Jag skrev en kommentar någonstans där jag beskrev min form av tro: Vi är andar på en evig resa in i ett allt starkare ljus, tills vi blir ett med Gud.
Frågan var varför jag tror som jag gör. Och det tänkte jag berätta här eftersom det tar plats.Om man vill ha en egen tro så måste man förstås göra sin egen resa och redskapen är de traditionella: bön, meditation och goda gärningar samt läsning av gamla heliga skrifter där man kan känna att "Detta stämmer för mig", d v s delvis.
Våra stora religioner är ju 2-3 000 år gamla så man kan givetvis inte tillämpa allting bokstavligt, men man kan hitta värdefulla ord på många ställen inom kristendom, hinduism, buddism och kanske någon annanstans.
Om man gör så som jag skrev lär man få kontakt med andevärlden, göra sina egna upplevelser och sedan har man fått en andlig bottenplatta att använda för diverse andliga experiment. Eftersom man kan hamna snett i sitt sökande använder jag mig av Jesu ord som grund för det jag tror på och mitt mantra är "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig!"
Att leva för evigt - vad gör man under så lång "tid"?
Jag försökte diskutera med en katolsk präst vad som kan tänkas vänta efter detta liv. Måste det vara HIMMEL eller HELVETE? Det där med skärseld låter som en bra sak för den som misslyckats.
Prästen undrade vad jag menade med livet EFTER detta och om jag var medveten om att det i den andliga världen inte finns någon TID? Du kan uppleva ett helvete eller en himmel just nu. Gud är nu. Allt är nu.
Jag var ju medveten om detta men var så van vid att protestanter ofta talade om att göra så gott man kan tills man dör och DÅ kommer man till himmelen, i bästa fall. Man har alltså ett lineärt tänkande och utgår från att vi bara har ett enda liv. I bästa fall kan man kalla detta för en kraftig förenkling av den eviga resan.
Hinduer och buddister är övertygade om att vi lever liv efter liv tills vi äntligen har lärt oss nog. Dessvärre tror buddisterna att man skulle kunna bli en mygga i nästa liv och sådana tankar gör mig bara förvirrad. Om man ska genomgå alla former av liv så är frågan om man någonsin kommer fram till Vilan.
Tankarna på REINKARNATION tog lång tid på sig att utvecklas, och kanske är de inte så viktiga: det viktigaste är ju NUET. Men jag tänker ändå berätta varför denna tanke slog fast inom mig och att jag inte kan göra mig av med den, vill inte ens.
Får en kristen tro på reinkarnation? Tja, varför inte? Jesus trodde ju på det. Lärljungarna kämpade med sin tro: "Kan Jesus verkligen vara Messias?" Men nej, Elias skulle komma tillbaka innan Messias kom till jorden. Så de frågade Jesus hur det var med denna fråga. Han svar blev: ELIAS HAR REDAN KOMMIT! Johannes döparen ÄR Elias!
Även om de som satte ihop nya Testamentet verkar ha bestämt sig för att ta bort ord som indikerar reinkarnation så skulle det vara för stort ingrepp att ändra på detta med Elias och Jesus. Det fick stå kvar. Tack!
På 90-talet drabbades Sverige av New Age. Jag nosade igenom en massa böcker och fann en del intressant och en del förkastligt. Jag lyssnade på ett medium, Anna-Lena, som var uppfostrad till shaman och fått särskilda gåvor när hon låg länge på sjukhus som barn. Hon hade varit med i Pingstkyrkan ett tag med de var inte vana vid verkligt synska människor så hon åkte ut. Man har sina profeter som oftast levererar extremt allmängiltiga budskap, i en viss religiös tappning.
Men Anna-Lena fortsatte tala med sina vänner på andra sidan och började hjälpa människor med sina gåvor.
Jag fick uppleva en enorm kärlekskraft under en healing-stund. Hon läste av min aura, skrev lite ord som förklaring till färgerna och därigenom kunde jag ana min framtid.
Helt plötsligt sa hon: Du var nunna i ditt förra liv. Du bad mycket och skrev andliga skrifter, men när du dog kände du att mycket var fel med det du velat förmedla. Så du kom tillbaka för att försöka nå ut med det GLADA buskapet, med Guds kärlek, till lidande människor.
Jag funderade mycket de närmaste åren över hur jag varit som nunna. Gissningsvis en fundamentalistisk moralist som la tunga bördor på folk, ännu en av de kristna som försökt skrämma människor till Gud. Under tiden drogs jag i nuet in i allt mer hjälparbete. Jag ville så gärna förmedla en konkret kärlek, medkänsla, till dem som hade det svårt.
Jag målade ljus-tavlor och skrev sånger om den villkorslösa kärleken. Sjöng dem för lämplig publik då och då. Tog in hemlösa, blev deras amatörjurist, stred för deras rättigheter, gav vissa rätt diagnos eftersom fel diagnos ju leder till fel medicin och lidande i onödan.
Jag levde mitt i världen, inte i ett kloster, mitt i nöden, mitt i en sjuk kropp, omgiven av lidande människor. Även om mina första 35 år var likt den där nunnans jag varit, så blev det allt mindre likt hennes. Kärlek inkluderar gärningar som kommer inifrån hjärtat, utan tanke på att få något annat tillbaks än lyckan i att se andra människor ta sig ur sina helveten och få det lite bättre här på jorden.
Ett katolskt kloster etablerade sig i området. De var inställda på att hjälpa flyktingar, så jag vågade inte gå dit och störa dem i deras arbete. I stället gick jag till en kyrka med fika efteråt. När jag satt där vid bordet kom Maria fram i sin svarta dräkt och slog sig ned. Vi pratade lite och hon undrade om jag ville besöka deras kloster? OM!!!!
Så satt jag snart vid hennes köksbord utan att prata gardiner eller annat ytligt, som kristna brukar göra. Nej, hon talade om Jesus, som sin bäste vän och livskamrat. Det kändes ovant att hitta en kristen som levde med Kristus på riktigt.
Jag frågade henne om målet med hennes arbete och hon gav mig en metafor som svar: Jag skalar lök, kan man säga. Det första lagret är mörkt och smutsigt med sedan blir lagren allt ljusare. Med kärlekens gärningar kan man få en människa att göra sig av med mer och mer smuts och då börjar hon automatiskt att stråla: hennes Ande lyser igenom med kraft.
Jag hade lärt mig i frikyrkan att verbalt ord-frälsa människor och det kändes så fel att jag måste sluta efter ett tag. Jag kom att glida in allt mer på Marias väg: att genom att hjälpa människor konkret få dem att själva upprätta en relation med en högre makt. Jag kände igen mig i Marias tankegångar och kunde inte begripa hur det kunde komma sig att jag blev pingstvän när jag ju aldrig trott på verbala snabbfrälsningar, kryddade med hot om eviga straff.
Jag flög hem från Maria. Andar kan flyga. Min kropp fick försöka hänga med så gott det gick.
Varje träff med Maria var som ett bad i evighetens ljus, insikter föddes och fick liv.
REINKARNATIONSMINNET
En dag sa Maria att det var hennes födelsedag och att hon ville bjuda mig på en särskild kaka. Den var bakad enligt ett mycket gammalt, spanskt recept. Den såg riktigt söt ut och det skulle bli gott med kaffe till den. Jag förde koppen uppåt och allt närmare min mun innan armen gick i baklås. Där satt jag stel och chockad. Något hindrade mig från att dricka kaffet: DET VAR FEL!
Jag lyckades sätta ned koppen på fatet och sedan tittade jag förvirrat på Maria. Hon sa: "Jaha, du vill hellre ha sött vin till?"
Från mina läppar kom ett svagt: ja! (Men vad är det med dig? Du vill ju inte ha sött vin till en söt kaka, det är ju inte du!)
Maria kom fram med en bricka, full med desertviner, för detta var ett katolskt kloster, inte protestantiskt. Jag stirrade förvånat på flaskorna och stammade fram: "Körsbärsvin!" (Men snälla, du avskyr ju körsbärsvin! Vad är det med dig?)
Nunnan sa: Ja, just det! Vi brukar ta körsbärsvin till den här kakan.
OCH HUR VISSTE JAG DET??????????? Det kunde jag ju inte veta!
Tankarna gled tillbaka till Anna-Lenas ord: "Du var nunna i ditt förra liv."
Jag kände mig besegrad. Det var för mycket jag visste, som jag egentligen inte hade en aning om. Men min Ande visste och var sammanlänkad med Marias Ande. Nu orkade jag inte ifrågasätta detta med reinkarnation mera. För mig räckte bevisen. Jag var det troende barnet som föddes in i en ateistisk familj och redan tidigt drogs till kyrkor som en spik till en magnet. Det andliga livet hade alltid känts som det viktigaste att utveckla. Jag följde en färdig plan, med visst utrymme för den fria viljan.
Jag fäller här in min NDU, som kom att påverka min syn på livet på ett mycket genomgripande sätt:
Jag kunde inte somna en kväll p g a reumatisk värk när jag plötsligt var någonstans ovanför taket och vibrerade inne i ett blått, pulserande ljus. All smärta och oro var borta och att oroa sig skulle ha varit omöjligt. Jag VAR kärlek och frid.
Jag betraktade, full av medömkan, den förvärkta kroppen i sängen där nere medan jag kände en kärlek till mig själv som jag aldrig förr hade känt. Min kropp var som en kattunge i min hand och det bubblade fram en massa ömhet och beskyddarinstinkt inom mig: "Älskade lilla kropp!" Jag var fullt upptagen med att granska min kropp utifrån ett tredimensionellt perspektiv när en stark röst hördes strax över mig. Den sa:
Glöm inte bort vem du är! Du var en stark ande hos mig i himmelen. Du kom till mig och sa att du ville älska mig mera och därför gå ned på jorden till ett liv i lidande. Vi kom överens om ett liv med fysiskt lidande eftersom detta är en erfarenhet en ande inte kan göra - de har ju inga fysiska kroppar.
I andevärlden står ingenting still men det råder ständig utveckling. Det du nu upplever är alltså en del av denna utveckling och allt du nu lär dig kommer du att ha nytta av i kommande världar. Var inte rädd! Denna smärta är snart över.
Jag somnade in snabbt, skönt och mycket fridfullt. Men nästa morgon insåg jag att detta inte hade varit frikyrkans budskap - att en kronisk sjukdom skulle kunnat ingå i Guds plan för en människas liv. Jag hade alltid blivit förebrådd för min dåliga tro och att jag inte "lät Herre hela och återupprätta mig".
Jag hade helt plötsligt blivit lidandesteolog och framgångsteologin inom både frikyrkan och New Age kom att bli något jag helt förkastade. Jag kände hur jag gled bort från mycket av det jag lärt mig inom protestantismen. Jag var nu ensam med min nya tro.
Dessa upplevelser har byggt den tro jag har idag. Vi som tror på våra egna upplevelser av andevärlden kallas mystiker.
Jag har mediterat med buddister och hinduer och känt en stor frid mellan och omkring oss.
Att jag som reumatiker inte kan slita mig från Jesus beror kanske på att han är Lidandets Gud, d v s rätt kanal för mig att nå Gud. Jag är medveten om att allt som händer, både gott och ont ingår i den gudomliga Planen för vår eviga utveckling!
