PSYKIATRINS MISSLYCKANDE

Media har nyss serverat oss "nyheten" att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin är extremt låg -

inte värdigt ett "välfärdsland", vilket vi snart inte kan räknas som. Skyddsnätet är trasigt, med stora hål i, det ligger delvis en decimeter ovan mark. Den som faller krossas. För en människa i kris finns inte mycket till hjälp om hon inte själv har ett starkt skyddsnät runt sig, men de som dukar under i självmord eller tynar bort i depression har ofta inte det.

Nu, då jag själv befinner mig i depression efter en svår operation och sjukdomstid så känns det obehagligt att veta att det inte finns någon hjälp att få från psykiatrin, mer än ett Piller. Övertron på antidepressiv medicin är närmast av religiös karaktär. Man ska TRO att det förvandlar allt, men sanningen är att det kanske hjälper drygt 30 %. Faktum är att SSRI tar livet av ett okänt antal människor jorden runt varje år eftersom den vanligaste biverkningen är förhöjd ångest och självmordsrisk. Bakom skolskjutningarna finns också ungdomar som varit fullproppade med psykiatriska droger.

Jag tog en promenad förra veckan och den ledde mig till en lugn kyrkogård. Solen sken över en vacker plats där det stod en bänk. Jag gick dit och satte mig. Bredvid mig såg jag då en oerhört vacker gravplats, översållad av blommor, foton, änglar och andra bevis på saknad och sorg.

Gravstenen var mörk och glansig. I den var ett foto ingraverat eller vad det nu kallas, denna nya teknik som överför bild och text så exakt till gravstenar? Jag betraktade bilden av en jättesöt tjej och kunde räkna ut att hon var 19 år när hon dog. Självmord? Någon jag känner bekräftade att det var så. Två tjejer hängde sig förra året, i närheten av varandra. Och jag undrade: Var fanns då psykiatrin? Sökte de hjälp före? Mycket möjligt.

Jag såg en film om en självmordsepidemi i Australien på Youtube.

http://www.youtube.com/watch?v=oEmPGEqrdgI

Anhöriga berättar om ungdomar som hade sökt hjälp ett par veckor före självmordet och då enbart fått ett SSRI-preparat med varningstexter om självmordsrisk. Nu hade dessa ungdomar redan lavinartad ångest och självmordstankar. Hur kan då psykiatrin agera så ansvarslöst som de gör när de spelar med människors liv som insats?

De giriga läkemedelsföretagen tillverkar och vräker ut "självmordspiller" över västvärlden varje dag. Det kommer ständigt nya namn på likartade piller: SSRI, NRI och epilepsimedicinen Lyrica blev en storsäljare trots att den tillfälligt eller permanent skadar muskelhjärnan. Själv kunde jag inte gå efter ett tag.

De ungdomar i Australien filmen handlade om hade inte lagts in på sjukhus under de första riskabla veckorna eller fått valium som komplement för att reducera den initiala ångesten. De hade inte fått samtala med psykolog. Övertron på Pillret är globalt utbredd. Det ska ersätta en sjukhusplats och psykolog, sådant är för dyrt. Det kostar att göda läkemedelsbolagen.

Jag har sett många psykiatriker gå i väggen eller byta jobb. Det måste kännas meningslöst att bara skriva ut piller som ger hemska biverkningar och inte ha tid till samtal, inte kunna lägga in en patient på ett behandlingshem eller sjukhus. De måste stålsätta sig för att orka göra ett dåligt jobb.

Det är nu många år sedan jag hade en fast psykiatriker. De försvann och ersattes av stafettläkare. Sedan glesades även dessa ut. Nu är det knappt någonting kvar. Jag har inget behov av att prata med en främling en kvart eller att pröva ännu ett SSRI-piller, att vara läkemedelsbolagens försökskanin.

Det tog tio år innan jag vaknade upp och förstod att orsaken till mina spontana överdoser var just de där pillren som minskade impulskontrollen radikalt och fick allt att gå överstyr.

Har världen drabbats av serotoninunderskott? Har det plötsligt fallit utan anledning på b l a ungdomar? Och orsaken till detta är ...?

Man tar inga prover på patienten för att se om det verkligen är just serotonin eller noradrenalin som är det stora problemet. Vissa är födda med lågt serotonin för att de ska kunna leva kreativa liv, med god tillgång till endorfin och blir svårt sjuka av SSRI. Jag är en av dem.

Psykiatrin har hamnat i en återvändsgränd. Läkarna är reducerade till robotaktiga receptförskrivare. Slutenvården är enbart förvaring: ingen terapi, inga samtal med kontaktpersonerna eller ens patienterna (!). Detta gällde när jag var inlagd för fem år sedan. Jag kom in mer än halvdöd via intensiven. Annars hade jag givetvis inte fått bli inlagd. För mig var detta en vändpunkt. Det var bara att inse att psykiatrin höll på att ta livet av mig.

Min reumatolog förbarmade sig över mig och skrev ut lugnande medel, Xanor. Sedan dess har jag inte drabbats av några impulsgenombrott. Visst kan det komma självmordstankar, men de får ingen näring. Jag har bestämt mig för att leva kvar för min son. Det känns tryggare när man inte är sin egen allra värsta fiende!

Att krossa glaset till dörren hos psykiatrin (alltid låst numera) - det är inte min grej! Jag har accepterat att psykiatrin är nedlagd och att jag måste söka Livet var än det finns.

 Jag tror mycket mer på Gud än på Pillret och känner att det är ett bra val. Depression beror ju ofta på existentiella, obesvarade frågor om Min plats i tillvaron. Här är det bara Samtalet och hjälp att lösa problemen som hjälper.