Uddevalla är en av landets alla rika kommuner, som inte längre har råd med sjuka, gamla och döende!!
Dessa tillhör ju
gruppen ”tärande”. Det märkliga med Sverige är att det sägs vara ett av
världens rikaste länder, medan kommuner och landsting går på knä och gör allt
mer extrema nedskärningar i välfärden. Hur går det ihop? Om vi ligger på plats
21 i världsligan (BNP) så är vi kanske inte ett av de rikaste längre? Kan vi inte få säga som det är: VI SJUNKER! (alla välfärdssektorer)
Jag läste en gång att
”ett lands civilisationsgrad kan mätas i hur väl man tar hand om sina gamla och
sjuka”. I så fall är Sverige och Uddevalla en civilisation på fallrepet när man -
tar bort sitt HOSPICE!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5428296
I Bohusläningen läste jag att
det kom en konsult från regeringen och sa att kommunens arbete måste
EFFEKTIVISERAS. Snart gick det upp för oss att det han menade var att
DÖENDET MÅSTE EFFEKTIVISERAS!
En döende person dör
ju snabbare hemma i ensamheten eller i en stressig korridor på akuten än i en
vacker, lugn miljö med specialutbildad personal.
Sedan gav han sig
självklart på de sjuka och de gamla:
Det skall bli mycket svårare att beviljas hemtjänst:
Den blir dyrare och man beviljas mindre tid. Naturligtvis skall man lägga ned några
äldreboenden också. Genom att varken beviljas äldreboende eller hemtjänst så
kommer de äldre att dö ut snabbare - det kallas för effektivisering.
Bland de mest utsatta
finns de som har insatser enligt LSS, lagen om särskilt stöd och service. Detta
kan innebära att man har en kontaktperson/ledsagare, som tar med den sjuke ut
på små och ibland lite längre utflykter. Dessa var gratis. Men nu kostar de
närmare två kronor per kilometer!
Jag känner en annan reumatiker,
vars man tapetserar om sovrummet varje år för att hon ska få ”miljöombyte!”
Själv har jag ingen man, bara en kontaktperson via LSS. Årets höjdpunkt var
utflykten till Fjällbacka, Smögen eller annat kustsamhälle. Havet ger mig liv
och utflykterna är snart det enda jag hänger fast i, över dödens ravin. Jag
finner min fångenskap plågsam och mitt liv knappt värt att leva. Jag överväger
inte självmord p g a kärleken till mitt barn och därför att liemannen nog
kommer alldeles av sig själv, utan förbeställning via färdtjänstväxeln i
Moldavien.
Mina kostnader har nu
ökat med ca 300 kr i månaden, d v s vi åker mest till stans lilla centrum och
min livskvalitet har försämrats rejält. Resan till havet skulle lätt kunna gå på 300 kr. Jag avstod.
Det väntar en kraftigt
förhöjd hemtjänstavgift. Sjukvård och medicin har ökat rejält. Allt oftare måste jag betala notan själv för originalmedicinen, då det visar sig att kopian saknar önskvärd effekt.
Sjukvården inom NÄL är kaosartad
och enbart 15 % av personalen vill stanna kvar!
Nedskärningarna har
haglat över oss. Inneliggande avdelning för reumatiker är skrotad. Ett besök
per år är för kroniker ändrat till ca var tredje år (På 80-talet var det var
tredje månad!)
Vårdcentralerna har inte råd med rejäla utredningar utan de nöjer sig ofta med fördomar och ett blodprov. Felbehandlingar är därför snarare regel än undantag. (Se på Arga Doktorn, TV!)
När jag insjuknade svårt
efter en underlivsoperation (förstadier till cancer) 2012 bestämde sig 1177 för att
jag drabbats av klimakteriebesvär. Efter två månader fick jag träffa en
stafettläkare som påstod att jag drabbats av ångestattacker, meden jag påpekade
att det är skillnad på att hyperventilera och ha vakna av ANDNÖD!
Till sist fick jag
faktiskt lov att träffa min reumatolog, som skickade iväg ett antal remisser då
han förstod allvaret i situationen. Om man skär i en svårt sjuk människa kanske
hon dör rent av. Efter ”bara” ett år i vårdköer fick jag rätt diagnoser! Före detta enbart förklarad psykiskt sjuk. ("Det är bara psykiskt" = billig "vård")
Efter ”koniseringen” hade
jag drabbats av infektioner i vävnader kring hjärta och lungor. Då fylldes
dessa med vatten. När jag la mig ned för att sova väcktes jag av andnöd, då
vattnet gjorde det svårt för lungorna att pumpa syre till hjärtat, i liggande ställning. Alltså ökade
pulsen, hjärtat löpte amok, jag fick feber och blev genomblöt, vaknade med ett ryck av att jag inte fick luft.
Jag fick veta att jag också har utvecklat bronkit, med stela lungvävnader. Allt detta inte ovanliga effekter efter ett liv med RA.
Den sömnlöshet som blev följden av att de icke fungerande organen har inte gått över, men det har i stort sett mitt sociala liv, eftersom jag ingenting orkar utan sömn.
Jag är en av dem som
håller på att effektiviseras bort. Jag är glad över att svår RA förkortar livet 10 –
15 år, så jag räknar med att inte bli äldre än 68. Jag hoppas, som många andra,
att jag aldrig blir 80 år, för det är inget liv att ligga ensam i en säng.
Men, jag hade ändå
hoppats på att slippa dö ensam, på ett Hospice. Så blir det inte.
Positivt slut på denna klagovisa: SVERIGES GOASTE OCH BÄSTA REUMATOLOG, den som ställde mina senaste diagnoser efter att ha skrivit en hel hög med specialist-remisser:
http://www.bms.se/fraga-doktorn-reumatism/
