MASSAGE - enklaste vägen till Himlen!

Någon som vill mig väl ringde och frågade om jag inte hade planerat att göra något trevligt snart, som kunde få mig att må bättre? (Hon vet att jag fick en del pengar för ett tag sedan.)

 ”Nej, jag kämpar för att få tillbaka min förstörda nattsömn efter min underlivsoperation. Och så väntar jag på att få en proteshand snart Efter operationen blir jag ju svårt sjuk eftersom jag inte får äta cellgift mot RA på ett bra tag. Vad ska en svårt sjuk människa med pengar till? De kom för sent."

 MASSAGE, sa min syster! Det orkar du väl? Det är ett sätt att må bättre. Jag betalar!

 Hmm, det var ju inte nödvändigt att hon betalade, men genom att lova det så pressade hon mig till att boka en tid hos en massör. Får man en gåva så brukar man ju säga Tack!

 All min fysiska och psykiska smärtan lagrar upp sig i musklerna runt axlarna (söndervärkta) och i ryggen. Där sitter  min oro och ängslan som stänger mig ute från Livsglädjen. Jag har fått massage ett par gånger förut, så det hade jag lärt mig. Men effekten sitter ju inte i mer än några timmar, möjligen en hel dag. Jag kämpade med mig själv: ”Är det värt att satsa på en så kortvarig lycka?” Tja, eftersom min syster bjöd så bestämde jag mig för att satsa.

 Valet kom att bli en man som är både osteopat och massör. Jag ville nämligen bjuda min väninna på en osteopatbehandling p g a svåra smärtor i ben och rygg. Det var lättare för mig att ge kärlek till mig själv om jag samtidigt fick ge den vidare till någon annan, det är min livsfilosofi.

 Massagebordet var annorlunda men funkade bra. Mina söndervärkta axlar hamnade i luften och slapp belastning, så att jag kunde slappna av. Massören tog i så hårt som jag önskade och det var ganska hårt. Inflammationerna skapar ju muskelknutor som ska bultas ut.

 Av hans brytning att döma gissade jag på att han hade tysk bakgrund – alternativmedicinens hemförlovade land. Det var inte helt fel gissat. Men större delen av honom var från Kosovo. Så kom vi då att jämföra svensk sjukvård med den i Kosovo och det var Sverige som drog det kortaste strået. Jag tvivlade inte ett ögonblick på det han själv tyckte och en högt uppsatt överläkare i Sverige hade sagt: ”Svensk sjukvård ligger på samma nivå som Afghanistan – om man bortser från en del mycket dyra och moderna apparater som svensk sjukvård äger.”

 Själv hade jag testat engelsk sjukvård i ett läge där Sverige svek och sedan dess var mitt förtroende för svensk sjukvård knäckt, med undantag av det fåtal läkare som ser sitt jobb som ett kall (de är få) På ett mycket osvenskt sätt berättade min massör att hans mamma nyss dött av obehandlad cancer. De åkte in till sjukhuset varje dag, men skickades hem med några käcka hälsoråd tills hon dog av sin cancer – i onödan.

 

En känsla av gemenskap skapades och jag kände stark medkänsla med killen, som var i min sons ålder. Jag kände kärleken fylla varje cell av mig medan jag andades allt djupare och oron gav upp inför trycket av de bestämda händer som knådade ut dem. Sedan var allt tyst och fridfullt i hela rummet.

 Isoleringen i hemmet har gett mig en viss agorafobi eller vad man nu kallar detta med att man börjar undvika att gå ut på stan planlöst när det inte finns någon vän att träffa.

Men nu var jag fri som en fågel och kunde flyga vart jag ville!

 

 

Där jag stod på gatan kände jag att något hänt: min rofyllda själ var nu helt öppen för att bli ledd till de människor och situationer som var bra för mig och dem, en dag som gjord för synkroniseringar.

 Jag hamnade i kyrkans diakonala hus där jag fick några fina samtal med två personer jag gillar. Jag antog senare utmaningen att spela på en bredhalsad gitarr utan bandmarkeringar. (Jag behöver smal hals)  Lugnt och metodiskt bekantade jag mig med den och med den psalm som skulle spelas. Rösten var kristallklar p g a mitt avspända tillstånd och jag ackorden klingade fint, trots den gamla gitarren.

 Det fanns ärenden jag behövde uträtta och de gick alla lekande lätt. ”Min” frissa fanns på plats trots att hon brukar var uppbokad och jag var i akut behov av en klipp.

 Där jag gick på gatan "råkade" jag passera en hälsokostaffär och den inre rösten sa: "Stopp! Du behöver köpa något här Tranbär! Jag hade årets andra urinvägsinfektion på gång och ville inte sugas ned i antibiotikaträsket, varje kur gör mig mer känslig för nästa angrepp. 

Expediten föreslog ett medel med tranbär och annat, b l a några miljoner mjölksyrebakterier för att skapa balans. Efter fem dagar med CRAN CURE var jag fri från infektionen, så att jag kunde ta det cellgift jag måste ha för att överleva!!
 

 Till sist behövde jag äta ute och när jag var mätt och nöjd "råkade det dyka upp en gäst", som jag hade haft ett spännande, andligt samtal med sist (New Age). Han blev glad att se mig, så vi fortsatte det där samtalet. Var mer påläst nu och hängde med bra i hans tankegångar. Helt klart ett spännande och dynamiskt samtal. Kändes som ett bra slut på dagen. Vi ses kanske igen på någon av de meditationsställen han nämnde.

 

Jag har nu omvärderat min syn på massage

Kropp-själ-ande är ju en helhet så det är inte märkligt om effekten slår igenom alla lagren av det en människa är. Effekten varade mer än några timmar. Det blev lättare för Livet att leda mig rätt och synkroniseringarna blev många.

 Tänk om den snåla sjukvården insåg vilket enormt verktyg massagen är för att hjälpa människor med svår värk och oro/ångest. Här kan man slå många flugor i en smäll och faktiskt åstadkomma ibland oväntade effekter av den där välmående dagen. 

 

 Mina extrapengar kommer nog i hög grad att gå till massage, nu när jag anat ”the Secret”, egen version.
 

Det är lättare att bara ligga där och andas ut än att klistra fast 100 positiva affirmationer i lägenheten.

 

Jag misstänker att äkta andlighet är att leva med lätthet och att släppa taget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DU ÄR INTE DIN HJÄRNA!

Jag har försökt delta i vissa diskussioner på diverse forum under senare tid, men tycker det gått rätt dåligt och gissar varför. Min hjärna fungerar allt långsammare. Skälen är många. Jag är nu något över 60, har haft värsta formen av Artrit i 39 år + en rad följdsjukdomar.

Cellgift blir man trött av. De 20 operationerna jag har genomgått har varit trauman för min kropp - och kroppen minns, även om det som hänt under narkos. Starka värktabletter ger viss hjärndimma som alla vet.

Att ledgångreumatism bryter ned nervtrådarna i hjärnan, på vilka synapserna sitter, vet dessvärre inte alla. Det är dessa synapser som ska ta emot de elektrokemiska budskapen från andra synapser. När ingen mottagare för budskapet finns nära då börjar grubblandet: "Vad hette hon nu igen?" Och sedan väntar man. Till sist slutar man vänta och ger upp. Där står jag nu. Jag har accepterat att den där reumatologen i London, som jag talade med, hade rätt: "This you can NOT avoid: Memoryloss!

På forum etc ska man ha en ÅSIKT. Jag tror att många av oss nästan identifierar vårt jag med våra åsikter. Jag är vad jag tänker, tycker, skriver och säger. Det gäller att vinna diskussionen, att ha rätt. Argumentationsteknik och retorik har blivit väldigt betydelsefullt idag då vi i hög grad lever genom någon form av datorer.

ÄR JAG VAD JAG TÄNKER - ELLER NÅGOT MER?

Jag har under åren förlorar många leder och funktioner men har ändå sett det som att JAG är densamma. Kanske har jag då förknippat detta "jag" med min hjärna. Men det är dags nu att ställa in siktet högre än så. Jag är min ande. Alla tror ju inte att vi har en ande som går vidare efter döden, men många misstänker det starkt.

JAG ÄR MIN ANDE!

Jag har tidigare beskrivit några nära-döden-upplevelser. Det är inte alls någon konstig känsla att vara utanför kroppen i ett tillstånd av absolut frid och lycka, titta ned på sin kropp och tänka: "Oj då, så förvärkt jag/hon är!" Det var som att se sina jeans hänga över en stolsrygg, inte alls märkligare än så.

Jag är verkligen inte min kropp och alltså inte heller min hjärna - men en del av något större.

Ändå kan det vara svårt att inte fullt ut respektera någon som är dement och talar obegripligt.

Jag minns den demente, svamlande mannen på ett café som gav mig en bok i parapsykologi, som svar på mina frågor kring de fenomen jag varit med om under livets gång. Han var i denna stund ett redskap för en större Kraft, ett Medvetande som ville ge mig svar på några av frågorna. Jag minns det starka ljuset i den mannens ögon. Ja, hela ansiktet strålade som på en ängel.

En annan man hade också just så där strålande ögon, som öste kärlek över omgivningen. Det var som om dessa två redan hade ena benet över på andra sidan. De hade glömt det mesta men verkade minnas det viktigaste: KÄRLEKEN.

På forumen överträffar den ene den andre i argumentationsteknik. Man länkar vilt till alla möjliga vetenskapliga avhandlingar. Och detta är ju inte fel i sig. Men hur mycket kärlek, uppmuntran och vänlighet finns det på Flashback eller liknande forum? Jag vet att vänlighet förekommer men det vanligaste är att söka upp andras brister i det de skrivit och sedan gå till attack så hårt man kan utan att bli avstängd. Vi har gått vilse.

 När jag har behov av att lyssna på en klok man eller kvinna så går jag ofta till Youtube och lyssnar på Mojji. I den här sessionen talar han om den där friheten jag skrivit om, frihetens från tankens och det falska medvetandets tyranni:

Jag ser demensen som en skonsam övergång till efterlivet. Hur många svåra upplevelser skulle man inte vilja slippa minnas? Gnistor av vishet kan spraka till i en gammal kvinna jag möter på en buss. Som sprakande höstlöv i en mängd färger är vissa människor om hösten innan de övergår i nästa dimension.

Jag har inte mött den där respekten jag skulle vilja möta, nu när mitt närminne håller på att vissna bort, men man kan ju inte begära så mycket av sin nästa - egentligen ingenting alls. Men jag ber mig själv om att vara skonsam mot mitt sönderfallande "jag", åtminstone lika tacksam som när jag håller en älskad men trasig tröja i min hand, som jag helst inte vill slänga p g a alla invävda minnen.

Fast, visst finns den tysta bönen inom mig:

BE GOOD FOR GOODNESS SAKE!!!!