Vad jag gillade med texten var den ungdomliga ambitionen att vilja förändra världen - förhoppningsvis till det bättre. Är den tanken för ambitiös? Nej, det tycker jag inte. Vi är alla här för att bidra med någonting, bejaka sina drömmar, försöka förverkliga dem och att satsa allt på det man brinner för.
"I AM" råkar var det första namnet på Gud i Bibeln och som jag ser det är vi alla bitar av en gudomlig helhet och därmed stora i all vår litenhet. Att ställa sig på ett berg och skrika ut: "JAG ÄR!!!!" känns för mig som en bra metod att bygga upp sitt självförtroende och komma till självinsikt. (Hmm... borde pröva det någon gång. Kungklippan i Fjällbacka kanske?)
Hitler tyckte förstås också att han hade en kallelse att förändra världen, men han hade dessvärre fel verklighetsuppfattning, liksom många andra. Att ha som mål att "bli något" eller att tjäna pengar är inte heller särskilt bra mål eftersom det kan gå ut över andra. Så, orden landar inte rätt förrän man har kontakt med sitt hjärta.
Att skapa och ge ut musik kan vara en bra idé med tanke på hur viktig musiken är för många av oss. För mig har den alltid varit den bärande kraften. Genom den musik jag själv skapat eller andra har jag, trots onda leder, orkat GÅ till jobbet, ta lyckliga promenade i naturen, få glädje, tröst och inspiration. Men alla kan förstås inte förändra världen genom sång. Så därför är den fråga jag själv, som ung ställde mig - den fråga vi alla behöver ställa oss denna:
HUR KAN JAG BIDRA TILL EN BÄTTRE VÄRLD?
Eller, som Swedish House Maffia uttrycker det:
"WHO WILL SAVE THE WORLD TONIGHT?"
Om du backar tre inlägg så kan du läsa om min ambition som ung att frälsa världen. De budskap jag fick från mina andliga lärare var inte alltid helt i linje med det jag kände inom mig, nämligen att jag ville HJÄLPA människor rent konkret att få det bättre på olika sätt, genom att använda andlig kraft eller det jag hade, det jag var.
Jag gav järnet och blev väldigt tacksam över de två människor jag fick vara med om att hjälpa, då de var nära att falla eller ta sitt liv. Men sedan jag hade legat svårt sjuk nästan ett år i RA och försökte ta upp tråden där jag hade tappat den var det inte lika lätt. Tröttheten låg som en tung börda över mig dag och natt. De människor jag hade ambitionen att hjälpa fick jag ge upp och bara konstatera att jag inte hade livserfarenhet, vishet eller kraft att göra det jag ville. Jag måste fokusera på att skapa något slags liv utifrån mina nya förutsättningar och ta in så mycket kärlek jag kunde finna, om jag skulle ha något att ge. Obs! Man behöver inte vara "färdig" för att kunna ge. Videon ovan gillar jag: Där är det HUNDAR som är med om att bekämpa våldet!
Sedan följde ett liv som på vissa sätt var vanligt: gifta sig, skaffa barn, radhus och bil. Sedan: skilja sig och hamna i rotlöshet, hemlöshet och förtvivlan. Alla/allt jag mötte inser jag idag var mina lärare: sjukdomarna, fattigdomen, lyckan, vänskapen, passionen, ensamheten, den existentiella smärtan - samt flertalet av jordens religioner!
Jag har skrivit mycket om de första lärarna, men tänkte skriva mer om de s k Andliga lärarna jag mötte. Problemet jag har att brottas med är hur jag gör en vägbeskrivning som är både sanningsenlig och ömsint. Det finns inga perfekta religioner, inga perfekta heliga skrifter eller lärare, inga perfekta kristna kyrkor och inga perfekta människor. Jag önskar inte trampa någon på tårna, men vissa varningar kan ibland vara på sin plats om man planerar en tur ut i andlighetens djungler. Man kan ta skada, men man också vinna vishet.
