Jag klarade av att jobba ca 10 år efter min RA-debut (svår ledgångsreumatism). Efter det ägnade jag mig åt spelningar och måleri, barn och överlevnadstekniker.
I 41 år har jag nu kämpat för att överleva, men i denna vilda kamp var det en sak jag glömde bort: ÅLDRANDET.
Jag var för upptagen av varje operation och skov i nuet, för att ens kunna tänka tanken: Du försvagas av ålder, du får också ålderdomskrämpor, du förlorar också allt fler förmågor som gamla människor gör. Man får med tiden minskat underhudsfett och blir mer frusen samt svag. Hörseln kan bli sämre samt synen. Man försvagas rent generellt med tiden. Tänkte inte på det!
Nå, allt detta händer givetvis successivt och min son får t ex släpa mig upp för branta backar. Stora köpcentrum klarar jag inte längre av. Kommer att fråga om rullstol. Affärerna blir allt mer gigantiska och i fortsättningen måste jag nog köpa den mesta via internet, vilket inte känns särskilt bra. Blev rånad på 12 000 en gång, som banken satte tillbaka, men ändå ...
Som om detta inte vore nog så blir man vid 65 PENSIONÄR! Och därmed förändras ekonomin totalt, särskilt för dem med hemtjänst eller boendestöd.
En regel säger att förbehållsbeloppet för pensionärer är 5000 kr, när hyran är betald. Därutöver har t ex min kommun rätt att ta ut 1 8000 kr i avgift, d v s det mesta av mitt bostadstillägg.
När man fyller i blanketten till kommunen ska man använda sin deklaration, d v s uppge förra årets inkomster. Det vägrade jag i år, eftersom min gamla inkomst var irrelevant. Vad mina pensionsbitar skulle bli sammanlagt eller vad bostadstillägget skulle bli, det visste jag inte. Och därför hände följande.
Jag öppnade brevet från Pensionsverket som sa att jag beviljades 2000 kr/mån i bostadstillägg. HURRA! WOW!
Sedan öppnade jag kommunbrevet som sa att jag skulle betala 1 8000 kr till dem, p g a sänkt förbehållsbelopp.
Allt svartnade och jag låg sömnlös hela natten.
Som yngre ska man ha mer pengar över till att LEVA, men som gammal behöver man förstås inga pengar eftersom man inte ska leva mer utan ställa in sig på Döden. Erbjudande om dödsspruta vore ärligare och rakare än att svälta ihjäl pensionärerna.
Myndigheter tar förstås inte hänsyn till känsliga aspergares meltdowns/neurologiska stormar.
Så det kom ju. Jag var väck i huvudet i flera dagar innan jag hittade en handläggare att prata med. Hon tyckte jag skulle överklaga. Det tog en vecka innan jag orkade och sedan, mitt i sommaren, tog det ju några veckor att få besked.
Jag styrkte mig med en del alkohol innan jag öppnade svarsbrevet. I omtöcknat tillstånd stirrade jag på orden: "Avgiftsbefrielse beviljas ett år framåt." (Ekonomiska och sociala skäl, typ ett allvarligt självmordsförsök en gång)
Under några veckor hade jag låtit vreden svalla varje dag, för att skydda mig mot depression. Jag SKULLE minsann klara mig utan boendestöd: både samtal och städning. Min son skulle städa åt mig, men besök i hemmet, samtalet som kan kicka igång mig och motivera mig att göra någonting mer än att ligga i sängen med Youtube - hur skulle jag kunna leva utan det?
Det sociala livet därute är till för de hyfsat friska, men de sjuka orkar ju sällan gå till någon tillställning och därför isoleras vi allt mer. Jag övervägde att helt enkelt tyna bort i sängen och gå en för tidig död till mötes för
HUR I HELVETE SKA 5000 KR RÄCKA TILL:
- Mat och dryck, hel eller halvfabrikat.
- Kläder
- Medicin o läkarbesök
- Tandläkare
- Färdtjänst och sjukresor
- Moped med garage och försäkring, som kompensation för att jag inte kan gå så många meter.
- El
- TV-avgift
- Frissa
- IT-världen, den vi förväntas leva i: dator med modem och en mobil, helst smartphone
- Fika eller mat ute med kontaktpersonen
Samt mycket annat.
Och de prylar jag nämnde går ju sönder. Mobiler varar ca två år.
Jag räknade inte ens på beloppen eftersom det aldrig i livet skulle funka med 5000. De jag känner som lever på 5000 har inte ens råd med en cykel eller med busskort! Och de är ändå fysiskt friska, kan gå, och äter inte dyra mediciner. Mina sprutor kostar 5000 kr/veckan! Jag räddas ju av högkostnadskortet, men det där man läser om pensionärer som inte har råd att ta ut sin medicin gäller inte oss som har dödliga sjukdomar. Visst man kan ju väja att svälta ihjäl eller att dö av sina sjukdomar. Det kallas valfrihet.
I flera veckor levde jag ångestfylld, svävande ute i en enslig rymd, medan syret började ta slut.
Boendestödet var inställt p g a brist på vikarier och nej, jag kom inte ur sängen förrän en gammal vän dök upp och räddade mig ur intigheten.
Jag håller på att landa i min nya, snällare verklighet. Jösses, jag är ju rik! Jag får 12 000 kr/ månaden, d v s några hundra över EU:s existensminimum. Men jag känner mig ändå så hjälplös, i händerna på en kommun som måste spara, spara, spara då migrationen kostar oss allt vi har och inte har. Mest sparar man på de svagaste. Det är i första hand vi som får ta smällen. Storföretagen betalar ju sällan någon skatt.
Jag har haft olika typer av hemhjälp i 18 år, att ens inbilla sig att det skulle gå utan var bara självbedrägeri. Jag ligger skälvande av skräck i Statens bedrägliga hand. De gör vad de vill med oss fattigpensionärer som är sjuka, precis vad de vill. Jag har ingen kontroll över mitt liv. Och det är just detta som dämpar glädjen. De kan försämra för oss när de vill och hur länge jag blir benådad vet jag inte.
Ärligt talat har jag några få filmkanaler. Jag behöver dem, liksom datorn - för att inte bli galen.
Isolering leder till social fobi, för vissa till psykos, för andra till självmord. Så jag har mina distraktions-prylar för att undvika detta. TA DEM INTE IFRÅN MIG!!!
Jag minns mammas granne som hoppade från sjunde våningen. Jag undrar om Hon hade Com-hems filmkanaler? Eller en dator med allt möjligt som man kan fördjupa sig i och glömma bort tiden?
Kanske hade hon bara DN. Det var förmodligen därför hon hoppade.
