Translate

onsdag 12 februari 2014

MITT LIV SOM ROM (återberättat)


FÖDD: EN POJKE TILLHÖRANDE RESANDEFOLKET (romerna)
 


Alexander föddes i slutet av 50-talet, med en romsk mamma och en svensk styvpappa. Den biologiska pappan var också svensk. Uppväxten såg ut som så många andras jag lyssnat till, de vuxna barn som det gick snett för; Pappan misshandlade sina styvbarn grovt, men inte sina egna. ”Askungesyndromet” kallar jag det för.

Men misshandeln var ovanligt grov i Alexanders fall. Mamman kände sig just så hjälplös som mammor gjorde på den tiden. Hur skulle hon själv kunna försörja barnen? När det så småningom dök upp ett val, en tillflyktsort, så gjorde hon valet att stanna hos mannen, något som Alexander upplevde som ett grymt svek. Ingen fanns där för att försvara det försvarslösa barnet, och han var för liten för att slå tillbaks, så det gällde att bli vuxen snabbt!

 De sorgliga historier jag har lyssnat till har mest kommit från män som blev missbrukare p g a de känslomässiga såren. De sökte sig till Gud och kyrkan. Det var där vi träffades, vid kyrkkaffet. Vissa reste sig efter svår kamp, andra gick under i sitt missbruk.

Men Alexander sökte sig varken till kyrkan eller till spriten. Han bankade i stället ur sig sin vrede. Han skrek, slogs och beslöt sig för att hämnas på detta djävla samhälle som inte gjorde ett skit för att hjälpa honom och hans bror. Hämnden bestod ofta i inbrott i affärer och kiosker.


Alla visste hur han och hans syskon hade det, men det var ingen som vände sig till Socialtjänsten, ingen som ingrep. Däremot fanns det en djupt inrotad fientlighet mot dessa barn. Föräldrarna förbjöd sina egna barn att leka med ”tattarungarna” och en lärare sa: ”Du kommer att sluta dina dagar i fängelse!” Den fientliga inställningen fanns där överallt i omgivningen, i historiebeskrivningen, i luften, i dimman över havet och i stormen som ven i det karga kustsamhället: TATTARUNGAR!

Alexanders kriminella karriär varade mellan 5 och 30 års ålder. Han råkade bränna ned ett hus, men det var faktiskt inte meningen. Inbrotten var meningen, men han undvek villainbrott för att han insåg hur det rubbar människors grundtrygghet och tog inte till mer våld än vad som behövdes.


Tyvärr behövdes det rätt mycket våld i den värld han hade hamnat i och han tränade snabbt upp sig i konsten att slå ned en fiende. Det verkade vara nödvändigt att kunna sånt i Alexanders värld.

Bilarna ”lånade” han ju bara innan han lämnade dem någon annanstans, men i gott skick. Det fanns faktiskt ett samvete även om det gick i fyra nyanser av grått. Vaddå? Hans morfars far och dennes far – de hade ju också ägnat sig åt kriminalitet – det låg väl i blodet, i generna? Gjorde han inte just det som alla förväntade sig av honom?

Vad skulle han ha gjort i stället? Vilka val har en zigenare, som hans morfar t ex? Han som blev såld som slav vid 5 års ålder!


Den första motorcykeln lånade Alexander när han var 10-12 år och den första inköptes vid 11. Vem behövde en körskola när det fanns kompisar som kunde ge goda råd? Och det visade sig att det gick bra att köra både MC och bil utan körkort. Ha! Vem behövde samhällets samtycke! Han kunde minsann klara sig på egen hand. Samhället hade han tidigt upplevt som en motståndare. Samhället bestod av folk som inte gillade tattare. Så var det bara. Så vad annat kunde han göra än att hata tillbaks?

Om samvetet hörde av sig så var det mest i samband med bråk, då någon hade fått lite väl mycket stryk. Det blev lätt så när flera killar på en gång fått för sig att märka tattarungen, en unge som hade bestämt sig för att aldrig någonsin bli besegrad av det liv som ville honom så illa. Styvpappan hade verkligen lärt honom att slåss, men utan tanke på att han i sin styvson en dag skulle finna sin överman.

Alexander var 13 år då han satte så mycket skräck i pappan att han stack för gott och lämnade familjen i fred. Men detta lugn infann sig för sent. Vid 14 års ålder var det dags för ungdomshem. Sedan blev det pojkhem, sedan ungdomsvårdsskola och - sedan - MÅL: FÄNGELSE! En kriminell karriär var fullbordad, nästan. Läraren sa ju att han skulle sluta sitt liv på fängelse och då fick det väl bli så.

Alexander blev frisläppt med vissa mellanrum och då blev livet som vanligt igen, med vissa besök på arbetsförmedlingen, men bara i syfte att lura av dem lite bidrag. Något förtroende för samhället kunde inte byggas då – det var för sent. Om han kunde lura av samhället lite pengar så var det ju bra, men att förvänta sig hjälp därifrån var lika idiotiskt som att tro på jultomten! Om han tvingades iväg till någon arbetsplats så dök han upp där berusad, så att han blev uppsagd innan han blev anställd och åkte ut ur grottekvarnen direkt. Svenssonlivet var till för Svensson, inte för en tattarunge.
 I all bedrövelse som jag känner inför denna livsberättelse så måste jag säga att det tycks finnas vissa drag som ofta dyker upp hos romer: en okuvlig vilja att överleva trots allt, förmåga att uthärda smärta, att gå med stolta steg i motvind, att hitta egna vägar till överlevnad och att inte lägga sig platt inför motgångarna.

Brottslighet finns det inget gott att säga om, men: Vem stjäl? Den som är hungrig. Vem är hungrig? Den som ställts utanför samhället och inte hittar någon väg in i det, utan att behöva krypa. Alexander kröp inte.
 Min reflektion kommer sig av att de flesta jag har lyssnat till, som blivit svårt misshandlade som barn har knäckts och dött i förtid.  Mycket temperament och vrede kan kanske vara en motkraft, ett vredeståg till Livet? Jag tror att det var detta tåg, som tog Alexander tillbaka till livet, ut ur det djupa hatmörkret, ut ur destruktiviteten och till en konstruktivare sätt att handskas med livet – samma drivande kraft – men riktad åt rätt håll: Godhetens.

Även om det ingick arbete i fängelsevistelserna så ingick det också mycket ensam tid eller ibland isolering. Som vi vet kan ju isolering bryta ned människor, men inte Alexander.
Han vände sin tankekraft utåt och ”gick iväg ut på sta’n”, inte med sin kropp alltså, bara med sin själ. Så även om han kropp fanns i fängelse så var hans själ i frihet. Han kunde styra sig självt mentalt och med åren tilltog denna tankekraft som även förde honom till de inre djupen i hans själ: det undermedvetna och det allmedvetna.
 
I sitt andetillstånd upplevde han ett tidigare liv som indian, en stolt krigare, en som aldrig gav upp och som hämtade sin kraft i kontakten med den Store Anden. Förvissningen om hans verkliga jag växte år från år och han kände sig allt mer beredd för slutstriden: den mot sina egna demoner, den värsta fiende vi kan ha: oss själva!

Till sist arbetade sig denna inre, goda kraft upp till ytan och så vaknade Alexander en natt klockan tre av en stark inre röst som ropade: ”Nej, nu får det vara bra!” Nu fanns det ingen väg tillbaka, det visste han, men det fanns en väg framåt. Och den skulle han komma att gå på, från 30 års ålder och uppåt, efter 16 år i fängelse.
 Visst var det tufft att bryta kontakten med gamla kompisar och den gamla livsstilen, men det var dags nu: att leva enligt hjärtats egen lag: att inte skada någon och att försörja sig på ett ärligt sätt.

Han startade eget som bilhandlare och försäljare av annat med. (Här gick han faktiskt i sina förfäders fotspår, fast de sålde hästar i stället för bilar.) Han vägrade ha mer än nödvändigt att göra med det samhälle som hade svikit honom så. Han vägrade ta emot någon form av bidrag eller hjälp i någon situation. 

Det han hade funnit inom sig av Evigheten, och ett tidigare liv som en stolt krigare, en indian beredd att slåss för stammens överlevnad - detta blev en motor, en kraft som drev honom framåt och inget förakt, inga fördomar skulle mera få makten att föra honom in i mörkret.

ETT ROP FRÅN EGIVHETEN EKADE INOM HONOM: GLÖM INTE BORT VEM DU ÄR!
 
 
 

När han blev fri igen och njöt av milslånga promenader var detta den musik han hörde inom sig:


 Och varje steg, varje andetag bar denna ordlösa bön:
 
 

 
Min första kontakt med Alexander fick jag medialt, därför att någon ville veta vem han egentligen var. Jag hade aldrig gått ned så djupt i meditation för att finna en annan människas ande, som den gången, men jag bestämde mig för att ställa alla mina sinnen, både naturliga och övernaturliga till sanningens tjänst.

Då kastades jag in i det tumult, det brutala våld och eldar av ångest, som utgjort den första delen av Alexanders liv. Ordet VÅLD stod skrivet över himlen och jag kände en hand på min strupe. Jag tänkte: "Shit, vad har jag gett mig in i. Vem vill vara medium om det ska vara så här påtagligt?" Men sedan, helt plötsligt, frigjordes hans ande och flög uppåt mot himlen, som en lysande stjärna. Detta var något fantastiskt jag aldrig varit med om. Det var som om han föddes på nytt. Och stjärnan for iväg uppåt, utan tyngd, utan att något skulle kunna dra den ned igen - in i det Eviga Ljuset.


På nyårsafton tyckte jag, som ursvensk, att det kunde vara lämpligt att spå min vän zigenaren. Visst brukar det vara tvärtom men det är kul att slå sönder gamla klichéer. Det första kortet skulle visa var han stod i sitt liv just nu. Han fick upp ett kort som var mycket vackert: en människas vandring ibland höga berg, allt högre in i ett guldaktigt ljus. Det stod ett ord på kortet: RESANDE

Vi ryckte till båda två, för kortet var verkligen rakt på sak och godheten sa: "Jag vet vem du är och vart du är på väg!" Vill tillägga att vi mediterade och bad till det högsta goda först. Ingen av oss är intresserad av andra makter.

Mitt eget kort visade på den fångenskap jag upplever som sjuk och särskilt när jag nu står inför en väldigt svår operation. Men en nomad valde att resa den här vägen och slå sig ned i ett av mina tomma rum, så att jag fick se in i en annan människas värld och de världar han bär med sig, med kunskaper jag inte hade. Vi är alla varandras lärare.