Eftersom min sjukdom går upp och ned och jag dessutom har varit ung en gång, så har jag rest en del i Europa och kan därför göra vissa jämförelser med andra EU-länder. Utanför EU är min kunskap begränsad till det jag kan lära mig genom media.
Påståenden:
- Svenskarna är eventuellt det ensammaste folket på jorden. Citat från Wikipedia: "Ensamhushållen blir allt fler och deras andel av alla hushåll är nu uppe i 46 procent. I Stockholm är andelen 58 procent. I och med detta toppar vi ”ensamhetsstatistiken” i Europa och världen."
- Svenskarna är mycket svåra att komma in på livet. På ytan är de trevliga och hjälpsamma, men sedan är det stopp: "Hit men inte längre!" Citat från bloggare som bott utomlands:
- http://svenskinvandraren.wordpress.com/2010/05/10/den-svenska-ensamheten/
- "Det känns som om det finns ett stort utrymme av ensamhet som omgärdar varje svensk. Det finns ett avstånd till grannarna, som känns när man möts, när man hälsar. Det finns ett avstånd till... kollegor, de andra medlemmarna i de föreningar som man tillhör."
- I Sverige är det enda acceptabla att vara NORMAL/Mainstream. Dessa krav är mycket höga. Ovanligt kreativa eller Ovanligt något annat uppskattas inte. Ännu ett citat från ovanstående bloggare och dennes barn: "Mamma, i Kanada var jag annorlunda, men det var alla andra också. Här är jag annorlunda och alla andra är lika."
- Långt driven individualism och kapitalism. Överdriven tro på att "proffsen" ska ta hand om alla dem som behöver stöd: barn, sjuka, gamla m fl.
- Folkhemmet är upplöst. Det finns inte ett starkt skyddsnät, men de flesta blundar för detta faktum och vänder ryggen åt den som uppenbarligen behöver lite hjälp. Personen hänvisas till en hjälp som ev. fanns i det socialistiska Sverige och inom "Den svenska modellen" men som numera har upphört att finnas annat än på pappret. Man har kanske varken tid eller lust att ta reda om det finns täckning för orden och därför skiter man i t ex uteliggare och tänker: "Orkar han inte gå till socialkontoret, kan han inte skaffa fram motivation nog att bli nykter etc - så får han banne mig skylla sig själv!"
- Den privatperson som lägger ned tid och engagemang på utsatta människor- utan att ta betalt för det och utan att vara anslutna till någon förening - betraktas som underlig.
- Det är fult att vara snäll. Öga för öga, tand för tand, bulle mot bulle och middag mot middag är det som gäller.
- Institutioner av olika slag har i hög grad avskaffats. "Kvarboendeprincipen" är en princip som kör över många av dem som p g a skröplighet vill bo i ett slags kollektivboende, där det viktigaste inte är personal utan närhet till andra människor, dvs trygghet. Regeringen säger att trygghet är att bo hemma. Det har regeringen bestämt! Trygghet är fyra väggar, fyra plastaskar med gammal mat och en rulle medicin.
En blivande socionom berättade för mig att ett forskarutbyte hade ägt rum mellan och Sverige och Indien. Den indiska studien kom fram till att:
SVERIGES STÖRSTA SOCIALA PROBLEM ÄR ISOLERING!
Sjukvården står frågande inför gamla, vithåriga damer, som på sjukhuset plötsligt drabbas av hjärtklappning mm, trots att de är färdigvårdade. Sedan har man insett att de helt enkelt haft alkoholabstinens.
Jag såg en 85-årig kvinna i System-kön förra veckan, mitt på vardagen. Hon såg så rar och fin ut. Hon såg inte ut som alkoholist. Hade nog börjat använda sent. I korgen hade hon en stor flaska Whisky och en flaska Konjak. Jo, starka varor behövs mot stark ensamhet…
65 % av de pensionärer som är singel använder numera alkohol och tabletter för att uthärda ensamheten.
SÅ – HUR KOMMER MAN I KONTAKT MED EN ANNAN MÄNNISKA I DET HÄR LANDET?
Datorerna tar över allt mer. De äter upp oss. Människor tas bort från Posten. Kassor i livsmedelsaffärer görs om till självbetjäning. Diverse institutioner som man kan behöva ringa till – och samtidigt få lite MÄNSKLIG KONTAKT låter en datoriserad röst ta över det mesta av ”samtalet”. Överallt möts vi numera av digitala röster i landets alla växlar:
Här ges möjlighet att: Skratta åt eländet!
Jag uppskattade verkligen Fredrik Lindgrens program ”Världens modernaste land”, där många viktiga frågor och påståenden tas upp, t ex
”Hur påverkas man av att bo i ett mörkt, kallt och glesbefolkat land? Blir man blygare och mindre social? Var kommer de svenska oskrivna reglerna från: att man inte ska prata med folk på bussen. ”
Han bekräftar också sådant som jag numera är tvungen att acceptera: Vi SKA sitta glest på bussen eller tåget. Vi SKA inte prata med varandra, längre. För det var inte så för 20 år sedan. Man kunde faktiskt prata en stund på långfärdsresor med andra pratsugna. Men sedan robotiserades vi och består numera av ben, kött, blod, hud, plåt och elektronik. Det yttersta lagret av svensken kallas inte längre huden utan Iphonen.
Foto från den senaste långturen med buss jag gjorde:
SVENSKENS ATTITYD TILL OMVÄRLDEN - STÖR MIG INTE!
De enda som pratade med varandra var somalierna (som vanligt), medan den ursvenska tjejen på bilden markerade på alla upptänkliga vis att hon ej ville vara kontaktbar: Sovmask, öronproppar, kudde och stödkrage. Restiden är numera något som måste sovas bort och tiden slås ihjäl. Förr kunde en resa leda till spännande möten med andra människor.
En kurator berättade för mig om en svårt MS-sjuk kvinna, som hade bestämt sig för att avsluta sitt meningslösa liv. Skoven förde henne bara djupare och längre bort från livet. Först skulle hon bara göra en sista resa, med tåg. På tåget satt det en man, som blev förtjust i henne och ville fortsätta sin livsresa tillsammans med henne, trots hennes sjukdom. Hon var ju något mer än en diagnos. Hon ringde sedan sin psykolog och sa: ”Jag inställer självmordet! Jag har mött kärleken!”
Men, det skulle ju inte kunna hända idag…
De naturliga mötesplatserna saknas och nåde den 55-åring som går ut ensam och hänger på krogen eller nattklubben. Den enda tolkning ungdomarna gör är: ”Aha, en desperat tant som vill ha ett nyp! Tja, hon ser ju bra ut så varför inte?”
Men på kontinenten kan man gå in på barer, pubar etc och faktiskt bara prata en stund med någon. På den lokala puben får man en liten vänkrets efter ett tag.
Jag minns när jag gick och shoppade vid ett-tiden med en engelsk kvinna i en holländsk stad och hon plötsligt sa: ”Ok, now let´s have a drink!” Jag blev förstås något chockad eftersom det var en tidig vardag. Hon skulle ju ha sagt: ”Now, let’s have a cup of coffe!” Men jag följde med in på puben.
På bardisken, satt det en söt liten HUND (!) och bredvid satt en fetlagd dam runt 70 – OCH DET VAR OKEY!??
Allergivarning! Tantvarning! Var är dörrvakten? Va? Finns ingen!
På bardisken, satt det en söt liten HUND (!) och bredvid satt en fetlagd dam runt 70 – OCH DET VAR OKEY!??
Jag frågade en holländare om det var okey att byta om på stranden, och han sa: ”This is Holland – here EVERYTHING is okey!”
Man tycks där nere ha accepterat att människor är människor på gott och ont. "Go with the flow"!
Jag undrar om inte en hel drös med bokstavsdiagnoser skulle ramla av på vägen till Italien? Att jag pratar mycket, livligt och ofta med händerna skulle ju inte vara så konstigt längre? Att jag är en udda konstnärssjäl skulle kanske plötsligt bli pikant i stället för autistiskt? Är det inte hela landet som har autism? Rasar inte ADHD epidemierna lite väl intensivt i de svenska skogarna? Är inte lite för många utbrända?
Svenskarna reser så mycket. Varför kan vi inte lära oss av de andra länderna och importera lite gemyt?
Hur kan danskarna må så mycket bättre än oss? Deras land är ju inte heller särskilt varmt ut klimatsynpunkt? De kan också snöa inne på vintrarna.
Under en liten resa i Europa kände jag ofta att jag reste i andra världskrigets skugga. Det fanns muse'er överallt. Det fanns sår i gamla människors hjärtan. Man hade lidit, försakat, kämpat OCH STÖTTAT VARANDRA för att kunna komma tillbaks. Man hade ropat till Gud om räddning undan bomberna. Människorna var beroende av varandra och Gud för sin överlevnad.
Jag bad min son köra hem via Kölnerdom i Tyskland. Varför visste jag inte. Jag sögs mot ett altare i ett hörn av kyrkan, som var till för bön och kontemplation. Jag fastnade där – medan en himmelsk kärlek började flöda igenom mig på ett enormt starkt sätt. Jag ville aldrig gå därifrån – för platsen var helig. Jag kollade lite på min son: ”Känner du?” Han nickade. Det var verkligen en stark kraft där. Men sedan hände något som är typiskt för oss något mediala: Jag sögs tillbaka till kriget. Människor skrek ut sina böner till Gud: ”Låt mig slippa dö! Rädda oss!” Jag hörde bomberna falla runt omkring mig och kände all ångest de dödsdömda hade känt. Sedan svimmade jag av och min härdade son fick släpa ut mig ur ”tidshålet”. Precis ALLTING runt omkring katedralen hade bombats sönder, allt utom böneplatsen.
På Malta, som också bombades sönder under kriget, finns det en kyrka i staden Mosta. Där finns det en bomb kvar som minne av Guds hjälp. Den fälldes över kyrkan medan 300 personer satt där och bad. Taket skadades lite när bomben föll igenom taket – men den detonerade aldrig! Ön är fortfarande mycket religiös och har ett mycket omfattande välgörenhetsarbete i b l a Caritas (kyrkans) regi; Jag fann att jag till en billig penning skulle kunna få hem färsk mat varje dag. Det kan jag inte här. Ca 65 kr för gammal mat i plast, som ska räcka i fyra dagar. (Den var oätlig, så jag lever på näringsdrycker nu)
http://www.caritasmalta.org/
Vi har haft det för bra, för mycket fred, för mycket individualism kombinerat med en naiv övertro på att Staten fixar allt åt alla.
http://www.caritasmalta.org/
Vi har haft det för bra, för mycket fred, för mycket individualism kombinerat med en naiv övertro på att Staten fixar allt åt alla.
Är det inte dags att vi vaknar upp nu och inser att Folkhemmets tid är över? De hemlösa får inget hem, missbrukarna inte längre behandlingshem, de dementa tvingas bo hemma eller på hem delvis obemannade, de gamla eller de sjuka i isolering hemma p g a ”Kvarboendeprincipen” och allt fler super därför. Kan vi lägga om kurs, ändra boendemiljöer, skapa mötesplatser, börja prata med varandra, börja ta ansvar för varandra, börja bry oss och be att vi förskonas från att bli kärlekslösa isstoder i ett av världens ensammaste länder. Kanske behöver vi ta kontakt med en ängel som kan visa oss vägen tillbaka till Kärleken?
Måste man klä ut sig till nallebjörn för att få en kram?
