationalsången, så länge nu den får lov att finnas kvar.