Efter detta insiktsfulla uttalande från S känner jag mig nu fri att skriva om hur det känns för oss sjuka när välfärden monteras ned. Vi kämpade med våra sjukdomar, vår ångest och fattigdom, men försökte hålla näsan ovanför vattenlinjen. Men när nu stat och kommun går fram med sin besparings-dammsugare över varje litet hörn av Välfärden och kollar upp om man inte kan tjäna in några miljoner här och där, så känner jag och gissningsvis andra att man inte vet om man orkar kämpa mer.
Det psykiska måendet och samhällets bemötande påverkar självklart hälsan och kan förvärra den rejält.
Handikappersättningen tog mig några år av idogt, amatörjuridiskt arbete att erhålla. Tack vare den har jag kunnat ersätta mina dåliga ben med härliga mopedturer till naturen och själv göra flera ärenden på samma dag. Den har varit mitt liv men kostnaden har väl legat runt 600 kr i månaden inkl. försäkring och garage. Nu har vandaliseringen ökat så kraftigt att man få nog lägga på självrisk, 3000/år.
Den där dryga tusenlappen skulle räcka till tvättmaskin (kan inte tvätta i källaren), diskmaskin (opererar ofta händerna), ortopediska skor, dyr färdtjänst, sjukresor, kostnader för utflykterna med LSS (fika o bensin t ex).
Nu går pengarna till kommunen för det tidigare avgiftsbefriade boendestödet. Att söka ett högre bidrag går inte p g a att jag har passerat 65.
Min handikappersättning är kvar men jag vet inte hur länge. I vanlig ordning har man börjat avrättningen med de blinda och de döva. Att vara blind måste vara fruktansvärt och då måste man ju betala för andra människors hjälp till inte bara städning men massor med saker. Vem brydde sig om de stackars 200 blinda som nyss stod i snö och kyla på Mynttorget med sina skyltar? Vem?
Var finns godhetsivern när det gäller de blinda, när det annars är så populärt att vara "god". Den är tydligen begränsad till vissa grupper.
Eftersom regeringen har arbetet några år för att ersätta handikappersättningen med "merkostnadsersättning", så kommer de nu att förverkliga sina planer. Ska vi spara kvitton i askar och redovisa varje månad? När drabbas vi reumatiker och andra personer med funktionshinder?
Utgifterna varierar ju hela tiden. Jag köper inte en tvättmaskin i månaden t ex. Begriper inte hur denna ersättning ska fungera. De blinda som haft sitt helvete och låga sjukpension har säkert behövt sina 2 500 kr/månad för att känna lite trygghet i all otrygghet.
SJUKDOM, SMÄRTA, TRÖTTHET, OPERATIONER OCH ANNAT LIDANDE RÄCKER!
VI ÄR REDAN FATTIGA, DRA INTE NED OSS LÅNGT UNDER EXISTENSMINIMUM!
Nedmonteringen av LSS började väl med de blinda men sedan rullade det på och grupp efter grupp drabbades. 25 procents mindre betald arbetstid för föräldrar till barn som ska ha ständig tillsyn - hur ska det räcka till? Dessutom finns det väl ensamstående mammor?
Förändringarna har givetvis bara ett syfte: att spara pengar, trots att vår ekonomi ska vara så blomstrande. Men jag ser inga blommor. Jag hör bara skriken av nödbromsarna från ett tåg som länge gått i allt för hög hastighet.
Jag var så dum. Jag tänkte att jag nog skulle överleva efter 70 tack vare handikappersättningen. Det är lite pengar men när pensionen sjunker till 6000 plus ett viss bostadstillägg, då betyder varje hundralapp någonting. Jag borde ha insett att staten också skulle dra bort den mattan under våra fötter. Visst, för mig ligger den ännu kvar - men hur länge? Orden trygghet och Sverige passar inte längre ihop. Min depression pressar mig allt djupare ner i sängen medan jag tänker: äsch, vem behöver mänsklig gemenskap och rena rum?
Någon politiker jämförde boendestödet med fattigpensionärernas situation och sa: "Varför ska då just denna grupp (psykiskt sjuka) inte leva i misär det också??
VARFÖR SKA INTE ALLA SJUKA OCH GAMLA SVENSKAR LEVA I MISÄR?
Kanske för att många av oss och andra svenskar har betalat in skatt till ett statligt trygghetssystem, köpt oss trygghet via skatten? Är inte det ett bra svar?
