Med det liv jag levt så har jag haft en del sådana här upplevelser. De har format den jag är och det jag tror på. Liksom de flesta med sådana upplevelser passar jag inte så bra in i någon särskild kyrka/tempel eller lika bra/dåligt i alla.
Religionerna ser jag som trappstegar mot himmelen. De innehåller alla det som är bra, och det som är mindre bra - såvida man inte glömmer att uppdatera dessa skrifter, som ju är 2000-3 500 år gamla.
Uppdateringen sker genom att lyssna till hjärtats röst, helst meditera en del om man klarar det.
Jag har ju ingen lust att leva som för 2000 år sedan. Förresten skulle det se lite märkligt ut om jag försökte!
Om man i sin ensamhet lusläser Bibeln så finner jag att:
1. Jag måste vara gift eller leva i celibat. Om jag skilt mig får jag inte gifta om mig.
2. Jag måste ha långt hår. Bara prostituerade har kort. Jag får inte skära av det, dvs det är synd att gå till frissan - för att nu inte tala om att färga håret! Man får inte smycka sig eller göra sig till, det är bara den inre skönheten som ska få stråla.
3. "Om kvinnan (som är docent i mikrobiologi) vill veta något så ska hon hemma fråga sin man (som kanske är städare)".
4. Kvinnan ska i allt underordna sig sin man och låta honom fatta viktiga beslut.
5. Huvudet måste vara betäckt när man ber och man ska be dygnet runt, så det blir till att ta fram slöjan!
6. Slavarna ska underordna sig. Slaveriet ska accepteras..
I denna turbulenta tid är det bara omöjligt att ställa så höga krav på människor som att de inte får ha sex utanför äktenskapet eller gifta om sig. De flesta gifter sig ju inte över huvud taget. Pressen på Paret är för högt, nu när "stammen" har fallit sönder. I denna tid och kultur blir dessa krav helt omänskliga.
Detta skrevs i en patriarkalisk kultur på en tid då det inte fanns p-piller mm. Om den gravida kvinnan inte hade en man som försörjde henne - hur skulle hon då överleva? Lämna ungen på dagis och ta ett jobb? Ett tryggt äktenskap och inget sex före var berättigade levnadsregler år 50.
Många med mig kan inte få särskilt långt hår, så är det bara. Och detta med en förtryckt kvinna som bara går hemma och föder barn är inte något vi vill ha tillbaka. (Men de som vill borde ha möjlighet att få vara hemma med sina barn.)
Slaveri har vi ju tyvärr återigen. Jag menar Fas 3-arbetare, men slaveri är ingenting jag är beredd att acceptera.
Så, alltså läser jag Bibeln och allt annat som finns med ett kritiskt sinnelag. Jag är öppen för tidlösa sanningar. Jag gick i kyrkan så länge jag orkade med tidiga morgnar och jag vande mig vid att be till "Herren". Det ger mig ännu tröst att jag tror på att det finns en högre makt och ett liv efter detta som är Frid och Kärlek.
MIN FÖRSTA NDU:
Jag skulle sövas före en operation. På den tiden användes en mask med kloroform. När de lade den över munnen och näsan så kvävdes jag och lämnade omedelbart kroppen. Jag pilade iväg med en enorm hastighet rakt upp i ett starkt, fridfullt ljus. De som arbetade med mig ropade mitt namn gång på gång, vilket gjorde mig oerhört irriterad. Det bromsade in min hastighet och fick mig att titta nedåt och se min kropp på operationsbordet.
Jag kämpade för att inte dras ned. Jag hade det ju så bra utan den där besvärliga kroppen. Men rätt som det var hade jag återvänt till kroppen och narkosen fungerade.
_________________________________________________________________________________
Efter min första skilsmässa krisade jag så mycket att jag tog för mycket tabletter. De var för få för att jag skulle ha kunnat dö, det inser jag idag. Men då trodde jag det, så jag skrev avskedsbrev och sjöng psalmer. Jag sjöng: "Härlig är jorden, härlig är Guds rike..." Sedan vet jag inte vad som hände. Kanske ringde jag ambulans senare, har inga minnen.
Jag vaknade upp på ett sjukhus och såg en massa vitklädda människor. Insåg att det inte var änglar och började gråta. Sedan tog jag tag i en "radiokudde" och tryckte den mot kinden. Vad som helst kunde väl ha varit i sändning just då? Men det som strömmade in i mitt öra var sången: "Härlig är jorden, härlig är Guds rike..." Jag blev chockad och insåg att Någon såg mig. Sedan sa en inre röst:
"Det är visserligen sant att Guds rike är härligt. Men det är jorden också - på många vis - och det är här du ska vara tills du har lärt dig det som du har kommit hit för att lära dig! Dessutom behöver jag dig!"
De närmaste dagarna tog jag alla chanser jag fick att hålla upp dörren för människor, dra ut en stol, ge någon en blomma, säga något tröstande till någon, för jag var glad över att JAG HADE EN KROPP, som jag kunde använda för att göra något bra med för omvärlden.
Med nära döden upplevelse menar jag inte bara att man lämnat kroppen en bit eller passerat en tunnel och kommit till ljuset utan jag menar tillfällen där man är nära döden t ex genom svår sjukdom. Detta i sig kan skapa märkliga upplevelser. Det kan göra det elektromagnetiska fältet runt kroppen starkare så att man kan få klockor att sluta gå och apparater att uppföra sig på en mängd underliga sätt. Eventuellt beror det expanderade fältet på att den andliga/eteriska kroppen skapar ett visst avstånd till den tunga, värkande, fysiska kroppen eftersom den längtar hem till sitt himmelska tillstånd.
Jag var en gång i ett oerhört djupt skov och befann mig i vårdkö p g a sommarstängt sjukhus. Tinnitus hade då debuterat. Jag hade så svåra smärtor att jag bara skrek rakt ut i luften och dessutom ropade jag:
- GUD, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR?!?! Varför måste jag plågas så? Om du inte kan svara, Jesus, så skicka någon annan med svaret!
- PANG! Det kom en kraftig smäll från vardagsrummet. Jag tog mig dit och såg att TV:n hade satt på sig själv! Det fanns inget solljus på fjärrkontrollen. Detta hade inte hänt förr och skulle inte hända senare i denna apparats liv. Jag tittade på TV-skärmen och det jag såg var en leende guru Sri, Sri Ravi Shankar. Han sa: "Jesus was really right when he said: LOVE CONQUERS ALL!"
Där stod jag med fjärrkontrollen i handen och undrade vad som egentligen hade hänt. Det verkade som om Jesus verkligen hade skickat någon annan och med samma budskap som han själv: Kärleksbudskapet. Denna händelse gav mig en vidare syn på andligheten som ledde till en mängd spännande upplevelser efter detta. Vid ytterligare två tillfällen när jag bad fick jag tröst från denne vise hindu och då kände jag igen hans speciella, ljusa röst. De vise männen kom till Jesus så jag accepterade att en av dem kom också till mig.
Denna tid i dödsskuggans dal ledde till att jag bara genom att komma in i någons lägenhet kunde sätta på CD:n så att musiken gick igång eller bryta ned en större kommunal växel bara för att det besparade mig en del energi i just den situationen. (Jag satt framför en rektor med mitt funktionshindrade barn, som jag ville att han skulle placera i lämplig skola. Själv var jag för sjuk för att ta ansvar för honom just då. Det skulle hans pappa och denne rektor göra, hade jag tänkt. Men rektorn ville få mig att åka till annan skola, vilket jag lämnade absolut inte orkade. När han ringde skolan han tänkte skicka mig till så var deras växel ur funktion. När han i stället ringde kommunens växel så var den också ur funktion. Han stirrade förvirrat på häxan han hade framför sig och utbrast: Detta är omöjligt! Detta har aldrig hänt förut!" Nej, men vad gör man när man inte orkar mer?)
Jag lämnade en del mycket förbryllade människor bakom mig den där tiden efter ett av mina allra djupaste skov (flares). Jag kände och såg i mina ögon att jag den mest smärtsamma tiden inte var riktigt centrerad i min fysiska kropp utan energikroppen befann sig ofta en liten bit utanför.
Några år senare var det dags för min största NDU. (NDE)
Inte heller denna gång kom jag "till himlen" men ändå kom jag dit, dvs in i ett himmelskt tillstånd. Jag kunde inte somna p g a värk när jag plötsligt var någonstans i taket och vibrerade inne i ett blått, pulserande ljus. All smärta och oro var borta och att oroa sig skulle ha varit omöjligt. Jag VAR kärlek och frid. Jag betraktade, full av medömkan, den där krokiga kroppen i sängen där nere medan jag kände en kärlek till mig själv som jag aldrig förr hade känt. Min kropp var som en kattunge i min hand och det bubblade fram en massa ömhet och beskyddarinstinkt inom mig: "Älskade lilla kropp!" Jag var fullt upptagen med att granska min kropp utifrån ett tredimensionellt perspektiv när en stark röst hördes strax över mig. Den sa:
Glöm inte bort vem du är! Du var en stark ande hos mig i himmelen. Du kom till mig och sa att du ville älska mig mera och därför gå ned på jorden till ett liv i lidande. Vi kom överens om ett liv med fysiskt lidande eftersom detta är en erfarenhet en ande inte kan göra - de har ju inga fysiska kroppar. I andevärlden står ingenting still men det råder ständig utveckling. Det du nu upplever är allt så en del av denna utveckling och allt du nu lär dig kommer du att ha nytta av i kommande världar. Var inte rädd! Denna smärta är snart över.
Jag somnade in snabbt, skönt och mycket fridfullt. Men nästa morgon insåg jag att detta inte hade varit frikyrkans budskap - att en kronisk sjukdom skulle kunnat ingå i Guds plan för en människas liv. Jag hade alltid blivit förebrådd min dåliga tro och att jag inte "lät Herre hela och återupprätta mig".
Jag hade helt plötsligt blivit lidandesteolog och framgångsteologin inom både kyrkan och New Age kom att bli något jag inte kunde acceptera.
Med dessa och flera liknande upplevelser ökade min synska förmåga, som kunde behövas t ex för att kunna hjälpa människor till rätt diagnos (sjukvården missar många fall!). Det var praktiskt att i god tid veta när min mamma skulle dö eller annan viktig information. Jag var länge skeptisk till min förmåga men efter en viss händelse gav jag upp och accepterade den.
Det var en vinterdag då jag gick ut genom dörren för att ta den dubbade mopeden till ett par platser jag "måste" besöka. Var rätt duktig på vinterkörning. Men då kom det en iskall hand och kramade om mig samtidigt som en hög röst sa: "Du kommer att vara med om en trafikolycka!"
Jag stannade upp helt chockad. Jag var iskall. Men jag skakade av mig upplevelsen och tänkte att jag minsann skulle vara superförsiktig. Nå, det var inte de andra trafikanterna och så drogs jag in i olyckan. Jag kunde ha dött men kom undan med ett brutet ben. Sedan dess har jag inte förnekat att jag är uppkopplad på den andevärld, bortom tid och rum, som vet, ser och hör allt.
Den mest omfattande nära-döden-upplevelse jag har läst är "Omsluten av ljuset" eller "Embraced by the light" av Betty Eadie. Hon stannade inte vid taket utan gick ända in i den himmelska världen:
