VÅRDNADSTVISTEN

 

På min tolvåriga sons begäran så inledde jag alltså en vårdnadstvist eftersom pappan och framför allt styvmamman inte lät honom få komma till mig så ofta som Markus önskade.

 

Allt handlade om pengar. Jag kunde få göra avdrag om jag hade haft sonen fem dagar i rad. Alltså såg de till att jag nästan aldrig hade honom fem dagar i rad. Jag hoppas att systemet är mer rättvist idag än förr. Med det här upplägget blev den barnet var skriven hos en ekonomisk vinnare. Pengarna gick inte alltid till barnet ... 

 Ja, min man och hans fru exploderade av ilska när de fick veta vad jag hade satt igång. De böt sig in i min lägenhet och stormskällde på mig, som fick panik och rusade ut genom uteplatsdörren för att gömma mig någonstans tills stormen var över.

 De kom inte tillbaka, men de smidde sina planer och förtalade mig hos en socialsekreterare så mycket de förmådde. De målade upp bilden av det välanpassade paret i ett gulligt radhus, kyrkliga och ordentliga. Sedan målade de upp bilden av en nervsjuk, ensam mamma, som numera levde på sjukbidrag och satt hemma och söp. De skaffade fram vittnen som hade sett mig ragla omkring i förortens köpcentrum. De påstod att jag hade begått incest med Markus!!!

 Jo, jag drack en flaska vin i veckan och det var ju förbjudet för en medlem i Livets Ord, men jag var ju inte en sådan medlem. Visst vacklade jag ofta omkring, fastän ordet halta är ett bättre ord när det gäller reumatiker. Någon rullator kunde jag inte använda p g a de förvärkta armarna, så jag fick vackla fram i stället. Det där med incest fick mig att tappa andan och jag kunde inte finna ord på en bra stund. Jag förstod att det var krig på riktigt och i krig och kärlek är visst allting tillåtet, sägs det?

 När socialsekreteraren hade radat upp alla sina anklagelser mot mig kändes det som om jag inte hade skuggan av en chans att få vårdnaden, vad än Markus ville. Jag hade varit på ett behandlingshem ett tag för att göra slut på mitt missbruk av valium. Det hade också lyckats, men jag förstod att just detta att jag hade genomgått en behandling inte sågs som ett tecken på styrka utan som ett bevis på att jag var missbrukare. På ytan såg allt bra ut i pappans familj. På ytan såg mycket inte så bra ut i mitt liv. Skulle någon titta under ytan?

 När pappan skulle hämta Markus blev det numera bråk. De slogs med varandra rent fysiskt. Markus bet sig t ex fast i ett element medan pappan slet och drog i hans ben för att få loss honom.

 

 

 

Det krossade mitt hjärta att se min son behöva utstå ännu mer lidande.

 Jag tog en promenad en dag när Rösten plötsligt hörde av sig igen. Den sa: "Var inte rädd när människor ljuger och förtalar dig – detsamma gjorde de med mig! Jag är med dig och ska hjälpa dig!"

 Ja men, hallå! Du, Jesus, gjorde ju bara det som var rätt, men det har inte jag gjort. Jag borde inte ha skilt mig och allt det där andra du vet … Varför skulle du hjälpa en sådan som mig – och HUR?!

 Trots allt hade jag mött den stora Friden där på stigen och jag antog att det enda jag kunde göra nu var att låta skyddsandarna ta hand om saken. Frågan HUR är en mänsklig fråga som ofta återkommer och där räcker våra tankar inte alltid till.

 Räddningen kom helt oväntat i form av en speciallärare, som helt sonika gick upp på socialkontoret och gav sin syn på saken. Hon kunde läsa av Markus: hur han mådde innan han skulle träffa mig: Glad. Och när han hade lämnat mig: Ledsen. Hon hade nog ett och annat att säga om sekter dessutom och att ur sektens synvinkel var jag förstås alkoholist eftersom de inte fick dricka någonting någonsin, men ur vanlig, mänsklig synvinkel var mitt beteende normalt.

 Hon slog dessutom sönder myten att jag skulle var en dekadent krog-trubadur. Hon kände till (vi hade pratat ibland) att jag åkte runt och sjöng andliga sånger, ibland på sjukhem - för döende människor. Jag ville ge dem tröst och styrka att möta döden. Den här sanningsenliga bilden skilde sig radikalt från styvmammans.

Till sist hade hon övertygat socialsekreteraren om att jag helt enkelt var utsatt för grovt förtal och därmed förändrades hela situationen. Även en nära väninna skrev ett vittnetsbörd angående b l a pappans brutala sätt att behandla Markus.

 Det hela slutade med ett möte mellan mig, mitt X och våra advokater. Under samtalets gång gled hans advokat över på min sida, så där satt mitt X röd i ansiktet av ilska – med två advokater emot sig och ingen på sin sida! Sedan fick Markus komma in i rummet och en advokat sa:

-   Nu kan du packa dina saker och flytta hem till mamma direkt!

-   NU? Får jag verkligen bo hos mamma – på riktigt alltså?

Efter alla år av förbud att få träffa mig, efter alla gånger då han flytt genom skogen till mig, med fritidspersonalen efter sig, efter alla år av tvång, var han nu fri att göra vad han ville!

 Om jag inte hade blivit förälskad skulle jag ha väntat med skilsmässan. Men om jag inte brukar begå misstag under mina livstider så hade jag inte behövt återvända till jorden. Jag svek halvt omedvetet mitt barn och jag fick ta konsekvenserna av det. Men jag försökte ändra på det som blev fel. Att lära sig vad kärlek är tar tid.

 

 

Att Älska - ett Speciellt Barn

BARN MED SÄRSKILDA BEHOV

 Medberoende-mönstret drev mig in i ett äktenskap som liknade mammas, men jag lämnade det eftersom jag inte ville upprepa mammas misstag fullt ut. Äktenskapet resulterade dock i mitt livs största gåva: Ett barn! Det visade sig tidigt att han var neurologiskt avvikande och senare fick han några bokstavsdiagnoser – men i mina ögon var han perfekt!

 Det är märkligt med kärleken det där: att den ser den andre som perfekt! Den kärlek jag kände för min son blev som en turbomotor, som kom att driva mig fram genom livet. Även om jag ibland var nära att ge upp, så kunde jag inte helt ge upp – för kärlekens skull.

 

Läkarna hade dömt mig till barnlöshet p g a underfunktion på hypofysen, men senare, när jag var gift, frågade jag Gud om saken och han lovade att jag skulle få en son och sa också vad han skulle heta. Så - att det var en gåva var uppenbart redan innan Markus (fiktivt namn) föddes.

 Att älska honom innebar mycket lidande. Jag tvingades stå maktlös vid sidan av samhällssystemen och få veta att han hade farit illa på dagis och i skolan. Mobbningen var ibland fysisk men för det mesta psykisk. Jag sökte febrilt efter den där lilla gruppen för barn som behöver lugn och ro samt avancerad dyslexi-undervisning, men den fanns inte mer. Läsklasserna togs bort för att de ordblinda inte skulle känna sig diskriminerade. De skulle sitta i den stora klassen och känna sig som idioter i stället. De skulle få en massa specialundervisning, men så blev det ju inte, eftersom det var för dyrt. Löften bröts och de Speciella barnen sveks, på bred front.

 Rektorn hade en tavla på rummet föreställande en mängd röda äpplen samt ett silveräpple. Hon sa att Markus var det där silveräpplet ... 

 

 

 

 

 

Hon sa också att det inte fanns pengar till mer än ett par timmars specialundervisning i veckan!

 

FN.s stadgar gällande de mänskliga rättigheterna säger att varje människa är lika i värde och RÄTTIGHETER. Om rättigheterna (enligt Skollagen) att få den hjälp som krävs, inte ges till barn med särskilda behov – vad har då ordet ”värde” för innebörd?

 Jag var ingen bra bråkstake på den tiden eftersom jag inte hade en dator att slåss med. Senare kom jag att använda Internet som ett slags svärd att döda eldsprutande drakar med.

Jag ville sätta Markus i en Waldorfskola, en mjukare skola, men p g a delad vårdnad så fick jag inte det. Den fundamentalistiska pappan ansåg av dessa skolor drevs av Satan. Oavsett vilka destruktiva krafter som skapat den vanliga skolan så var den ett enda stort, brinnande helvete för mitt Speciella barn. Och det ser likadant ut idag. De barn som varken passar i särskolan eller den vanliga skolan – mittenbarnen – får utstå ett namnlöst lidande i allt större klasser, där de bildlikt talat drunknar.

 P g a att jag bara orkade arbeta halvtid och måste betala underhållsbidrag, trots att jag hade hand om Markus halva månaden, så var mina händer bakbundna. Jag levde långt under existensminimum. Utan pengar kunde jag inte ge allt det där som han behövde, redskap att bygga ett liv med utanför skolan – stimulanspengar. Barnbidrag och underhållsbidrag gick helt och hållet till den nya styvmamman och hennes dotter. Markus gick alltid klädd i gamla, omoderna, slitna kläder, som styvmamman fått av släktingar – ibland tjejkläder. Jag måste skämmas varje skolavslutning för min sons kläder. Även om jag hade köpt en fräsch T-shirt till honom så fick han inte ha den på sig.

 En gång när jag skulle hämta honom på Fritidshemmet hade han på sig en jacka med trasigt blixtlås. Det var många minusgrader ute men jackan gick inte att stänga. Marks frös och mitt hjärta stelnade i mitt bröst. Tårar av is kantade mitt hjärta och maktlöshetens hand gastkramade mig. MEN jag åkte genast till en affär och köpte ett blixtlås, tog med pojken till min mamma, som varit sömmerska och bad henne sy fast det. Det kräver en del att sy fast blixtlås men mamma kunde sådant och därmed var situationen för tillfället räddad.

 Barnen började på 80-talet umgås via TV-spel, men 1 300 kronor var en utopisk summa pengar för mig, som levde långt under existensminimum. Till sist tog jag ett banklån för att Markus inte skulle hamna helt utanför i den nya tid som var på väg – dataåldern. Har man ett barn med autism så måste man arbeta hårt på att finna vägar till gemenskap med andra barn och dessvärre är dessa vägar rätt dyrbara att anlägga. Jag insåg att jag måste söka hel vårdnad, men p g a mina sjukdomar och min psykiska sårbarhet hade jag ingen chans att vinna före 12 års ålder. När Markus fyllde 12 år så vädjade han till mig att gå till en advokat och starta bråket.

 

ATT ÄLSKA - sina föräldrar

MEDBEROENDE – på gott och ont.

 I den här blogg-boken har jag först beskrivit mina sjukdomar och dess psykosociala konsekvenser. Därefter riktade jag blickarna inåt mot den värld av möjligheter som där finns och beskrev min långa, andliga resa, för att finna meningen med livet.

 Jag inser att jag därigenom har skrämt bort vissa läsare, som trodde att de hade hamnat på en ”Bli-frälst-bli-lycklig-blogg”. Men den som läst hela bloggen kanske förstått att detta inte är min syn på livet. Gud är inget lyckopiller! Livet är lidande och utmaningen är att låta det få forma oss till mer empatiska varelser.

 Jag älskar dessa ord av Viktor Frankl: ”Om livet har en mening så måste lidandet ha en mening.”

http://paranormal.se/mirror/sokaren/www.sokaren.se/INDEX191.HTML

 Jag håller med buddisterna om att meditation och goda gärningar är det viktigaste i livet! Det är faktiskt också Jesu budskap. Den kärlek som aldrig får praktiska uttryck är inte kärlek utan bara självbedrägeri.

 Jag läste nyss några NDU-berättelser, d v s berättelser från människor som upplevt ett himmelskt tillstånd utanför kroppen en stund, då de varit sjuka eller tillfälligt döda. Här finns en sida med samlade berättelser på!

http://www.nderf.org/

 En tjej berättade att Rösten hade sagt till henne att hon måste tillbaka till jorden igen, för att hon hade älskat för lite. Det påminde mig om att det Rösten hade sagt till mig var att jag hade valt att inkarneras för att lära mig att älska mer. Detta är nog vad de flesta med liknande upplevelser har hört. That’s why we are here!

 Så, här följer en rad självrannsakande inlägg. Hur lyckades mitt livsprojekt – att älska?

Som jag redan berättat har jag på flera sätt insett att jag var nunna i mitt tidigare liv. Men att älska min nästa rent konkret var kanske inte något jag prioriterade (?), så jag behövde nog kastas ned ”i skiten”, ned i lidandet, och komma riktigt nära människor i stor nöd. Duger det då att återfödas i Sverige? Ja, absolut! Här svämmar nöden över på en rad plan, särskilt det själsliga.

 Jag valde att födas in i en familj med två tämligen autistiska föräldrar med stor oförmåga att visa kärlek. De var djupt olyckliga i sitt äktenskaps fängelse. Hon var en mycket dominant vädur med skyhög intelligens, totalt frustrerad i den fattiga torparmiljö hon hade växt upp i. Han var en subdominant, känslig fisk, med rätt svag intelligens. Astrologisk kombination = hopplös!!!

Hon hade inte en man att se upp till, vilket tog fram det sämsta inom henne många gånger. Men på den tiden kunde en kvinna inte skiljas och försörja sina barn. Hon måste stå ut! Och det måste vi barn också göra. Stämningen hemma var ofta dyster, klibbig, grå och deprimerande, såvida den inte var explosiv – pappa fick umpulsgenombrott.

 Alltså ställdes jag inför mitt livs första utmaning: ”Älska dina föräldrar!”

Jag hittade en stor låda för ett par år sedan, i ladan på landet. I den fanns det mängder av teckningar, kort, brev och annat som bra gick ut på en enda sak: ATT GÖRA MAMMA GLAD!

 Jag hittade en uppsats som handlade om en prinsessa som var ute och åkte båt. Då hittade hon en drunknande man, som hon räddade. Han visade sig vara kirurg och som tack för hjälpen opererade han prinsessans näsa, som var mycket stor och bucklig. Hon blev en skönhet med sin nya, fina lilla näsa. De gifte sig förstås och blev mycket lyckliga tillsammans.

 Mamma ansåg att orsaken till hennes olycka var hennes enorma näsa, tidstypisk för bohuslänska fiskare. Dessa näsor var nog en korsning mellan svenska och skotska/engelska

näsor, då handel bedrevs till sjöss förr i tiden. Redan som liten led jag med min mamma och hennes bittra öde och skrev sagor som på ett magiskt sätt skulle ge henne det hon önskade – skönhet och lycka. (Vid 67 års ålder fick hon en gratisoperation av Stockholms landsting. Tack!)

 Den stora lådan lät mig minnas hur jag använt en stor del av mitt liv till att försöka hjälpa och trösta min mamma. Jag var överväldigad av allt detta material, som jag till stor del hade glömt bort.

 Som vi ju vet är det i först hand föräldrarnas uppgift att älska sina barn, inte barnens att älska sina föräldrar. Om balansen rubbas så kommer barnen förmodligen att bli det som numera kallas för MEDBEROENDE. Detta mönster kom att prägla mig och jag inser det negativa i mönstret eftersom jag har tillbringat ett helt år på ACOA, en tolvstegsgrupp inriktad på att hjälpa ”vuxna barn” att få bättre balans i sitt liv.

 Men när jag betraktade den där lilla flickan som gjorde allt för att öppna ögonen på sin mamma så måste jag trots allt känna ömhet för henne och godkänna hennes försök att ÄLSKA. En lektion i kärlek kan se ut på så många sätt. Vad som är rätt och fel är svårt att uttala sig om ifall man anlägger ett allt för kort perspektiv på sitt liv. Jag tror att vi får ett antal lektioner i varje liv, som alla för oss mot Målet – att bli ett med Urkällan.

 En uteliggare jag lärde känna, en djupt nedgången alkoholist som ofta luktade rejält illa och ibland låg utslagen, trasig och misshandlad på marken – han hade gjort allt för att älska sin mamma och sina syskon. Han tog hand om sina fyra småsyskon efter skolan, städade huset, tvättade, manglade och strök samt tog allt stryk, som pappan ansåg att barnen skulle ha, men inte de små, utan den äldste. Han fick ta straffet för de andras ”synder”.

”Johan” fick aldrig leka och aldrig vara barn. Han ägnade sin barndom åt att ta hand om hemmet och sina syskon tills han blev svårt sjuk och efter det varken klarade skolgång eller annat. Detta var en människa som gav sitt liv för fem andra människor. Johans syskon fick normala liv. ”Vem har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner?” sa Jesus.

 Jag är ensam om att veta vem Johan innerst inne var, hur mycket han älskade, vilket stort ansvar han tog för andras liv. Han älskade till döds. Han offrade sig för sina syskon. Var det fel? Hade han något val? Eller var det lektioner i kärlek?

Ytligt sett var han en ansvarslös missbrukare, som människor spottade på men hans ande var lysande och stark. Vi tog en promenad strax före hans död. Han pratade om sin längtan till Skottlands gröna kullar. Han beskrev allt det vackra han såg. Jag förstod senare att han redan hade fått före-döden-hallucinationer. Han såg de gröna, vackra kullarna i den himmel han var på väg till, en himmel för dem som försökt älska och lära andra människor att älska. Tack för alla de utmaningar du ställde mig inför, Johan, och valet att gå förbi eller att visa medkänsla!

 Medberoende är en blödande, sargad och dödlig form av kärlek – men (förlåt mig ACOA!) det är ändå  en form av kärlek!
 

Den gör oss inte lyckliga, men vitsen med att stiga ned på jorden är minsann inte alltid att bli "lycklig". Mängder av jordens barn tar just nu emotionellt eller rent av praktiskt hand om sina föräldrar. Om livet har en mening så har detta lidande också en mening. Det "ska" inte vara på detta sätt, men det är så. Vi ska förändra det vi kan och allt det andra får ge en mening, eller inte ...