LSS-KONTAKTPERSON till Aspergare, funkar sällan!

Jag har varit tyst länge nu, nedtystad. Efter nio försök med kontaktperson, där fyra sagt upp sig efter några år eller månader och där jag sagt upp två p g a psykisk misshandel, så var det dags för en "utvärdering av min rätt till kontaktperson." Egentligen skulle det bli en slags rättegång med domare, åklagare och jag, men ingen försvarsadvokat.

Det förstod jag och tog ett par extra lugnande tabletter för att inte få ett autistiskt genombrott och rusa ut ur lägenheten, vilket är risken om jag blir rejält förnedrad. Ärligt talat tog jag ett par glas vin också eftersom jag insåg att jag skulle avrättas.

Min samordnare skakade av en vrede, som blev allt svårare att tygla. Med allt mer hysterisk röst återgav hon vad de kontaktpersoner sagt om mig, de som lämnat. Vad jag hade sagt om dem hade ju ingen som helst relevans eftersom jag i hennes och samhällets ögon inte är någon, någonting, inte värd ett uns respekt.

Anklagelserna haglade över mig och vad hjälpte mina ord när hon ändå inte trodde på dem. Jag är välutbildad och har haft flera yrken, familj, barn och gjort en hel del nytta i samhället, oavlönat.
Men nu, efter 65 år med autism, 41 år med svår ledgångsreumatism, 31 år med Sjögrens syndrom, 20 år med tinnitus, depressioner och ångest samt otaliga operationer, komplikationer och behandlingsskador av olika slag - nu hade jag inget värde kvar. Symptomen på det jag räknat upp kan förstås göras om till anklagelser, varje svaghet kan göras till en förebråelse. Det var så hon jobbade.

Jag har blivit mobbad hela livet och då kroppen tacklat av allt mer har jag inte kunnat skaffa mig vänner via medberoende, d v s genom att ställa upp på dem som har det svårt. En dag har livet lättat för dem och de har som fåglar lyft sina vingar och flugit uppåt, uppåt, medan jag själv inte kunnat något annat än att fortsätta att gå på den generativa sjukdomstrappan nedåt, nedåt mot döden. Först kommer den sociala döden, sedan den fysiska. De jag hjälpt har försvunnit ut ur mitt liv då de inte velat ha något som påminde dem om de där svåra åren (då jag torkade deras tårar). En aspergare sa till mig: Människorna har bara användarperspektiv på varandra, det är allt. Han hade rätt.

Och så lämnade jag över mitt liv till samhällets vård i hopp om hjälp och stöd. I viss mån fick jag det men efter en tid sa kontaktpersonerna upp sig och försvann de med. Det gjorde ju ont, men den timme jag utstod med att få mig själv rejält svartmålad var som ett livs komprimerad mobbing. Handläggarens hat blixtrade ur ögonen då hon ju inte trodde ett dyft på mig, utan den version av sanning stödjarna hade lämnat. Dessa är vanligt folk man plockat upp från gatan. De kan givetvis vara hur inkompetenta eller sadistiska som helst. Någon koll av hur de sköter sitt arbete görs ej. De själva lägger vid konflikt alltid all skuld på brukarna. De bli trodda eftersom de är någon så fint som kontaktpersoner. Själv var jag byråsekreterare/illustratör några år. Och det kräver ev. mer än att köra ut någon för en fika? Men var jag varit spelar ingen roll nu när jag är sjuk och äldre.

KOMPRIMERAD PSYKISK MISSHANDEL VIA LSS-HANDLÄGGARE - det fick jag utstå.
Folk vet nog inte att det finns ens?
Det som har belysts är hur man behandlat personer på särskilt boende för utvecklingsstörda, där man låst armarna bakåt så de nästan dött och betett sig sadistiskt på många sätt. Det är ju en frestelse, eller hur? Ingen tror på den svårt sjuke idioten. En idiot kan behandlas hur som helst. Och om jag la ut en miljon på advokatkostnader så skulle ändå ord stå emot ord, alltså - sanningen är att den sjuke inte har en chans mot det samhälle som kan hjälpa eller KROSSA den sjuke.

Efter en del googlande och frågande har jag nu en bild över en majoritet personer, mest med autism eller aspergers, som är missnöjda. Kontaktpersoner har kommit och gått som de velat. Om de bara träffat brukaren en timme i månaden i stället för 12, så kan de säga till LSS att "Lars" hittar på en massa. Han är ju så förvirrad och utvecklingsstörd!
Hur elaka och nonchalanta vissa än varit mot brukaren så - vem ska tro på det? Tro på KP eller den sjuke? LSS väljer alltid att tro på KP. Har hört, läst och anat mig till stora lidanden under Den humanitära stormaktens gränsande yta.

Efter "rättegången" fick jag hem ett papper med påståenden som i hög grad var fel, så jag skickade in ett läkarintyg och korrigerade dessa. Fick bara denna kommentar: "Vi behövde inget läkarintyg." Nähä? Men ni har ju påstått en massa som inte stämmer med verkligheten, då behövs väl ett läkarintyg. Inte? Så ni vet mer än min reumatolog som jag haft i många år? Jaha, då är det ju dött lopp.

Jag är utlovad ytterligare en period med KP. Men de kan förstås vänta hur länge som helst med att gräva fram någon. Handläggaren som blivit besatt av ett oresonligt hat emot mig har bytts ut. Men det känns hopplöst ändå. Känner till en psykopat som jobbade som personlig assistent. Nej, det krävs ingen utbildning till dessa uppgifter, bara att man kan visa upp en glänsande yta. Och jag är trött nu. Min tro är nästan slut. Orkar knappt försöka en gång till, men behöver komma ut, med bil. Min kropp förtvinar i ensamheten.

På nätet har jag hittat aspergare som skriver: "Jag har lärt mig acceptera att jag är världens mest besvärliga, jobbiga och avskyvärda människa. Jag hatar mig själv." Vissa av dessa känslor har förstärkts av LSS-övergreppen. Det är socionomer som jobbar där, inte sjukvårdkunniga. Många tycks inte ha en aning om vad en intelligent aspergare är och inte är: vilka funktionshindren är. Den sociala inkompetensen är ingenting vi medvetet använder för att djävlas med folk!

Huvudanklagelsen mot mig: "Det går inte att föra ett normalt samtal med Christa!" Det klart det inte gör! Vi har inte en normal hjärnfunktion, ibland sämre, ibland bättre än medel, men INTE normal.
VARFÖR skulle vi söka hjälp om vi var normala, smälte in, var omtyckta, lättsamma, ytliga, trendiga, riktiga sällskapsdjur??? Jag har mött människor som uppskattat att jag INTE är normal!

Vi är ju nördarna som gräver ned sig i olika ämnen, ända in till jordens magnetiska kärna, medan vi beundrar diamantkristallerna som finns nära kärnan. Vi är inte normala och tänk - jag vill inte ens vara det! JAG VILL VARA MIG SJÄLV! Jag vill gå på upptäcksfärd i de inre världarna och ytligheten, den tråkiga normaliteten och kallpratet - det överlåter jag gärna åt de normala, bara jag slipper närvara vid dessa ytliga träffar.

De flesta aspergare med frisk kropp och hög intelligens behöver inte LSS. För mig handlar det om multisjukdom. Hade kroppen fungerat så hade jag nog kunnat få jobb och familj att fungera. Då hade jag inte behövt utsätta mig för den oändliga förnedring det är att vara en tiggare som ber om en stunds respit från ensamheten och att få komma bort från väggarna en stund.

Är Samhället Handikappanpassat - verkligen?

Det är jobbigt med ord som ältas i all evighet utan att det leder till några konkreta resultat, eller ytterst få.

HANDIKAPPANPASSNING är ett sådan ord. 2010 skulle hela trafiken i alla fall i V:a Götaland vara totalt handikappanpassat och färdtjänst skulle inte behövas. Vilket skitsnack! Det fick jag faktiskt sagt i radio! WOW! Jag kände mig som en riktig profet. Men det kunde ju vem som helst begripa att det handlade om besparingar och regelrätta avrättningar av handikappade. Vissa fick stroke, andra hjärtinfarkt, vissa slog nästan ihjäl sig i trappor till tunnelbanan osv.

Kvinnan som fick stroke när hon läste avslaget på färdtjänst och förlorade det mesta av sin rörlighet, fick afasi och måste lära sig prata och läsa från början - henne glömmer jag aldrig!

Nu är jag som sagt aspergare och i sådana lägen som detta är min reaktion att gå till attack mot samhället via insändare, debattartiklar, artiklar, radio osv. KRIG! Sammanbrott får skjutas upp på framtiden.

Men jag är svagare nu, mycket svagare och jag har i stort sett slutat bråka med de styrande. Kommunerna är fullt upptagna med att fixa boenden till asylsökande eller dem som fått asyl. Att i det läget klaga över trappor och brist på hissar, elektriska dörröppnare osv - ingen idé.

Alternativet blir då att reagera med depression, vilket är ett väldigt dåligt alternativ, men så ser det ut nu.

Jag tvingade mig till att gå en språkkurs eftersom utmattningen måste bekämpas på något sätt.

Valde ett studieförbund som låg ganska centralt. Jag skulle orka gå till bussen, men skulle jag klara trafikljuden från en hårt trafikerad led intill? Hoppades på bra isoleringen.

Trapporna klarade jag. De var inte så många eller svåra, men hade jag haft rullstol så hade jag ju slagits ut. Noterade att nästan alla samlingsplatser för daglediga har trappor, d v s ingenting positivt har hänt.

Sedan mötte jag det oförutsedda. Eftersom jag har många handikapp så är det inte lätt att hitta något alls att göra eftersom det kolliderar med det ena eller det andra. Kollisionen uppstod mellan lektionsupplägget och TINNITUS! Shit! Det hade jag inte räknat med.

Vi skulle av och till dela upp oss i grupper om två och två I ETT LITET RUM och diskutera olika saker. Så, i stort sett pratade alla på samma gång. Vilken hörselskadad klarar av den situationen? Ingen, såvitt jag vet.

Jag har hyperakusis, så signalen var låg från början. Sedan tillkom trafikpåslag och lärarens röst. Sedan tillkom "bikupa", rummet fyllt av röster. Jag spände mig för att försöka höra, på engelska, vad personen framför mig sa och lyckades väl höra 80 % men det räcker inte riktigt till för att greppa sammanhanget.

Där satt jag bestört på stolen och förklarade att jag inte hade hört allt hon sa och alltså inte fattat det p g a tinnitus.

VARFÖR har då studieförbunden inte handikappvinklat sin verksamhet? Ingen ramp: alla rullstolbundna borta. Alla pratar på en gång: Alla hörselskadade utslagna.

Jag kände mig väldigt missmodig när jag åkte hem. Det hade räckt för mig att möta medelklassmänniskor som mår bra, är gifta, har bil, har semester och hundratals små skrattrynkor kring ögonen. Det hade räckt att känna av det utanförskapet. Jag hann bara säga ordet sjukpension vid presentationen. Jag hann aldrig säga VEM JAG ÄR OCH VAD JAG HAR GJORT MED MITT LIV!

I Holland var det aldrig någon som frågade vad jag arbetade med men i Sverige är det det första man ska säga när man presenterar sig. Fuck! Aktivitetssverige. Landet där man aldrig ÄR utan där man GÖR. Den som inte GÖR han ÄR inte heller, är ingenting.

Jag hann vara lärare, byråsekreterare, illustratör, trubadur, evangelist, välgörenhetsarbetare, integrationsarbetare osv innan jag tappade fart och operationerna blev min ständiga sysselsättning.
Men läraren klippte av omedelbart efter "ledgångsreumatism". That's it. She is a Nobody.

Jag kunde lika gärna ha sagt: "Hej, jag heter Christa och ÄR musik!!!" Då skulle de ju suttit där som frågetecken innan de bestämt sig för att jag är galen. Nej, jag har inte sjungit mina sånger i Globen och därför är jag ju ingen i alla fall.

Det fanns en mötesplats dit jag gick då och då, för gamla och sjuka. De sjuka blev allt yngre märkte jag. Sedan, en dag, åkte det upp mängder av aktivitetskurser på väggen: promenader mest. Alla kurserna krävde en fungerande kropp och det fanns ingenting som jag kunde göra, t ex datakurs.
Promenadgrupper bildades och vänskapsband mellan deltagarna i de olika grupperna. Jag satt ensam och tyst i soffan. Ingen ville prata med mig eftersom jag inte var med i någon aktivitetsgrupp utan bara en främling. Där stängdes ännu en av de få vägarna till gemenskap för den HANDIKAPPADE.

Borde man posta så här deprimerade inlägg? Vet ej. Någon kanske känner igen sig i något? Jag lämnar i all fall några digitala spår efter mig i etern, som en snigel sina slemmiga spår. Jag antar att även snigelns liv har en mening. Vad? Ingen aning! Men det går förstås att ta reda på. Den ingår väl i den ekologiska balansen, som har kommit ur balans. Hur kan en enskild snigel hålla balansen och inte tappa fart när resten av skapelsen vacklar och allt fler organismer försvinner? Kan den det?
Enklare djur har en tendens att dö snabbt som sjutton när miljön är fel. Men vi människor förväntas hålla oss vid liv oavsett om hela landet är ur balans. Hur?